Irkutsk, Russia 2014.06.28

Stefan Bladh

Nouvel Publishing 2014

ISBN9789197826310

Ibland blir böcker färdiga fort. Titeln Irkutsk, Russia 2014.06.28 indikerar att boken faktiskt fotograferades under en enda dag.

Bladh fångar på gatufotografiskt maner de där så sekundsnabba momenten som hela tiden passerar i stadsmiljön. Han stannar ibland upp och tar intima porträtt på människor. Allra bäst tycker jag om de där lite mystiska iakttagelserna som man vid första anblicken inte riktigt förstår.

I den här typen av berättelse är naturligtvis redigeringen, dvs i vilken ordning bilderna ligger, av största vikt. När bilder ställs emot varandras skapas associationer som ger en hel annan innebörd än den som den enskilda bilden har.

Boken, som är ett litet häfte gjord på dagstidningspapper, 48 sidor,levereras i en låda tillsammans med en färgbild gjord på fotopapper. Den är gjord i en upplaga på 100 exemplar. Man skulle önska sig att det i lådan också låg en lika välgjord textessä om Irkutsk. Som det är nu känner man sig lite lurad på helheten. Eftersom det är fotograferat i en journalistisk stil så vill man gärna ha svar på även den sista av alla de eviga journalistfrågorna; när, var, hur och varför.

Man skulle också önska sig lite mer svärta i trycket. Det finns ingen tryckerihänvisning på denna bok men t.ex. tryckeriet Newspaper Club i London brukar uppvisa ett betydligt bättre tryck även på skräppapper.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

PS Det finns faktiskt en hel del böcker i fotobokshistorien som med bra resultat fotograferats under en kort tidsrymd. En av de mest kända kanske är Drum som gjordes under en kväll på en irländsk pub. Fotografen Krass Clement använde tre rullar Tri-X. Boken kom ut på Gyldendals 1996 och är sedan länge slutsåld. Men tack vare Errata Editions’ reprint kan vi som inte är fotobokssamlare fortfarande få tag på den.

Samtidsarkeologi 2

Espen Tveit

Eget förlag

ISBN9788299431835

Det finns någon slags uppgivenhet i den här boken. En väldigt sympatisk uppgivenhet. Lite som: Äsch, det blev inte som vi tänkte oss, men vi ställer oss lite bredbent med armarna i kors och konstaterar att det kan nog fungera ändå. Nu går vi på nästa jobb.

Så där står lyktstolparna mitt ute i snårskogen, trekammarbrunnen står bortglömd på en skogsbilväg. Ingen kommer någonsin att slänga tomglas i de två tomglas-igloos som står på kanten till ödemarken. Cementbyggnationen som står kraftfullt framåtriktad, kanske aldrig blir färdigbyggd. Ändrade planer, nya budgetanalyser…

Ja vi har väl alla sett de här platserna? Någon gång när vi svängt av stora vägen, hamnat fel och kommit in på mindre vägar som slutar i en öppen plats fylld med märkliga rostiga saker..

Espen Tveits bilder är däremot allt annat än uppgivna. De är väldigt precisa, formsäkra. Påminner lite om Gerry Johanssons bilder eller John Webb ( om han hade gjort fyrkantiga bilder). Enkla bilder, det viktiga i mitten, men ändå med någon slags mystik som gör att vi undrar vad vi ser.

Och visst är det en samtidsarkeologi han ägnar sig åt. Han letar kärleksfullt upp de där halvt övergivna platserna och föremålen som hamnade på baksidan eller kom på kant med utvecklingen.

Jag tror att den här boken kan tas fram ur bokhyllan om tjugo år och fortfarande fascinera och förbrylla. Den är väldigt otidsenlig i den bemärkelsen att det redan nu känns som om den är gjord för mycket länge sedan, tack vare det vackra lätt gultonade papperet.

Något som fick mig att hoppa högt var att alla bilder är repiga, rejält repiga, över hela bilden. Jag som en gång i tiden som analog fotograf med fasa minns alla timmar med retuschpenseln. Fotografen hävdar att det inte är en app i photoshop utan ett fel på hans Hasselbladbakstycke. Jag vet inte vad jag skall tro, men efter en tid så inser jag att reporna också hör till bokens stämning av uppgivenhet. Allt stämmer, en riktigt fin fotobok!

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Paradise Stockholm

Joakim Kocjancic

Efterord av Ulf Peter Hallberg

Journal 2014

När fotografen Joakim Kocjancic flyttade tillbaka till Stockholm uppmärksammade han de stora kryssningsfartygen som låg och väntade på partysugna människor som vill att livet ska vara en fest. Det blev startpunkten för arbetet med Paradise Stockholm, den bok som jag nu har i min hand.

Trots att att båten var en utgångspunkt är det inget partystockholm vi ser. Ingenting är tillrättalagt för den estetiske finsmakaren. Det är inte ljust och fräscht. Den råa, riktigt svartvita och grovkorniga ytan förmedlar inte harmoni. Daiodo Moriyama är den första jag tänker på. Jag säger det inte som kritik utan bara som ett konstaterande. Jag vet ju hur det är. Man ser det man ser och fotograferar det man ser. Och var ens själsfränder finns och hur dom gör får inte hämma den egna kreativiteten.

Det offentliga rummet dominerar och det jag ser intresserar mig och lockar mig. Jag vill gå ut i staden med öppna ögon och sinnen. Det finns mycket att upptäcka om man bara vill. Höj huvudet och möt mina medmänniskors blickar, upptäck en okänds meddelande innan det för alltid försvinner i grävskopans gap eller när snön smälter. Fundera på om det är kärlek eller hat. Jag är gärna här på besök men från mitt norrlandsperspektiv är det ingen attraktiv miljö att leva i. Till och med träden känns som urbana varelser.

Jag försöker känna vilka lukter som överväger och om det jag hör är stadens ljud eller de inre landskapens ljud.

Jag gillar verkligen den analoga skitiga känslan i bilderna. Inte i närheten av den tråkiga digitala perfektionen. Det är faktiskt fult, oskarpt, långt ifrån genomtänkta kompositioner och bitvis irriterande slarvigt. Det retar ögats och hjärnans vilja att skapa ordning. Men jag sugs ändå in i Kocjancics bildvärld men mitt vad det är så kastas jag ut igen.

Jag imponeras av fotografer som kan kasta alla duktighetssträvandena överbord från sitt kryssningsfartyg och bara gå på sin magkänsla och göra det som känns rätt.

Anders Alm, fotograf i Gammelstad.

Fading

Elis Hoffman

Kerher 2014

ISBN9783868285901

Hoffmans bilder beskriver ett landsbygds-Sverige som är lite stillastående eller, som i inledningsbilden, är på väg ner i underjorden. Vi ser ett grönskande skogsparti som aldrig kommer att besökas av några bär eller svampplockare. Marken kan när som helst rämna och dundra ner i djupet. Lockande men farligt. Det är antagligen en bild från ett rasriskområde vid en gruva.

Hoffman har under några somrar besökt platser som för honom tidigare varit okända, från Halländska Hylte i söder till Malmberget i norr. Men var bilderna är tagna är inte viktigt och vi får ej heller veta den exakt platsen. Det är ett slags tillstånd Hoffman beskriver. En osäkerhet, en obevekligt pågående förmultning. En process som på sätt och vis börjar redan när vi föds.

Men människorna som förekommer på bilderna är inte oroliga. Modern håller tryggt sitt barn i famnen, grabbarna på den sjunkande flotten vet att den kommer att pluppa upp igen när de slängt sig i vattnet. Mannen som står i stallet  och kikar ut över landskapet är trygg med att kunskapen om världshändelserna finns på plats inne i huset i form av en stadig hög med tidningar.

Det Sverige vi får se är ett landskap, som trots att det är lite skräpigt och sårat, ändå är en plats värd att leva och dö i.

En text av Peggy Sue Amison, en etablerad kurator, producent och skribent inom fotografisektorn, lägger inte till så mycket. Det är den typ av text som artigt berättar för oss varför vi skall tycka om denna fotograf och denna berättelse. Det gör vi ändå!

På den sista bilden ser vi en björk som envist kämpar på en liten avsats. Som det verkar, en bit ner i ett gruvhål. En plats som kanske nås av solen bara en liten stund varje dag. Jag kommer att tänka på det omkväde som Lars Gustavsson hade i sin romansvit Sprickorna i muren ”Vi börjar om igen, vi ger oss inte.”

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

PS. Förra veckan vann Elis Hoffman TT:s Stora Fotopris, som ges till den yrkesverksamma fotograf som juryn anser bäst skildrat det svenska samhället på ett traditionellt eller nyskapande sätt inom dokumentärfotografin. GRATTIS!

The Name of Us

Nils Bergendahl

Peter Törnqvist

Journal 2014

ISBN9789187939068

När jag dör vill jag att mina efterlevor försvinner så fort som möjligt. Elda upp eller gräv ner, bara jag får va i fred. Jag tror att djur har ungefär samma tankar. Man har ju hört hur de söker sig in djupt i skogen, i ensamhet, när de känner att det är dags. Vem vill vara en död skata på en gågata? De djur, och också någon människa, som finns i den här boken är dömda till evig exponering, eller i bästa fall magasinering med ständigt hot om uppackning.

Den här boken handlar alltså om Zoologiska museet i Lund, det äldsta i landet. Det tillkom 1735 och har 10 miljoner föremål.(Varav en stor del insekter). Eller den handlar egentligen om detta museums upphörande och övergång till magasin. Bergendahl var en av de sista som fotograferade dessa kor älgar, apor, fåglar och en och annan människa innan de packas i bubbelplast och frigolit.

Jag vet att jag borde vara tacksam över de forskare som under lång tid samlat dessa skelett. Jag förstår att förutom kunskap om alla dessa djur så kanske prover och tester på dessa ”föremål” lett fram till epokgörande mediciner och räddat många människoliv.

Men jag väljer ändå att hålla absurditetsvinkeln. Och det är också vad Bergendahl har gjort. I en bild får vi se en liten varelse, som ur någon slags rymdfilm, stå ensam kvar i en stor monter, bortglömd. Den lilla apan som simmar omkring i ett hav av frigolit ser också något förtvivlad ut.

Petter Törnqvist, författare, har skrivit en dråplig text om gläntan. Gläntan som kan vara så mycket. Törnqvist föreslår: ”Gläntan är flappret från en sönderblåst flagga. Gläntan är snorfanan och renfanan. Gläntan är grävlingen i vägrenen”

Och om ni inte blev klokare av att läsa det där citatet så kanske de litterärt bevandrade minns att det var denne Törnqvist som var nominerad till Augustpriset för sin roman Kioskvridning 140 grader.

Den här boken är också ett fysiskt objekt som på ett utmärkt sätt tydliggör skillnaden mellan e-böcker och tryckta böcker. Man vill helt enkelt hålla i den, studera det vackert präglade omslaget, bläddra och stoppa i fickan. Den är bara något större än en pocket.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Sommaren 1981

Frank Watson

Bildibok 10

ISBN 9789187220104

Ibland måste saker få ta tid. 1987 kom boken Juli 1980 ut på förlaget Bildibok. Det var en poetisk skildring av en familjs sommarstugevardag med småbarn och lata dagar i harmoni.

I år utkommer boken Sommaren 1981. Watson målar med ljuset och ger oss minnesbilder från en sommar med fru och två döttrar. Det är stillsamma betraktelser över barnfötters vandring på solvarma stenar. Solen tränger in genom ett fönster och skapar sina egna bilder på en bordsskiva. När det regnar njuter barnet av plask i vattenpölar.

Helt fristående från bilderna har Watson nedtecknat dikter om minnen och tid, eller om ögonblick;….

det glider så naturligt förbi:

någon går förbi

en kylig vindfläkt får mig att leta efter en skjorta

så vardagliga ting att jag knappt märker att ögonblicket försvinner,

glider bort.

Ibland är det så skönt med böcker som envist hävdar att livet kan vara gott om man bara stannar upp och tar sig tid att se. Att till exempel se skönheten i skuggan som ett trästaket kastar i sanden.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Frank Watsons bilder kan just nu ses på Höstsalongen på Fotografiska i Stockholm. Till och med den 7 december.

Kullerbytta

Susanne Johansson

Eget förlag

ISBN9789187021275

Kullerbytta

Susanne Johansson

Eget förlag

ISBN9789187021275

Någon gång i början av 60-talet kom som vanligt varje år ett tivoli till Stora Torget i Tierp. Jag var ungefär 13-14 år. Det bör ha varit i samband med Barnens dag. Vi var ett gäng killar som samlades utanför varitetältet. Dödsryttarna i William Arnes motorcykelcirkus lockade inte längre. Vi ville se Miss Yvette.

Efter att nervöst ha köpt biljetter och blivit insläppta. (Det måste väl ha varit åldersgräns?) Sittande på främsta bänken gnomled vi svärdslukare, gummimannen Martino och någon trollkarl.. Sen var det äntligen dags det som fört oss dit. Ljuset tonades ner, vi kunde i duklet se Miss Yvette (vi kan kalla henne det) smyga in i en sliten morgonrock. Så tändes ljuset och där stod hon blicktsilla, naken! Ljuset släcktes efter några sekunder. Varitéutroparen påannonserade en ny pose som hon intog. Det var nämligen förbjudet att röra sig naken på en varitescen. Vi fick se henne i posen ”Soluppgång” och några till med fantasifulla namn. Efter några minuter var det slut.

Det var en omskakande upplevelse, jag kan inte minnas att vi pratade mycket om vad vi sett efteråt, Vi var mest förvirrade. Det var bara för mycket.

Något av den känslan hemsöker mig när jag läser boken Kullerbytta, trots att jag väl sett en del nakna kvinnor sedan dess.

I bokeni får se ett femtontal kvinnor utföra olika vardagliga sysslor helt nakna. Och visst kan man ligga naken i soffan och läsa en bok eller stå vid staffliet och måla en tavla eller spela piano. Men att beskära ett körsbärsträd eller att hantera en pelarborrmaskin utan kläder verkar lite vanskligt. Avsikten med boken är att på något sätt neutralisera synen på kvinnokroppen. Kvinnorna som framtäder i bild är helt vanliga kvinnor i olika åldrar. Med runda magar och valkar här och där.Några har ärr efter operationer.

Jag förstår inte riktigt vem boken vänder sig till. Kanske till kvinnor som har problem med sin självbild eller män som åtrår filmstjärneideal. Jag är positiv till idén om att alla människor är vackra, men blir nog ändå mest förvirrad.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Moonshine

Bertien van Manen

Mack 2014

ISBN9781907946622

Jag tänkte introducera ett nytt ord; ampro. ( det fungerar faktiskt både på engelska och svenska.)

Det är en hopskrivning av amatör och proffs.

Det börjar bli en rätt stor skara fotografer som har anslutit sig till den här genren. En av de som var tidigt ute är Joakim Eneroth. När han gav ut sin första bok på det lilla förlaget Journal var förläggaren Gösta Flemming en aning orolig. Kunde man göra så här? Blanda svartvit och färg?Att använda sig av oskarpa bilder var ett annat tabu som bröts. Nu är amprofotograferna betydligt vanligare. Några typiska amprofotografer är JH Engström, Martin Bogren och Morten Andersen Och Bertien van Manen.

Det är kanske en slags fotografins motsvarighet till Dogmafilm även om reglerna är lite annorlunda och mer diffusa. Amprofotografen använder ofta en enkel kamera, men inte nödvändigtvis. Chris Killip jobbade med en storformatskamera när han gjorde boken In flagrante. Det var mera sättet han använde den på. Handhållen på mörka pubar och diskotek.

Med dagens digitala kamerateknik blir alla bilder perfekta. Jag vet inte om det är så, men det skulle inte förvåna mig om någon kamerafabrikant hade byggt in en automatisk horisontlinjekorrigering.

Många äldre yrkesfotografer beklagar sig över att alla nu är fotografer. Nästan alla bilder som tas blir fantastiska. Det var länge sedan man behövde hålla reda på förlängningsfaktorn på ett polarisationsfilter.

Amprofotgrafen gör tvärtom. Han använder sig av allt som har en lins med något ljuskänsligt bakom sig. Det kan vara en telefon, en Canon Dial, en kompakt digitalkamera, eller en storformatskamera. Man fotograferar utan att bry sig om kompositionsregler eller teknik. En repa på filmen är en del av bilden.

När man först kastar en blick i Moonshine får man en känsla av att den är ett familjealbum bestående av många fotografers amatörbilder.Svartvitt och fär. Blixt rätt på, kapade huvuden och iblad ett obarmhärtigt motljus.

Men man inser snart att det är en mycket medveten fotograf som arbetat hårt för att uppnå en slags närhet..

Bilderna i boken är tagna under ett antal resor till Appalacherna i mellersta USA. Den första kontakten med en familj i Cumberland, Kentucky togs redan 1985. Sedan har van Manen återvänt till familjen med oregelbundna mellanrum fram till i dag. Resultatet har blivit en intim familjekrönika i text och bild. En berättelse avskalad från bildestetik och vanföreställningar om the amerikan way of life. Jag är numera helt övertygad om att medelamerikanen har ett något överdrivet intresse för vapen, det är inte något man bara ser på film eller hör på nyheterna.

Det här är helt enkelt ett stycke etnologi, men utan några vetenskapliga anspråk. Etnologi som ju enligt vissa kan definieras på följande sätt;

.koder, föreställningar och värden som människor delar (mer eller mindre, medvetet eller omedvetet) och som de kommunicerar och bearbetar i socialt handlande.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS Efter att ha hört en diskussion om vilka regler (? ) som skall anses gälla för att något skall anses få utge sig för att för att vara gatufotografi, och att en organisation nyligen hade ändrat reglerna för vad som får kallas landskapsfotografi, är jag nog beredd att dra tillbaka min definition AMPRO. Man skall inte hålla på och sätta upp regler för vad fotografi är eller inte är. Men man kan tycka om eller inte tycka om vissa bilder. Jag tycker mycket om Bertien van Manens bilder!