Erstagatan.

Micke Berg. Eget förlag. 2009.

Micke Berg är en av de främsta svenska företrädarna av termen street photography. Hans klassiska stockholmsskildring Stockholm Blues framstår fortfarande som en av de stora fotografiska berättelserna om Stockholm vid sidan av Manne Linds och Lennart af Petersens böcker.
Detta är hans tjugofjärde bok (om man räknar med några stycken samlingsverk). Den finns bara som PDF-fil och går att beställa från Berg själv, för utskrift eller läsning från skärmen. Han har sedan tre-fyra böcker tillbaks ägnat sig mer och mer åt skrivandet, det självbiografiska skrivandet. Den här boken heter Erstagatan, efter en gata på söder i Stockholm, men boken handlar egentligen bara om Micke Berg själv. En ibland klarsynt och klok tolkare av samtiden och fotografin.

Lyssna på bilderna. Det heter stillbild, bilden står still. Jag kan ta femtio bilder, bläddra igenom dom. De bilder som inte är tysta, åker ut. Bilder skall inte väsnas de skall skära rakt in i kroppen på dig, som ett knytnävsslag.

Vad blir man knockad av? Jo ett slag man inte såg. Fotografi skall vara likadant. Ett slag du inte ser.

Lika ofta är han odrägligt mansgrisig, som till exempel när han förbannar grannkvinnan i sin trappuppgång för att hon, som han tror, försöker förföra honom. Ibland blir han bara tramsig, som när han hävdar att vätan i en kvinnas sköte är halare och skönare än alla isbanor i Norrland.

Men för boken i sin helhet kapitulerar jag, Micke Berg är som han är, Han älskar sitt söder och han älskar kvinnor och fotografi. Han fotograferar sitt liv. Han fångar dom där små iakttagelserna som vi andra bara minns som någon slags bultande minne någonstans inne i det omedvetna töcknet. Det kan vara två längtande hundar, en morgonstädad stadsgata, det glada gänget på krogen, kvinnan i sängen eller en svart olycksbådande fläck på väggen.

Boken är egentligen en slags text och fotodagbok, med funderingar om kåthet, åldrande och det allt mer inhumana samhället, en del stycken känner man igen från hans blogg.

Och någonstans i textens vindlingar anar man en slags frustration över att han inte förmår samla sig till den där storslagna fotografiska berättelsen. När får vi se Stockholm Blues del två? (Denna text är tidigare publicerad på dagensbok.com.)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö

Ulan Bator.

Gerry Johansson. Gun Gallery. 2010.

ISBN 9789197765848

I sin ständigt pågående undersökning av landskap, mestadels urbana, har Gerry Johansson hamnat i helt osannolika Ulan Bator, huvudstaden i Mongoliet. I en tidningsintervju säger han att han ville dit därför att namnet är så fint. Boken ingår i en slags serie, Gerry Johanssons bibliotek. Alla böckerna är inbundna i naturfärgat linne med en inklistrad bild på omslaget. Serien omfattar till dags dato fyra titlar. Bilderna är alltid svartvita och kvadratiska. Utom ett fåtal i den senaste boken som antagligen är tagna med en 6 x 9 kamera.

Ulan Bator ligger väldigt långt borta. Oroligt frågar man sig, kommer den inbitne Sverigeskildraren att känna sig bortkommen, hänfalla åt exotism. Men avståndet har inte tagit bort det skojfriska och egensinniga hos Johansson. Här skapar han ett grodansikte av ett dike och två halvt nedgrävda bildäck. Han söker upp lekplatserna mellan husen med sina underliga plåt- och cementdjur. Utanför ett äldre hus står en flock stolar med kjol och ser ut som om dom högljutt skvallrar om något.

Han ger sig upp på höjderna utanför staden och hittar där detaljer; ett staket och där utanför en sten som skyddas av ett halv nergrävt bildäck. Bildäcken återkommer i bild efter bild. Antingen är det så att Ulan Bator är en avstjälpningsplats för gamla däck eller också är det så att fotografen och bilentusiasten Johansson har kombinerat sina intressen.

Det finns en genuin fotograferingsglädje i dessa bilder. En önskan att genom form och tanke upphöja det mest oansenliga föremål eller landskap till något som vi måste förhålla oss till, skratta åt eller förvånas inför. I just denna bok överraskar Johansson genom att ha ett porträtt i helfigur på en människa. I alla sina andra böcker visar han blott upp människans spår. Jag misstänker att personen på bilden bara finns med som en storleksmarkör.

Man måste bara glädja sig åt att vi i Sverige har en sådan enveten, idogt arbetande landskapsfotograf i världsklass. Jag tycker personligen att hans bilder är både roligare och mer intressanta än förra årets Hasselbladpristagare Robert Adams.

(tidigare publicerat på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Refrikater

Christer Järeslätt. Sanatorium. 2008.

ISBN 9789197691222

Det är inte ofta man i en recension berättar om vilken slags penna eller kamera en författare eller fotograf har använt, men i det här fallet är det faktiskt nödvändigt. Polaroid är ett fotografiskt filmmaterial, eller var ett fotografiskt filmmaterial, där bilden framkallades direkt. På en viss typ av polaroidfilm kunde man med ett vasst föremål skriva och rita direkt på bilden medan den var nyframkallad. När digitalkamerorna kom så kunde man se bilden direkt på ett mycket enklare sätt och själva vitsen med Polaroid försvann. Tillverkningen upphörde förra året och de kvarvarande filmerna har naturligtvis blivit oerhört eftersökta bland fotografer som uppskattar de speciella kvalitéerna som filmen har.

Christer Järeslätt har porträtterat femtiotvå svenska serietecknare, med svartvit polaroidfilm. Han har därefter låtit tecknarna rita, rista eller måla på bilderna. Ett slags extended självporträtt kan man säga. Eller ett demokratiskt porträtt, där både den som avbildar och den avbildade är upphovsman/kvinna.
En del bilder där man tydligen kommit på en idé i förväg och till exempel ritat in en gaffel i tecknarens hand känns lite sökta. Lite grand som att rita en mustasch på en affisch på stan. Andra där fotografen/tecknaren vågat sig på en mera förutsättningslös attityd är mycket bättre. Man måste komma ihåg att det hela är ett vågspel. Man måste göra ristningarna innan polaroidmaterialet torkat, och man kan inte göra några ändringar. Nina Hemmingsson har åstadkommit en riktigt hemsk bild med hjälp av ett träd som bär hennes kännetecken samt två helt vita ögonhålor. Johanna Rubin Dranger har blivit ansiktstatuerad och Joakim Lindegren, ”Kapten Stofil”-tecknaren, har utrustat sig själv med en pistol. En tysk Luger från andra världskrigets tid, får man förmoda.

Journalisten Lilith Waltenberg har skrivit en berättelse om hur fotoprojektet började med en artikel i tidningen Sydsvenskan. Carl Johan De Geer berättar om sina egna upplevelser omkring polaroidfilmen och mycket annat på sitt vanliga lätt förvirrade sätt. Så denna bok blir en slags hyllning till ytterligare en försvunnen medieteknik. Men den blir också en presentation av den svenska serietecknareliten, delvis berättade av dem själva. Och dessutom har Järeslätt hjälpt till att bevara ett utrotningshotat ord, refricater, glöm nu inte det! Eller möjligen infört ett nytt ord i svenskan, den bästa träffen jag får på internet härrör från ett engelsk-latinskt lexikon från 1755. ( Tidigare publicerat på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och filmare i Malmö.

From back home

Anders Petersen, J H Engström. Max Ström 2009.

ISBN 9789171261649

Det gäller att tillåta sig att bli förvånad. Alltid förvånad och nyfiken, som ett barn. Att med kameran se det märkliga i vardagen, upptäcka, det tillsynes oväsentliga.

Men låt mig först beskriva vad boken handlar om. Två av våra internationellt mest uppmärksammade fotografer har återvänt till sin barndoms hembygd, Värmland. Under några år har de arbetat med att skildra människorna och landskapet. Och sig själva naturligtvis. Resultatet har inte bara blivit en bok utan också en utställning på Värmlands museum. De bägge fotograferna har varsin del av boken.

Petersen, den äldre av de två, debuterade med en bok om Gröna lund 1973, Och visst finns det här bilder med samma lekfullhet och humor som i debutboken. Men här finns också en mer ödesmättad ton, De där tomma platserna. Någon fått hem en vedhög som nog räcker hela vintern. Bonden har glömt att täcka över halmbalarna ordentligt. Grabbarna som byggt skateboardramper har gått hem, när isen börjat lägga sig i asfaltens pölar. Ett nytt inslag i hans fotografi har blivit djurbilderna, säregna hästporträtt, hundar, katter eller det avstyckade älghuvudet

Men mest handlar det om människors känslor; åtrå, ruelse, melankoli och tokglädje. Dansbanorna som plats för förväntan, utlevelse eller förtvivlan. Familjefesterna och livet kring campingen och badplatserna. Petersen klafsar omkring i de värmländska skogarna och stugorna med en slags tillbakalutad självklarhet som skiljer sig från hans tidigare böcker, French kiss, och Sete # 8. Där fanns mer svärta och svårmod. Här är han hemma.

Engströms stil är mera spretig, sökande, kanske lite blygare. En serie grovkorniga svartvita flygfotografier får mig att tänka på ryska spionsatelliter och övervakning. Eller kanske är det någon slags gud som kikar ner på människans tafatta försök att organisera tillvaron i form av köpcenter och fotbollsplaner.

En serie bilder visar det helt folktomma lilla anonyma samhället. Färgerna är så urblekta att man kan tro att bilderna legat ute i solen i flera år. Det är den där bakfyllekänslan man kan ha i ett litet brukssamhälle tidigt en söndagsmorgon.  I en bildsvit blir han nära och intim med de danspar som han och hans kamera slingrar sig runt. Mest förtjust blir jag i dessa fantastiska landskap i skitiga färger, nedtonade och just så som det är i Sverige, i Värmland när det bottenlösa svårmodet griper tag.

Jag kan inte låta bli att göra jämförelser. Petersen har fotograferat ett avslaget ensamt träd i skogen. Antagligen är det blixten som har kapat trädet i en elegant vinkel. Engström har en liknande bild men här har ett buskröjningsaggregat fullständigt flisat till två träd. Man kan bli amatörpsykolog för mindre. I bägge fotografernas arbeten skymtar det där speciella nordiska svårmodet och naturmystiken som man också finner i Agneta Ekmans bok ”Tall-Maja” eller Gerry Johanssons skogsbilder.

Detta är inte bara en skildring av stämningar och människor och landskapet i Värmland. Det är en bild av hela det Landsbygdsverige som de allra flesta här i landet bara har ett par generationer bakom sig. Och framför allt så är det naturligtvis en slags självbiografi i bild som de bägge fotograferna har gjort. Deras sätt att minnas gänget vid korvkiosken, mopparna, supandet på parkeringsplatsen utanför dansbanan, familjemiddagarna, alla kvinnor som man ville ha. ( Tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Pure architecture

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Gaza Photo Album

Kent Klich. Journal.2009.

ISBN 9789197762595

Tänk dig att du kommer hem från jobbet. Redan i ytterdörren möts du av en stickande rök. när du kommer in i vardagsrummet upptäcker du att möblerna står huller om buller och det är ett stort hål i vardagsrummets bortre vägg.

Eller; du har flytt från din bostad men går tillbaks för att hämta barnens kläder. En granat från en stridsvagn slår igenom taket och dödar dig på fläcken.

Så såg vardagen ut för de människor som i december 2008 bodde i Gaza. 900 civila dog under Israels 22 dagar långa offensiv.  Bland dem var 121 kvinnor och 318 barn. Fler än 50 000 människor tvingades flytta från sina hem. Fotografen Kent Klich har valt att visa bostäderna, inte människorna.

Vi har redan sett ett flöde av nyhetsbilder från Palestinakonflikten och alla andra krigshärdar. Alltid skadade, frustrerade, arga människor. Hemska, vidriga bilder med blod, kroppsdelar. Kanske vi har sett för mycket, kanske blir kontrasten för stor mellan vår svenska trygghet och krigets kaos i ett främmande land.

Genom att istället visa de förstörda bostäderna i stilla bilder utan människor får vi en insikt om krigets vardag. Det skulle kunna vara min jacuzzi som står där alldeles sotig eller det kunde ha varit mitt stiliga klädskåp som nu står där söderslaget av någon marodör. Det kunde ha varit min tavla, den som jag tyckte så mycket om. Nu hänger bara ramen kvar på väggen som är full av kulhål.

Listan på de 1414 som dödades under konflikten är mer drabbande än många nyhetsreportage. Sista namnet på listan är Dima Sa íd Ahmed al-Zahal, kvinna, 5.

Boken avslutas med en kort resumé över Gazas 5000 åriga historia. Där konstateras också att Gaza består av ett landområde stort som en fjärdedel av Öland. Den ytan bebos av cirka 1,4 miljoner människor vilket gör det till ett av världens mest tätbefolkade områden.

Denna bok åskådliggör vilka som alltid är de stora förlorarna i ett krig, nämligen det civila samhället.

Den visar också varför Ship to Gazas försök till brytande av blockaden var så viktig.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Det levande havet. Tärnskär i Östersjön.

Bengt af Geijerstam och Ylva Eggehorn. Gullers Förlag. 2009.

ISBN9789185957002

Stockholms skärgård måste vara svenska naturfotografers älsklingstillhåll. Otaliga är de böcker som skrivits/fotograferas om denna Östersjöns pärla. Oftast är det glada böcker fyllda med friluftsälskande människor som badar, äter fiskar och har allmänt trevlig. Men Bengt af Geijerstam och Ylva Eggehorn har inte trampat i den populistiska fällan. De skildrar en enda liten fjuttig ö, längst ut i skärgården på gränsen till det öppna havet. Ön heter Tärnskär, är sjuhundra meter lång och femtio meter bred. Eller egentligen är det ingen ö. Det är som namnet antyder ett skär, en liten parentes i havet bevuxen endast med lågväxande  vegetation. Något annat passar inte i den eviga

Blåsten. Man lägger bara till där vid lugnt väder. Skäret skulle till och med ha kunnat kallas ogästvänligt om det inte varit för den lilla lagunen med sandbotten.

Författarna porträtterar detta lilla skär sommar som vinter, i stiltje och storm. Eggehorn skriver dagbok och poesi, gör intervjuer och historiska betraktelser.

Livet i städerna pågår som vanligt

återskenet från den står över havet

Som en andra solnedgång

det är svårt att få reda på

Om världen går under,

Eftersom det märks så lite,

och vem skall förresten ta hand om

Begravningen av ett hav.

Det finns ett stråk av oro, en ton av omsorg om den sköra balans som håller på att rubbas i det stora innanhavet Östersjön. Vid ett besök hos Askölaboratoriet får läsaren klart för sig att havet är ett mycket komplicerat system av organismer som är beroende av varandra. Om vårens algblomning kommer för tidigt, rubbas hela tidtabellen för plankton. Något som få långtgående konsekvenser. Dagens problem med alger bäddade vi för redan i början av 1900-talet när vatten toaletten introducerades.

Geijerstams bilder smeker över de skrovliga klipphällarna, dyker ner i en skreva där en fågel har hittat sin sista vila. Han porträtterar de få örter som växer i skärets skrevor.

Bäst tycker jag om de vresiga bilderna där naturen är lite småsur och inte vill bli avporträtterad utan surt ignorerar fotografen. Som när dimman väller in eller när isen har kopplat greppet om skäret.

Man längtar man ut till detta lilla förunderliga skär, och visst får man sig en tankeställare.  Varför är vi så varsamma om naturen ovanför vattenytan och så ointresserade av det som ligger under vattnet?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

På uppdrag.

Annie Leibovitz. Max Ström. 2009.

Medförfattare: Sharon DeLano

ISBN 9789171261687

Annie Leibovitz är kanske en av världens mest kända fotografer, delvis där för att hon fotograferat världens mest kända människor, ofta på ett sätt som vi aldrig sett dem tidigare. Hennes bild av en naken John Lennon kramandes  Yoko Ono tillhör klassikerna. Bilden togs samma dag som Lennon sköts till döds utanför sitt hem. Den publicerades på tidningen Rolling Stones omslag. Ett av hennes mest prestigefylld uppdrag var att porträttera Englands drottning Elisabeth. Den fotograferingen gjorde BBC en dokumentär film om.

I denna bok berättar hon om sitt yrkesliv för den välrenommerade spökskrivaren Sharon DeLano. Bokens olika kapitel utgörs av samtal omkring ett stort urval av bilder från hela hennes karriär.

Som alla stora fotografer så har hon alltid arbetat oerhört mycket för att fånga sina bilder. Så här säger hon om bilden på dansaren Mark Morris: Jag tog bilden efter att ha observerat honom på nära håll i flera veckor. När hon tidigt i sin karriär skulle göra ett reportage om The Rolling Stones för tidningen Rolling Stone levde hon med bandet under hela deras USA turné 1975.

På uppdrag ger en fin inblick i vilket stort arbete som ligger bakom en bild som blir ett omslag på en tidning och sedan är försvunnen och glömd. I slutet av boken presenteras alla de hundratals bilderna i de sammanhang de först återgavs; i tidningar som Vanity Fair, Rolling Stone och Vouge.

Leibovitz är mest känd för sina spektakulära kändisporträtt men själv känner hon mest för sina reportagebilder. 1993 0ch 1994 fotograferade hon i krigets Sarajevo och kort därefter rapporterade hon från våldets Rwanda.

Om hennes privata liv sägs inte mycket. Vi får veta att hon levde tillsammans med författaren Susan Sontag och, hoppsan, där passerade några döttrar förbi i texten, men så mycket mer blir det inte. Men bokens titel är ju faktiskt På Uppdrag.

Det här är en bok som bör intressera både en samtidsintresserad kändisfreak och en tekniknördig fotograf. För den fotografiskt intresserade finns några sidor där vi får veta allt om Leibovitz utrustning. Och något man kan glädja sig speciellt åt är att här får vi äntligen SE de bilder som en gång i tiden trycktes på dåligt dagstidningspapper i Rolling Stone. Här får vi se dem i ett utmärkt tryck på fint papper.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö