Om fotoboken | 本
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
2
archive,paged,author,author-arwatestar,author-2,paged-16,author-paged-16,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Fra siden / side-lines

Espen Tveit. Eget förlag.2011. ISBN 9788299431828

Vi människor har behov av ordning. Kanske är det viktigare nu än någonsin tidigare. När världen förändras så snabbt och nästan ingenting längre är säkert.

Detta behov kan uttryckas på många sätt. Ta till exempel otyget med att folk står och dräller lite hur som helst runt en fotbollsplan. Sådant kan lätt åtgärdas med att man bygger en läktare. En läktare kan också vara ett sätt att skilja på folk. Där kan man placera de mer prominenta åskådarna. Läktarnas utformning beror ofta på vilka frivilliga ideella krafter man har i den aktuella fotbollsklubben. Oftast är läktarna utförda i trä. (Från ortens byggvaruhus?) Ibland med fastskruvade plastsitsar. (En lokal plasttillverkare?) På vissa ställen satsar man på framtiden, eller evigheten, med stora fyrkantiga stenblock som antagligen kommer att ligga kvar där långt efter att fotbollsplanen vuxit igen eller bebyggts. (Man kan ana närvaron av ett lokalt stenhuggeri.)

Espen Tveit har rest runt i Norge och Sverige och fotograferat dessa bortglömda arkitektoniska skapelser. Också det ett sätt att få ordning på tillvaron. Han har valt de små arenorna där ett gäng entusiaster för en evig kamp mot den omgivande naturen som hela tiden hotar med att tränga in på idrottsplatsen. Ibland har man fått ge upp läktaren för att åtminstone hålla planen i trim. Som i Oppegård där granarna fått fäste mitt i den låga träläktaren.

I Hällevadsholm, Munkedal har man inte hindrats av att vägen stryker tätt inpå fotbollsarenan. Man har byggt en läktare uppe i skogen på andra sidan vägen. Fin utsikt, men risk för olyckor kan man tänka. Planen i Fjærland, Sogndal ligger så hisnande vackert med fjorden intill och fjällen i bakgrunden. Man förstår inte hur någon spelare kan hålla ögonen på bollen i denna vykortsmiljö.

Man kan fundera över vem den här boken är till för. Kanske som inspiration för mindre fotbollsklubbar på landsorten. Eller för forskning om våra fritidsvanor. En professor med sociologi och antropologi är entusiastisk i bokens efterord.

Men det är faktiskt ett nöje att bara försjunka i de etthundratio exemplen på mänsklig uppfinningsrikedom. Och Tveit lyckas förvandla de kreativa och många gånger märkliga sätt på hur man använder tryckimpregnerat virke till vackra bilder. Att bygga läktare kan vara en slags omsorg om medmänniskan, även om den egna vinningen ibland dyker upp i reklambudskapen. Skylten från fiskebåten LL784 Littorina är lite gullig, “Ät fisk, bli frisk”. Den sitter placerad alldeles ovanför sittplatsen vid Sotenäs fotbollsplan, Smögen.

En känd fotograf sade att det viktigaste är ibland det som finns utanför bildytan. I denna bok får vi själva föreställa oss publiken, de finns inte en enda människa med på bilderna. Men deras spår och gärningar finns där.

Detta är inte Tveits första bok om ämnet fotboll. 2001 gav han ut boken Rite som handlar om fotbollsmål. Allt från två gärsgårdsstörar i backen till avancerade aluminiumnätkassar.

Tommy Arvidson fotograf och skribent i Malmö

Fotoboksprisnomineringar!

Fotografmonter B&B 2009

Nomineringarna till Svenska fotobokspriset är ute!

Och som vanligt så är juryns val oförutsett och överaskande.

I år spelar boningar en stor roll. Och natur. Människor är nästan helt frånvarande.

Som i Henrik Zeitlers bilder från kollektiv

Eller övermålade som i Maria Miesenbergs suggestiva bilder.

Bruno Mathsson är också frånvarande och hans hem och verk förvandlas sakta till natur, i Mikael Olssons bilder.

Nils Petter Löfkvist med kompisar gräver ner sig under en pir i Malmös hamnområde.

Catharina Gotbys bok har jag inte sett ännu. Men omslaget antyder att hon arbetat vidare inom den svartvita naturfotografin, något som hon delvis var inne på i sin tidigare bok Songs.

Nytt för i år är att vi får vänta ända till 1 november innan vi får veta vem vinnaren är. ( Men alla nominerade är ju egentligen vinnare!) Ingen prisutdelning på Bok & Bibliotek således. Men SFF finns där med en monter som vanligt.

Intressant är också att tre av böckerna är utgivna på utländska förlag. Svensk fotografi får allt större anseende ute i den internationella fotovärlden.

De nominerade är:

Catharina Gotby för Presence (Amfora)

Hendrik Zeitler för A place of ones own (Journal)

Mikael Olsson för Södrakull Frösakull (Steidl)

Maria Miesenberger för Sverige/Schweden (Steidl)

Nils Petter Löfstedt  för The Pier (Pierre von Kleist-edition)

Vinnare av Svenska Fotobokspriset 2011 utses på Rival i Stockholm den 1 november.

Prissumman är på 30.000 kronor och 10.000 vardera för andra till femteplats.

Årets jury:

Marianne Lindberg De Geer, konstnär, scenograf, maskör och dramatiker

Julia Peirone, fotokonstnär

Aron Mörel, ansvarig redaktör för Londonbaserade förlaget Morelbooks

Ruben Östlund, regissör

Eric Ericson, konstnär och författare.

Mer info och bilder på

http://www.sfoto.se/fotoforfattarna/nominerade-till-fotobokspriset-2011

Tommy Arvidson

Planket x 3

 

 

Planket denna älskade och ständigt ifrågasatta endags utomhusutställning, hölls i år i tre städer, Stockholm, Göteborg och Malmö. I Stockholm var 59 kvinnor och en man inbjudna. I Göteborg var det först till kvarn som gällde. I Malmö likaså, även om några kände sig undanskuffade.

Ty det är ju det vi bråkar om i den svenska fotografiska ankdammen. Skall det vara öppet för alla, eller skall man vara inbjuden? Jag har under åren tyckt både det ena och det andra men bestämt mig för att alla initiativ är bra. Det är ett ideellt obetalt arbete som utförs för att vi skall få se mer fotografi och det bör applåderas högt och ljudligt. Till dem som klagar kan jag bara säga, gör ett eget plank då! Det finns plats för naturplank, rockplank, gubbplank och vad du vill. Bara någon vill vara ideell obetald arbetskraft.

Jag deltog själv i Göteborg och höjde därmed gubbprocenten en aning. För nog är det så att manlig fotografi stundtals skiljer sig från kvinnlig. Vi män har ibland en förmåga att krångla till saker och ting. Kombinationen gasmask och naken kvinna var det flera utställare som hade tänt på. Hur tänker man då?

Planket vid Trädgårdsföreningen hade ett hundratal utställare, ganska jämt fördelat mellan manliga och kvinnliga. Den känsla som dröjer sig kvar efteråt är ändå att en del fotografer inte riktigt vet vad dom vill. Visst, barn är gulliga, blommor är vackra och elefanter är lite roliga men det krävs mer kritiskt tänkande. Vi översköljs av så mycket bilder överallt, och jag är inte det minsta intresserad av att se bilder från ett främmande land bara för att det är ett främmande land.

Men en folkfest var det, folk hade roligt med sina vänner och sina kameror. Och det fanns en hel del fina bilder, Elin Heinö små svartvita landskap och barnporträtt, Hillevi Nagels resebilder från främmande land ( New York) och Eva Werners märkliga collage, stannar kvar i minnet.

Markligast var nog ändå mannen som hade hängt upp tre tavlor, fina ramar, blekta konsttryck.

Kanske var det Picasso, Degas eller något sådant. En handtextad skylt; Tavlor 50:- , antydde att han försökte få igen pengarna han lagt ut på anmälningsavgiften.

 

Jag såg alltså inte Planket i Stockholm, men väl den fina katalogen. Utställningen ville vara provocerande. Det lyckades ganska bra, 128 kommentarer på Fotosidan måste nästan vara rekord.

Vad som var underligt att jag vid en snabb genomläsning inte kunde se att en enda av debattörerna hade kommenterat om dom tyckte själva utställningen var bra eller ej.

När jag bläddrar i katalogen slås jag av att jag inte skulle kunna säga om det är en man eller kvinna som tagit bilderna. Det finns kanske ingen skillnad? Man kan konstatera att de 60 fotograferna har tagit sin inbjudan på allvar. Det finns en önskan att utrycka sig, att berätta något eller hävda något. Carola Gran/Erika Svensson visar en bild ur sin serie; Young men told to look sexy. Ung naken man som håller på att trilla av stol skulle jag vilja säga. Men som provokation fungerar den naturligtvis bra. Helene Schmitz landskapsbild från Forsmark blir när man läser texten väldigt obehaglig. Hon har fotograferat platsen där radioaktivt avfall skall slutförvaras. Tyvärr så har några av de mer kända fotograferna valt att visa äldre, redan publicerade arbeten. Det hade varit kul att se något nytt.

Planket lever vidare, Neil Goldstein, initiativtagaren till det första planket 1982, ler nog i sin himmel.

 

P. S.  Planket Stockholm är internationell, visas i Berlin den 10 september.

 

P.S. 2 Så här såg det ut i Malmö förra året.

 

 

 

 

 

 

 

Lowlands

Martin Bogren

Bokförlaget Max Ström.2011

Jag har gjort en trendspaning. Först ut var Anders Petersen och JH Engströms From Back Home sen kom  Muhli/Andersson/Ericsson/Malmberg och deras bok Revisit<<Rewind.  Båda böckerna är tidigare recenserade här på omfotoboken.com. Den här boken är det tredje exemplet och därmed är trenden bevisad.

Vilken trend då? Jo, att återvända till barndomens/ungdomens trakter och göra en konstnärlig gestaltning av återvändandet.  Anders Petersen och JH Engström fotograferade i Värmland. I Revisit<<Rewind fick vi följa med till Karlskoga. Och nu har fotografen Martin Bogren under flera år återvänt till sin barndoms by i Skåne och sammanaställt materialet till denna bok och även till en utställning. Med ett dokumentärt anslag har han undersökt och försökt förstå sina minnen och varför han längtade bort.

Första bilden visar en död och fastbunden kråkfågel på en trästolpe med taggtråd. Som inledande beskrivning av Bogrens förhållande till byn blir det nästan övertydligt i sin svartvita sorgsenhet.

Därefter följer fotografier på människor, djur och landskap. Bilderna glider ut och in mellan det dokumentära och det subjektivt poetiska och saknar nästan helt tidsmarkörer. De rör sig mellan då och nu precis som i en tidsmaskin. Barnen är för evigt barn och landskapen är de universiella landskapen.

Det finns två bilder som tillsammans innehåller ett helt liv. I början av boken står en ung pojke med bar överkropp  och tittar in i kameran. Han håller händerna korsade framför sig. Längre fram i boken dyker han upp igen. Han står fortfarande där med bar överkropp och händerna i samma pose. Men nu är han 80 år äldre.

Mitt i boken finns en text som Martin Bogren har skrivit. Texten är tillbakablickande och sätter in bilderna i ett sammanhang och det är mycket värdefullt. Hans förhållande till barndomsbyn är inte helt okomplicerad. Där finns försoning, avståndstagande, fulhet, inskränkthet. Till och med de fina ögonblicken beskrivs med ett vemodigt tilltal.

Han skriver  om en vägkorsning där ölgubbarna möttes och berättade historier för varandra och han gick de  205 stegen från låglandet upp till kullen. Där såg han världen och jag antar att längtan bort blev ännu större.

Bogren  utnyttjar den fotografiska teknikens fel och brister på ett konstnärligt sätt. Oskärpa, ljusskador, linsreflektioner blir en del i berättandet och förflyttar ibland motiven till en drömvärld. Bilderna är analoga till sin karaktär, kanske för att de är analoga. Vad vet jag, och naturligtvis spelar det ingen roll.  Svärtan i bilderna är tung, både konkret och symboliskt, och påminner om mezzotint.  Från det svarta arbetar man sig fram till gråskalor och ljus och det är precis vad Bogren gör. Han har försonats med sin hemby.

Robert Johnson mötte djävulen i sin vägkorsning och Martin Bogren mötte ölgubbarna i sin. Av båda dessa möten blev det riktigt bra blues.

Provläs boken!

Anders Alm, fotograf i Gammelstad

burn.01

Redaktör: David Alan Harvey

burnmagazine.org

burn.01 är en bok, men burn är så mycket mer än så. Det är en vision, en dialog, ett galleri, några stipendier, ett mentorskap, ett magasin, djup erfarenhet och ungdomlig styrka.

Och allt i fotografins tjänst

Magnumfotografen David Alan Harvey hade en tid en blogg som hette Road Trips (han skriver inga nya inlägg men det som skrevs  finns fortfarande kvar på nätet). Där berättade han om sitt yrkesliv och delade med sig av tips och erfarenheter på ett väldigt öppet sätt. Han brinner verkligen för sitt fotograferande och brinner lika mycket för att förmedla sina kunskaper vidare. Det gör han både  som workshopledare och mentor för unga fotografer. Han har på ett eller annat sätt undervisat sen han var 22 år. Hans mamma brukade säga att av det man fått i livet ska man ge bort det mesta, och efter den devisen verkar Harvey leva.

Som en förlängning av bloggen Road Trips startade han www.burnmagazine.org. Där riktade han ännu mer in sig på att hjälpa framförallt unga fotografer att utveckla sitt bildberättande. Alla som är intresserade kan skicka in en enstaka bild eller kollektion för bedömning av Harvey och hans medhjälpare. Om den antas så publiceras den på ett mycket  smakfullt sätt på hemsidan.

Dessutom delar burn ut ett stipendium varje år. EPG, Emerging Photographers Grant är ett stipendium som är till för att kunna slutföra ett personligt projekt.  Journalistiska såväl som konstnärliga projekt är välkomna. I juryn sitter många av de stora fotograferna. Vad sägs om namn som Martin Parr, Gilles Peress, Eugene Richards och Susan Meiselas?

Boken då?

Av alla bildberättelser som publicerats online på burn sen starten 2008 är tjugofem utvalda att tryckas  på papper. Här samsas unga oetablerade fotografer med världsstjärnor som James Nachtway och Alex Webb.

 

Alejandro Chaskielberg, som fick EPG 2009, visar en serie bilder från Paraná, en flod i Sydamerika. Han har fotograferat människorna på natten med bara månens sken som ljuskälla. Exponeringarna har varit upp till tio minuter långa. Storformatskameran och det mystiska ljuset gör att bilderna får nåt overkligt över sig.

James Nachtway har på sitt oefterhärmliga sätt dokumenterat hur världen har drabbats av nya resistenta tuberkulosbakterier.

Audrey Bardou  har dokumenterat sina föräldrar. Två vanliga, fantastiska och anonyma föräldrar i en vanlig miljö.

Laura El-Tantawy  har gjort en konceptuell undersökning av begreppet tro.

burn01 är inte mindre än ett litet mästerverk. Jag blir så imponerad av David Alan Harveys tro på fotografiets kraft. Han ser möjligheter där de flesta ser problem. Han klagar inte över de minskade publiceringstillfällena, han skapar egna. Och inte bara för sig själv, han delar med sig. Det borde fler göra.

Anders Alm

Black and Blue

Morten Andersen. Shadowlab. 2011

Morten Andersens Oslo är en kall stad. Gatorna tillhör grabbarna. Dom som spyr mot väggen och gör pisspår i snön. Krogarna och klubbarna är ett ställe man kan fly till när snön blåser runt gathörnen. Där finns kvinnorna med sina röda läppar och förföriska leenden. Dom som man så gärna vill vara nära, men som är så undflyende och svåra att nå fram till. Andersen skildrar stadslivet med en frustande energi. I svartvita grovkorniga bilder naglar han fast stadens tecken, grafittin eller bara en sprucken, sliten vägg. Bokens få färgbilder har en förvriden färgskala som understryker stadens kaotiska miljö.

Men det är ändå ingen dyster skildring. Det märks att fotografen älskar sin stad och dess invånare med alla dess brister och skavanker. Och ibland blandar han in smått romantiska bilder av blomsterängar och körsbärsblom.

Bilderna i boken är tagna under en tjugoårsperiod och det märks. Det här är en Greatest hits volym och för den som inte känner Morten Andersen sedan tidigare är det en utmärkt introduktion till hans myllrande bildvärld. Men precis som i en samlingsskiva så har det kommit med mindre intressanta b-sidor och sammanställningen blir något spretig. Jag bläddrar hellre i hans debutbok Fast City. Den kan återfinnas på något bra antikvariat.

Så långt kommen i mitt skrivande smäller en bomb och en massa människor dör för en galnings kulor, i det Norge som ändå var ett väldigt oskuldsfullt land. Och jag måste läsa boken en gång till.

Då upptäcker jag att det finns ett nästan lite naivt och lite gulligt drag i hela boken.

En del av grafittin är gjord med vanlig vit skolkrita.  Tatueringen på en arm består av ett hjärta i ungefär en 25-örings storlek. En kille åker nerför gatan på något som ser ut som en gitarrförstärkare på hjul.

Det blir nästan obehagligt symboliskt när boken rent fysiskt faller i bitar inför mina ögon. Det här är alltså en skildring av ett Oslo FÖRE . Jag hoppas innerligt att Oslo EFTER också kommer att vara en plats där de älskande paren dansar omslingrade, där krogens glas glittrar inbjudande och där pisspåren lyser som ögon i natten.

I want to live close to you

Jacob Felländer

Bokförlaget Max Ström

Jag visade boken för en fotograferande vän och berättade hur Felländer hade gjort bilderna. Min vän undrade då varför han gjort det så komplicerat för sig när det finns Photoshop.

Tillsammans med 33 “dåliga” analoga kameror har Felländer rest ett varv runt jorden på 12 dagar. Han fotograferade i Stockholm, New York, Los Angeles, Hong Kong, Bombay, Paris och Stockholm en gång till. Tanken var att fånga hela jorden på en enda bild.

Kamerorna är beskaffade så att man kan dra fram filmen en liten bit i taget och på det sätt göra en slags sandwich. Ett ögonblick av en stad flyter ihop med ett ögonblick av en annan stad. Dessutom är en del kameror otäta så filmen blir ljusskadad och ser ut att brinna i kanterna. Att fotografera på detta sätt gör slutresultatet till en överraskning. Slumpen och känslan får styra över kontrollbehovet och intellektet.

Jag associerar direkt till både kubisternas ambition att återge verkligheten utan hänsyn till de sinnliga iakttagelserna och futuristernas vilja att uttrycka kraft och rörelse. Bilderna är stökiga och glöder av skaparlust. Felländers energiska sätt att fotografera dekonstruerar stadens fyra rumsliga dimensioner och de rekonstrueras på  boksidans  två. Man riktigt känner stadens dofter och hör dess ljud. Kanske inte en helt igenom angenäm känsla men otvivelaktigt intressant. Eftersom mer än hälften av jordens befolkning bor i städer så finns det nåt där, under ytan, som är värt att utforska.

Hade man då kunnat göra dessa bilder i Photoshop? Antagligen skulle resultatet kunnat bli nåt liknande men aldrig lika levande och vibrerande. Man skulle sakna det undermedvetnas direkta signaler till fotografens sinnen och vidare till avtryckarfingret. Felländer är fotograf och inte photoshopkonstnär.

För er som ska till Stockholm i sommar så rekommenderar jag ett besök på Fotografiska. Där hänger Felländers bilder fram till 28 augusti.

Anders Alm, fotograf från Gammelstad, Norrbotten.

Pontiac

Gerry Johansson

Gun Gallery/ MACK. 2011

Det här är en bok fylld av gåtor. Man försjunker i ett meditativt grubbel. Över ett slags varför? På Dixie Highway, tillexempel, behövde någon bygga ett litet tegelhus. Kanske det innehåller en el-central eller en hydrofor, vem vet. Vad jag undrar är, hur kunde någon hitta på att bygga in grovhuggna sandstenar i den annars helt släta tegelväggen? För att piffa upp? Lite här och där sitter sandstenarna på väggen utan försök till pedantisk eller ens konstnärlig ordning.

Eller varför tar dom inte ner juldekorationerna på den där villan på East Colgate Avenue? Det är ju ändå vår och träden börjar få musöron.

Kyrkorna är många. På Walnut Street förkunnar Johnsson memorial Church att Our greatest freedom is freedom from sin. Det får en att fundera. Bokens omslag visar en bakgård där någon har pimpat sin Ford Mercury Monarch med kromade DIP fälgar. Någonstans på Green Street i Pontiac. Hur känns det att köra runt med en Ford i Pontiac?

Förresten, varför en fotobok om Pontiac, Michigan? Ryktet säger att Gerry Johanson hörde ett program på radio om den lilla staden strax utanför Detroit. Att han bestämde sig för att åka dit för att göra ännu en bok i samma omisskännliga Gerry Johanssonstil. Det vill säga beige linneband i format 17,5 x 24,5 cm. Rektangulära svartvita bilder. Och det där lågmält humoristiska anslaget. Man känner en medkänsla med de nyss levererade träden som står på kö i sina tygförpackningar utanför studentcentret på Circle Drive.

Om vi bara tar oss lite tid så blir vi helt involverade i den lilla stadens något luggslitna atmosfär. Någon borde verkligen röja upp lite på Opdyke Road!

Stadens invånare, däremot,  spelar en undanskymd roll. De förekommer som statister i stadsbilden. Man känner mer för med det plastinpackade huset på Florence Street än för några människor.

I en inledande text, hämtad ur någon kommunal informationssida får vi dock lite fakta om staden. Av de 63,977 invånarna är 95 indianer eller härstammande från Alaska. Det finns 4715 lediga lägenheter och arbetslösheten låg 2010 på 31%.

Jag känner mig på något sätt hemmastadd på den där lilla plätten på den nordamerikanska kontinenten. Eller på de ställen Johansson tidigare skildrat, Ulan Bator, i Tibet eller Kvidinge i Skåne

Det kanske är den här typen av små begränsade, berättelser vi behöver i dagens världsomspännande informationsbrus? Det måste också sägas att varje bild är ett litet under av minutiös komposition. Varje del av fotografierna är en fröjd för älskaren av kompositionslära. Men frågan som intresserar mig mer är; varför åkte Gerry Johansson egentligen till Pontiac? Och varför ser granen på Executive Hills Road så ledsen ut?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent från Malmö.

Barnmark

Mikael Andersson, foto, Göran Tunström, text

Max Ström, 2011.

Mellan åtta och tretton. De där åren när världen vidgas. Man börjar ana vuxenvärldens blandning av allvar och befrielse. Kroppen har fortfarande barnets hejdlösa viktlöshet, men något börjar hända. På sommarkollot är man befriad från stadslivets måsten. Man kan ligga på en utsläpad madrass och läsa serietidningar. Man är ännu inte för stor och vuxen för att naken åka kana på magen på duschrummets såphala golv. Den manliga gemenskapen stärks med det kollektiva pissandet vid husknuten. Likaså det kvinnliga viskandet och tasslandet i våningssängarna innan sovdags.

Göran Tunström skriver till bilden av den allvarsamme unge mannen som står med armarna korslagda och med bar överkropp i sovsalen.

Året efter gick allt långsammare

Benen sa: jag vill inte

Munnen sa: jag säger inte längre sånt

Armarna sa: Aldrig mer

Någonting var i vägen: Hon med fräknarna

Hade sett på mig, stått i dörren

Med ena handen på höften,

Flera veckor äldre än mig.

Fotografen Mikael Andersson arbetade på Johannesgården i Dalarna, en barnkoloni för Stockholmsbarn, någon gång på åttitalet. Kameran fanns alltid med i vardagen. Han sände ner en kollektion bilder till Göran Tunström på Koster, som skrev ett antal dikter och en prosatext till bilderna. Sen blev materialet liggande. Fotografen hamnade i konflikt med förlag som ville trycka med alltför dålig kvalitet. Nu har trycktekniken blivit bättre och Elanders Fälth & Hässler har gjort ett storartat arbete med de svartvita bilderna.

Andersson har den där förmågan att närma sig barnen med ödmjukhet och respekt. Han har den fotografiska snabbheten och han lyckas fånga det avgörande ögonblicket.  Väldigt ofta är det avgörande ögonblicket då inget egentligen händer. När de tre flickorna i överst våningssängen stirrar framför sig, inneslutna i sina egna tankar. Eller när man dansar och försiktigt håller om varandra oberoende om man är mer än huvudet högre än sin partner.

Anderssons bildpoesi och Tunströms textpoesi gör den här boken till en livsbejakande rapport från ett gränsland- mellan barn och vuxen.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.


						

Revisit<


Mette Muhli/Markus Andersson/Roberth Ericsson/Anders Malmberg

Eget förlag 2011

De flesta av oss har flyttat minst en gång. Många av oss flera gånger. Är hemma där man kommer ifrån eller där man bor, eller kanske både och? Ju äldre man blir desto fler blir frågorna och en diffus längtan tillbaka i tiden och rummet infinner sig. Yngre kan man ju inte bli men man kan kanske flytta tillbaka, eller åtminstone besöka sin barndoms trakter.

Det sistnämnda är vad fotograferna Markus Andersson och Mette Muhli, skribenten Roberth Ericsson och musikern Anders Malmberg har gjort. De har alla en anknytning till Karlskoga men ingen av dom bor där längre. I detta gemensamma projekt har de återvänt för att utforska det som vi gärna kallar “hemma” oavsett hur lång tid som gått sen flyttlasset gick. I förordet skriver de “Det som förenat oss är viljan att utforska det förflutna”.

Fotograferna har arbetat med något olika utgångspunkter.

Mette Muhli har sökt upp personer som varit en del av hennes liv och fotograferat dom på två olika platser. Först i deras hemmiljö och sedan på en plats som de har ett gemensamt förhållande till. Det är enkla bilder rakt upp och ner. Personerna sitter eller står och tittar rakt in i kameran. De ser ut att vara avslappnade och trygga och har valt att stanna kvar i Karlskoga i motsats till fotografen. Varför de blivit kvar kan vi ju bara spekulera i.

Markus Andersson har till största delen tagit miljöbilder. Det är sorgset och övergivet. Det som var Markus barndomsstad har nu blivit ett anonymt och okänt samhälle. I mellanrummet mellan då och nu finns svaret på vad som hänt. Bilderna ger inget svar men en vemodig känsla dröjer sig kvar. Markus har en skön känsla för ljusets alla skiftningar som gör de vardagligaste och tråkigaste motiv till något mer än rena avbildningar.

Båda fotografernas bilder har en drömsk ton i sig och bilderna är väldigt lika varandra. Det är svårt att veta vem som tagit vilken bild. Boken är uppbyggd av kvadratiska bilder, en på varje sida. Vartannat uppslag tillhör Mette och vartannat tillhör Markus. Efter tvåtredjedelar  av boken kommer en dikt, Att avbilda något förvunnet, som Roberth Ericsson har skrivit. Samma dikt läser han upp på cd skivan tillsammans med några till. Där kan vi också höra minimalistisk musik av Anders Malmberg.

Hemma är där man vet vart stigarna går och man vet vem som är släkt med vem, menar Ronny Eriksson och Euskefeurat i sången “Det är hit man kommer när man kommer hem”. Om upphovspersonerna till denna bok har kommit hem vet jag inte, men att utforska de gamla stigarna leder med säkerhet framåt.

Anders Alm fotograf från Gammelstad, Norrbotten.