Moonshine

Bertien van Manen

Mack 2014

ISBN9781907946622

Jag tänkte introducera ett nytt ord; ampro. ( det fungerar faktiskt både på engelska och svenska.)

Det är en hopskrivning av amatör och proffs.

Det börjar bli en rätt stor skara fotografer som har anslutit sig till den här genren. En av de som var tidigt ute är Joakim Eneroth. När han gav ut sin första bok på det lilla förlaget Journal var förläggaren Gösta Flemming en aning orolig. Kunde man göra så här? Blanda svartvit och färg?Att använda sig av oskarpa bilder var ett annat tabu som bröts. Nu är amprofotograferna betydligt vanligare. Några typiska amprofotografer är JH Engström, Martin Bogren och Morten Andersen Och Bertien van Manen.

Det är kanske en slags fotografins motsvarighet till Dogmafilm även om reglerna är lite annorlunda och mer diffusa. Amprofotografen använder ofta en enkel kamera, men inte nödvändigtvis. Chris Killip jobbade med en storformatskamera när han gjorde boken In flagrante. Det var mera sättet han använde den på. Handhållen på mörka pubar och diskotek.

Med dagens digitala kamerateknik blir alla bilder perfekta. Jag vet inte om det är så, men det skulle inte förvåna mig om någon kamerafabrikant hade byggt in en automatisk horisontlinjekorrigering.

Många äldre yrkesfotografer beklagar sig över att alla nu är fotografer. Nästan alla bilder som tas blir fantastiska. Det var länge sedan man behövde hålla reda på förlängningsfaktorn på ett polarisationsfilter.

Amprofotgrafen gör tvärtom. Han använder sig av allt som har en lins med något ljuskänsligt bakom sig. Det kan vara en telefon, en Canon Dial, en kompakt digitalkamera, eller en storformatskamera. Man fotograferar utan att bry sig om kompositionsregler eller teknik. En repa på filmen är en del av bilden.

När man först kastar en blick i Moonshine får man en känsla av att den är ett familjealbum bestående av många fotografers amatörbilder.Svartvitt och fär. Blixt rätt på, kapade huvuden och iblad ett obarmhärtigt motljus.

Men man inser snart att det är en mycket medveten fotograf som arbetat hårt för att uppnå en slags närhet..

Bilderna i boken är tagna under ett antal resor till Appalacherna i mellersta USA. Den första kontakten med en familj i Cumberland, Kentucky togs redan 1985. Sedan har van Manen återvänt till familjen med oregelbundna mellanrum fram till i dag. Resultatet har blivit en intim familjekrönika i text och bild. En berättelse avskalad från bildestetik och vanföreställningar om the amerikan way of life. Jag är numera helt övertygad om att medelamerikanen har ett något överdrivet intresse för vapen, det är inte något man bara ser på film eller hör på nyheterna.

Det här är helt enkelt ett stycke etnologi, men utan några vetenskapliga anspråk. Etnologi som ju enligt vissa kan definieras på följande sätt;

.koder, föreställningar och värden som människor delar (mer eller mindre, medvetet eller omedvetet) och som de kommunicerar och bearbetar i socialt handlande.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS Efter att ha hört en diskussion om vilka regler (? ) som skall anses gälla för att något skall anses få utge sig för att för att vara gatufotografi, och att en organisation nyligen hade ändrat reglerna för vad som får kallas landskapsfotografi, är jag nog beredd att dra tillbaka min definition AMPRO. Man skall inte hålla på och sätta upp regler för vad fotografi är eller inte är. Men man kan tycka om eller inte tycka om vissa bilder. Jag tycker mycket om Bertien van Manens bilder!