Kullerbytta
Susanne Johansson
Eget förlag
ISBN9789187021275
Kullerbytta
Susanne Johansson
Eget förlag
ISBN9789187021275
Någon gång i början av 60-talet kom som vanligt varje år ett tivoli till Stora Torget i Tierp. Jag var ungefär 13-14 år. Det bör ha varit i samband med Barnens dag. Vi var ett gäng killar som samlades utanför varitetältet. Dödsryttarna i William Arnes motorcykelcirkus lockade inte längre. Vi ville se Miss Yvette.
Efter att nervöst ha köpt biljetter och blivit insläppta. (Det måste väl ha varit åldersgräns?) Sittande på främsta bänken gnomled vi svärdslukare, gummimannen Martino och någon trollkarl.. Sen var det äntligen dags det som fört oss dit. Ljuset tonades ner, vi kunde i duklet se Miss Yvette (vi kan kalla henne det) smyga in i en sliten morgonrock. Så tändes ljuset och där stod hon blicktsilla, naken! Ljuset släcktes efter några sekunder. Varitéutroparen påannonserade en ny pose som hon intog. Det var nämligen förbjudet att röra sig naken på en varitescen. Vi fick se henne i posen ”Soluppgång” och några till med fantasifulla namn. Efter några minuter var det slut.
Det var en omskakande upplevelse, jag kan inte minnas att vi pratade mycket om vad vi sett efteråt, Vi var mest förvirrade. Det var bara för mycket.
Något av den känslan hemsöker mig när jag läser boken Kullerbytta, trots att jag väl sett en del nakna kvinnor sedan dess.
I bokeni får se ett femtontal kvinnor utföra olika vardagliga sysslor helt nakna. Och visst kan man ligga naken i soffan och läsa en bok eller stå vid staffliet och måla en tavla eller spela piano. Men att beskära ett körsbärsträd eller att hantera en pelarborrmaskin utan kläder verkar lite vanskligt. Avsikten med boken är att på något sätt neutralisera synen på kvinnokroppen. Kvinnorna som framtäder i bild är helt vanliga kvinnor i olika åldrar. Med runda magar och valkar här och där.Några har ärr efter operationer.
Jag förstår inte riktigt vem boken vänder sig till. Kanske till kvinnor som har problem med sin självbild eller män som åtrår filmstjärneideal. Jag är positiv till idén om att alla människor är vackra, men blir nog ändå mest förvirrad.
Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.