Couples

Apan är rädd.

Simon Berg. Black Book publications. 2009

ISBN 9789197831710

Äntligen! Här kommer en reaktion mot all matpornografi vi överöses med i glassiga matmagasin och kokböcker. Här visas inga mjälla sparrisar i motljus. Här regerar köttbullarna, med pulvermos och mycket lingonsylt. Minns ni det är receptet när man skär skåror i en falukorv fyller skårorna med senap och skivad lök och så skjuts in i ugnen. Berg har bilden. Här hyllas snabbmaten, den enkla maten, Pizza, hamburgare och de varma mackorna.

Korvarnas korv, Bullens pilsnerkorv finns förståss på bild. Och konserverade vita bönor i tomatsås. En fisk tittar förskräckt fram ur en bilds kant. Den ligger i ett blått plasttråg och här så där äckligt inplastad, att man reflexmässigt kollar på bäst före datum. Med en färgglad frenesi skildrar Simon Berg sin och sina vänners vardag (det är i alla fall min tolkning). Det mesta cirklar kring mat och cigaretter. En kvinna har somnat liggande på en jättelik uppblåst korv med bröd.

Om man skall gissa vad som inspirerat Berg så ligger Martin Parr nära till hands. Formsäkert och med uppskruvade färger och blixt. Det här är en slags direkt fotografi. Jag har ätit, raap, och så en bild på den avätna tallriken. En annan association jag får är till Otmar Thormans klassiska bild på en fläskkorv och en använd rakapparat. Äcklet och fascinationen på samma bild.

Simon Bergs bilder gör mig glad men får mig också att överväga tanken på att bli vegetarian. Detta är boken man skall läsa när pizzasuget sätter in, den kan ha en positiv inverkan på folkhälsan.

P.S. Boken fick ett hedersomnämnande av Svenska Fotoboksprisets jury. – Fotografen är inte rädd för vare sig blixten, närheten eller diskhon och vi kan inte sluta titta.

(Tidigare publicerad på dagensbok.com.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö

Club 13.

Nils Petter Löfstedt. Pierre von Kleist Editions 2010.

ISBN 789729982521

Boken har fått sitt namn efter en svartklubb i Malmö.

Jag fastnar för en bild föreställande en hand som håller en stor blålila dildo. Sättet den anonyma handen håller den på påminner mig om hur Frihetsgudinnan håller facklan. En slags fruktbarhetssymbol eller en förtryckande påk?

På en annan bild verkar en kvinna njuta. En kvinna har vingar tatuerade över hela skuldran.

Jag blir lite svävande när jag skall berätta vad den här boken handlar om, egentligen. Om nu det spelar någon roll. Det är egentligen bara fotografi, som det svänger om.

Jag tror den handlar om det som de avporträtterade om tio år kommer att referera till som ungdomsåren. De där åren när allt är möjligt och den egna gruppen viktigast i världen. Det handlar om närhet, om att ta på varandra, kyssas eller att bara ta på sig själv. Och det handlar om att på Håkan Hellströmskt vis ramla gatan fram. Ostoppbar.

Hoten kommer från det övriga samhället. Och bör på något anarkistiskt vis bekämpas. Fuck the police har någon skrivit på gatan bredvid demonstranten som gör sig beredd att slänga iväg någon slags lysraket. Bankfönster är till för att krossas. Råttorna ligger döda på asfalten. Polisen rycker fram med kravallhjälm.

Författarens självporträtt spränger filmremsans gränser och har något magiskt över sig, ungefär som fantomens ring. (den onda).

Det här är en livsbejakande rapport från ett ungdomsliv som omväxlande är kaotiskt utlevande och stillsamt eftertänksamt.

Boken innehåller inte en enda rad text, vilket i detta fall är befriande. Vi är som läsare helt utlämnade till att tolka bilderna utifrån våra egna erfarenheter och fördomar.

Dessutom är detta troligen den första bok vars bilder finns som gatstenar utplacerade i Malmö.

Förläggarens hemsida.

(Tidigare publicerat i dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Puppy love

Anna Clarén. Journal. 2009

ISBN 9789197762564

Det är en liten bok med rött sidenomslag. Jag tror att den har exakt samma storlek som en sådan där bok där ens vänner skulle skriva en hälsning. Alla högstadietjejer hade en sådan.

Puppy love handlar om den där brytningstiden då man helst vill återgå till flickrummet med dockskåpet och Barbiedockorna. Den handlar om att vilja bli sedd. Om att vara tonåring tjej och att vara lite skraj och samtidigt lockad av dom där alldeles för stora och alldeles för stöddiga tonårskillarna. Och den handlar om att den där tonårskänslan dröjer sig kvar. När man har parmiddagar med levande ljus och exklusiv chokladask och försöker samla vuxenpoäng. Kanske möter man till slut någon man kan vara alldeles trygg hos.

Bokens första bild föreställer den där situationen som vi väl alla har upplevt eller sett. Killen som sitter sovande i en sunkig soffa på någons slags fest. Det hela verkar pågå i en sådan där kvarterslokal som man kan hyra i sitt bostadsområde. Gränsle över honom sitter tjejen som nu äntligen vågar försöka kyssa honom. Men det är alltför sent och han är alltför full för att fatta att han är uppvaktad.

Den bild som starkast stannar kvar i mitt minne är den som föreställer den lilla hamstern som sitter förskräckt på gräsmattan i mörkret och ingen hjälp finns att få.

Där är bara mörker och faror. Det kanske är den känslan vi alltid bär med oss i livet oavsett hur trygga och stabila vi synes vara på ytan.

Anna Clarén har sammanställt fotografier från sin barndom, ungdomstid och vuxenliv. Hon berättar med skräckblandad förtjusning om de känslor som hon upplevt, av längtan tillbaks till kattbroderierna och dockorna. Men också om nyfikenhet och trånad efter alla de där killarna som hon porträtterar med tröjorna dragna upp över huvudet. Och om den där osäkerheten som sitter längst inne i oss alla och gnager. Duger vi? Vill någon verkligen ha oss?

Bokens avslutande bild föreställer en våg, en sådan där taskig reproduktion av en oljemålning, antagligen en väggtapet. Men den är ändå lite hoppingivande. Där finns en våg, en framåtskridande rörelse.

(Tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö

The family.

Stefan Bladh. Nouvel Publishing. 2010.

ISBN 9789197826303

Den 15 september 2002 träffar fotografen Stefan Bladh familjen Kaplan för första gången. De bor under en motorväg i Istanbul. Han beslutar sig för att fotografera familjen. Det är början på ett projekt som i viss mån pågår fortfarande. Det hela började som en skoluppgift. Bladh och hans klasskamrater från Biskops Arnö skulle tillbringa en tid i Turkiet för att göra en skoluppgift.

Han visste inte då att han skulle komma att åka tillbaks dit under sex års tid.

Familjen Kaplan består av pappa Hüseyin, mamma Ayse samt nio barn. Man lever på att tigga, samla elkablar samt gatuförsäljning. Ibland bor man utomhus med ett par stora mattor som underlag, ibland lyckas man skaffa husrum i något halvt nerrasat hus.

Bladh närmar sig familjen med en slags självklarhet, så som människa möter människa. Han väjer inte för smutsen och eländet men han romantiserar inte eller tycker synd om. När  sonen Aliye har blivit påkörd av en bil tar han ett porträtt av pojken. En bild som visar vilka svåra förhållanden man lever under men som också visar på ett hopp, ”vi ger inte upp”. Pojken med skrapsår i ansiktet och fläskläpp är så långt från tavlan ”Det gråtande barnet” man kan komma.

Det finns ett lugn i bilderna, ett ibland nästan överjordiskt lugn. Ändå är det vardagen som beskrivs, men det man saknar i materiella ägodelar verkar man ha vunnit i tid. Man lagar mat tillsammans, man sitter och pratar med vänner. Ändå förstår man att de lever ett oerhört slitsamt liv, ofta bortmotade från sina lägerplatser, slagna av polisen när de försöker sälja små paket med pappersnäsdukar.

Familjen är starkt troende muslimer. Man bekänner sig till en religiös grupp som kallas Alviter. Pappa Hüseyin pratar om sin religion: ”Det är hos människorna problemet ligger eftersom de lever i blindhet och har förlorat sin kärlek och solidaritet i jakten på materiella ting.”

”Långt före vår tid hade människorna insikter som nu har gått förlorade. Vi beter oss mer och mer som apor. Vi måste bli människor igen.”

Bladh har åstadkommit en inträngande skildring av en värld de flesta av oss inte hade en aning om att den existerade bara runt knuten från lyxhotellen i Turkiets största stad. Hans bilder är gjorda i en klassisk reportagestil, man kommer att tänka på amerikanen Eugene Richards.

Bokens utförande är väl värt att berätta om. Ett elegant svartvitt tryck med tre tryckomgångar, ett så kallat triplextryck gör att bilderna nästan har det ursprungliga fotografiets uttryckskraft.

Man kanske skulle kunna ifrågasätta den vackert linneklädda boken som skildrar fattigdom och elände. Men jag tycker tvärtom att man inte får spilla någon möda för att på ett så tilltalande sätt som möjligt berätta historien om familjen Kaplan. Det är dom värda. Och det är Stefan Bladhs bilder värda.

(Tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Rewind the Photographs.

Nina Korhonen. Eget förlag. 2009.

ISBN 9789163333934.

Detta är den tredje delen i en trilogi som inleddes med boken Minne. Muisto, Memory, 1997, och fortsatte med Anna, Amerikan mummu, 2004. De böckerna handlar om barndomens somrar i Finland samt om Korhonens mormor som utvandrade till Amerika. I denna tredje del är det Nina Korhonen själv som är i centrum. Hon porträtterar sig själv och sina käraste, mannen Tore, brodern Mikko, mamman och pappan och andra släktingar.

Den här boken,  tänker jag mig, har kommit till för att betvinga faror och demoner. Mamman på sjuksängen, maken Tore med strålbehandlingsmarkeringar över kroppen och mormor med de typiska sjukvårdsplastbanden runt armen.  Men den är också en minnesbok över de lyckliga stunder som har varit, resor, semestrar.

Korhonen återupptäcker det banala familjefotots styrka och dess förmåga att berätta saker som vi inte riktigt kan sätta ord på. Det som vid en hastig titt verkar vara ett familjealbum växer vid en närmare läsning till en familjekrönika där dolda sammanhang ligger och lurar, outtalade känslor väcks. Där omsorgen om familjen hotar att förgöra en själv samtidigt som det är en källa till djup lycka och glädje. Naturen är ständigt närvarande som en plats för eftertanke och betraktande.

Över bilderna svävar någon slags oro. vaksamhet och omsorgstagande. Nina Korhonen är sin egen och familjens uttolkare och skildrare.

Detta är en typ av personlig fotografi som lever i något slags gränsland mellan det allmängiltiga och det högst privata. Porträttet på fadern med bister min är magnifikt i sin enkelhet. Likaså bilden på Vidar Sandahl med ett nyligen skjutet rådjur på axeln. Självporträttet från Galicien med det storslagna tidvattenlandskapet och en liten knappt centimeterhög Nina Korhonen blir i sammanhanget hjärtskärande. Det här är en bok man skall läsa sakta och eftertänksamt och återvända till.

I ett citat har fotografen och psykologen Kent Klich ringat in bokens tema

” Det finns inget som är viktigare, mer inflytelserikt, eller potentiellt mer destruktivt för någon människa än familjen.” Citatet utgör tillsammans med en längre text av Marie Lundquist ett slags nyckel till läsningen av bilderna.

( Tidigare publicerad på Dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

LA RESIDENCE.

J H Engström. Journal 2010.

ISBN 9789197762557

Engström har vandrat runt på Bryssels gator med sin kamera, suttit på krogar och barer. Det handlar om tillfälliga möten och om kulturlandskapet. Han har lyckats ladda skenbart banala motiv med ödslighet och en slags väntan.

Här, just här, på den här dammiga parkeringsplatsen där det märkligt nog bara står WW Golf bilar, 4 stycken. Där kommer något avgörande att hända, eller har redan hänt. Den där ödetomten som är som hämtad ur The Wire, har också något ödesmättat över sig. Dom där sjukt många kablarna som försåtligt slingrar sig runt ett gathörn, Är det hela Echelon som samlar sin information där eller?

Jag försätts i ett tillstånd av förstämning när jag betraktar bilderna från de ödsliga gatorna som ger mig déjà vu upplevelser av filmen Alpaville. Men det är en slags kreativ förstämning. Den där bilden med kablarna skulle jag gärna ha på min vägg som en slags påminnelse om något jag inte riktigt förstår.

Det är nästan uteslutande män som Engström porträtterar, de ser slitna ut, så slitna som vi alla ser ut när vi avbildas med hjälp av en oförsonlig blixt. Men där finns alltid en glimt i ögat ” Vi skall visa dom jävlarna”.  Scenen är oftast en gata eller en bar.

Bilderna är gjorda som triptyker, man viker ut boksidan och får se människan i tre olika bilder. Det blir lite som att betrakta en film i ultrarapid. Boken måste läsas i ett lugnt tempo. Vika ut och sedan vika in igen. Alltså tid för eftertanke.

Sin kvinna har fotografen avbildat naken nästan svävande mot en vit bakgrund. Hon befinner sig långt borta från männens och barernas gemenskap. Det är kärleksfulla bilder som står i kontrast till de evigt rökande männen på krogarna.

Engström låter varje bildsekvens åtföljas av korta dagboksanteckningar. Ibland små berättelser, ibland sentenser, som så här;

12.3.2003

Ibland får jag för mig att vissa fotografer vill förklara världen med sina bilder. Då slår jag bakut och får lust att fotografera igen.

I denna perfekta bildvärld där käcka, skarpa, engagerande, politiskt korrekta bilder sköljer över oss är det skönt att försjunka i J H Engströms stökiga, brötiga, ibland oskarpa men ändå väldigt medvetet precisa bildvärld. En högst personlig bildvärld som ändå har en slags allmängiltighet. Den förklarar inte världen men visar att vi är alla ganska lika. Vi har alla stått i hissen och sett de där nerpissade metallväggarna passera förbi. Och vi har alla funderat över vilka historier de ensamma männen vid bardiskarna bär på. Så här kommenterar han själv sin bok

04.07.2003

Vad handlar mina bilder om?

Välj själv!

(Tidigare publicerad på Dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

One picture at a Time. Photographs 1952- 2008.

.

Gunnar Smoliansky. Steidl. 2008.

ISBN 9873865216151

Fotografi är en mångskiftande konstart, eller konstart förresten; låt oss kalla det teknik. Det kan användas för att dokumentera brott eller sälja bilar. Man kan tävla i fotografi eller sälja väggtapeter.

Smolyanskis fotografi är inget sådant. Det är blott fotografi. Han visar oss den omvärld och den vardag som vi gick förbi och inte såg. Han har väntat länge med att visa många av dessa bilder. En del är tagna redan 1952. Det beror antagligen till en del på att han har tagit bilderna för sin egen skull. Det finns inget skryt i Smolianskys fotografi, heller ingen önskan att visa upp en tid, eller att hävda något. Han vill göra fotografi, punkt slut. Ibland bara för njutningen av att finna en form i en solreflex på en vägg. Ibland i upphetsningen över att ha fångat ett människoliv under några delar av en sekund. Bilderna svarar inte på den eviga frågan hur och varför, utan ställer frågan till betraktaren. Vad vi får veta är när och var. Resten lämnas till betraktaren. Det är inte så att vi blir övergivna. Men bilderna kräver att vi lägger till våra egna erfarenheter och värderingar. Det är svårt att släppa tankarna på bildens gåta, den blir som en melodi som man inte kan bli kvitt. Alla bilderna berättar en historia, men vi måste lista ut den själva.

Männen i Smolianskys värld är aktiva, på väg någonstans, kvinnorna väntar på något, håller fast eller är sensuellt blottade. Samma sak här, han vill göra fotografi, inte ställa sig på någon barrikad av något slag. Han kommer inte att förändra världen men han kommer förhoppningsvis få människor att se och tänka själva.

En rock ligger slängd på en bänk på ett sådant sätt att man måste anta att rockens innehavare elegant har glidit ur rocken. Eller också har han gått upp i rök. Eller också är han osynlig och sitter där iförd sin rock. Kungsträdgården, 1956

En man vid Slussen 1958 håller uppfodrande två fingrar under hakan på en kvinna samtidig som han spänner ögonen i henne. Vi kommer aldrig att få reda på vad det handlar om, men vi vet, vi vet!

En bild från Stockholm 1991 är omöjlig att tyda. Det är bara ett svart hål med kanter. Men vi kan omedelbart känna känslan.

En död fluga ligger i fönstersmygen bredvid ett glas med vatten.  Det är 1975 och platsen är Saltsjö-Bo

Smoliansky har fotograferat vardagen, han kallas ibland flanörfotograf. Han har stannat till vid de där små detaljerna som vi andra uppfattar i ögonvrån och inte tänker mer över. Han arbetar i en tradition som nästan är lika gammal som fotografikonsten. Parisaren Eugéne Atget, verksam vid 1900-talets början, skulle ha varit intresserad. Josef Sudek som arbetade i Prag under 1900-talets första hälft. likaså.

Det är vackert, det är stämningsfullt. Jag tror man kan säga, på samma sätt som man säger att man bär en dikt inom sig, att man kan bära en bild inom sig.

Eller varför vara så högtravande; det här är en bok fylld med jävligt fina bilder, nära 300 stycken. Dessutom har Marie Lundkvist skrivit en strålande text om Gunnar Smolianskys bildvärld.. Fotohistorikern och kritikern Gerry Badger placerar i en essä in honom bland de riktigt betydelsefulla europeiska fotograferna. ( Tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö