Still Life/ Work Life

Still Life/Work Life, from the Hasselblad Foundation Collection

Art and Theory Publishing

ISNB 9789198087406

Jag brukar ofta beklaga mig över att vi inte har ett fotografiskt museum i Sverige. Jag gör mig då egentligen skyldig till ett litet tankefel. Vi har visst ett fotografiskt museum i Sverige. Det ligger i Göteborg. Det må vara litet ( tretusen bilder är inte så mycket i museisammanhang) och kanske inte har de resurser man skulle önska. Det drivs inte av skattemedel, men av en ganska stabil stiftelse.

Men den del av Hasselbladstiftelsen som ägnar sig åt fotografi uppfyller faktisk de flesta kriterierna för att kallas ett fotografiskt museum. Detta är museiorganisationen ICOMs definition av vad ett museum är: ”en allmännyttig, permanent, offentligt tillgänglig institution i samhällets och dess utvecklings tjänst, som förvärvar, bevarar, utforskar, kommunicerar och ställer ut materiella föremål från människor och deras omvärld med syftet för studier, utbildning och underhållning.” Att man dessutom delar ut ett stort fotopris och ett antal mindre stipendier är en extra bonus.

Just nu visar man ett urval av sina samlingar. Fram till den 19 maj pågår utställningen Still Life/Work Life- from The Hasselblad Foundation Collection. En lite uppnosig, märkvärdig, utländsk titel kan man tycka, men delar man årligen ut ett av världens mest prestigefyllda fotografpris kan man kanske få vara lite märkvärdig. Hursomhelst så är det en väldigt lyckad utställning. Som titeln antyder har man blandat stilleben med dokumentära arbetsplatsbilder. Och jag som alltid fått något flackande och ointresserat i blicken när jag sett Dawids rostiga klädhängare (ur serien ROST). När den nu ställs samman med Jean Hermansons gjuteriarbetare och Stig T Karlssons masungsarbetare blir jag plötsligt intresserad av sammanhanget.

Vi tvingas inse att det sker samma hänsynslösa utnyttjande av människor här som där, över hela klotet. Som i Stig T Karlsons bilder på indiska barnarbetare eller Trine Söndergaards skildring av vardagen för några prostituerade i Köpenhamn. Och förresten även i Filippo Zambons serie Secret rooms. Bilder tagna i de tomma rum där kinesiska gästarbetare i Italien nyss blivit uppslitna ur sina sängar och förts bort av poliser.

William Egglestons avätna frukost hänger på något sätt ihop med Kerstin Bernards brödbilder. Och på nåt underligt sätt hänger Monica Englunds erotiska blombilder ihop med Lennart Nilssons barnmorska i arbete. Man kanske kan säga att det här är ganska självklara kopplingar. Men vi kan gång, på gång, behöva påminnas om den mångfald av yttringar som finns inom fotografin, ögonblickets konstart.

Jag stannar till inför Kerstin Hamiltons bild på tjejerna som tar sin examen och kopplar av bara farten ihop den med en bild som inte finns i utställningen. August Sanders Unga jordbrukare har exakt samma uttryck men i en annan tid.

För alla er som inte har möjlighet att besöka den här utställningen så finns nu även en bok med de flesta bilderna samt texter av utställningens kuratorer Dragana Lujanovic och Louise Wolthers. Inte riktigt samma sak som att se Yngve Baums suveränt kopierade silvergelatinbilder, men en fin bok. Hasselbladstiftelsen utlovar dessutom en fortsättning på sina nedslag i arkivet. På bokens omslag står det NO.1.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Berättelser för en 87 år gammal dam

Helga Härenstam

Journal

ISBN9789197887694

Man bör försätta sig i ett slags tillstånd av barnslighet för att rätt kunna läsa där boken. Ett slags Pippi Långstrump tänkande. För hos Härenstam är vardagen magisk. Allt kan hända. Redan på omslaget ser vi en man som håller på att bli uppäten av ett rasande vilddjur, eller…

På en bild håller en man upp ett vitt skynke i motljus framför ansiktet. Plötsligt blir livet en skuggspelsteater. Fyra kvinnor i varierande ålder har låtit sig fotograferats inkrupna i en gran. Varför?

Men för att ta det hela från början. När Helga Härenstam för några år sedan arbetade som popcornförsäljare på en stadsfestival träffade hon en spågumma. Hon bytte till sig en spådom mot en popcornbägare. Spågumman spådde att hon skulle vara frisk tills hon blev gammal. Då skulle hon få problem med minnet och sedan dö vid 87 års ålder. Denna bok är en samling dagboksanteckningar, minnen, och bilder till henne själv som 87-årig dam utan minne.

Och det är så klart en alldeles lysande anledning till att göra en fotobok. Boken innehåller bilder från 2009 till 2011 och dagboksanteckningar från1988-2011.

Värmland 1991

jag ska alldrig indränka mej i parfym och alldrig reta någon och alltid

trösta mina barn alldrig bli en sån där entonig idiot

sen ska jag alrig bli en sån där stadsfåne som tillbringar och ödslar

sin tid på att sita i affär eller något lika meningslöst

och alldrig färga håret svart eller någon illkonstig färg

jag ska alldrig slå barn och inte bli en sån som gråter och klagar i

onödan eller en sån idiot som sörger bort svunen tid och klagar på

andras stilar

jag sitter på johannas säng och ser tiden blinka bort 2:34 2:35

hej

2004 filosoferar hon lite mera vuxet

En gång rev jag ur en dödsannons ur en tidning. I den stod det liljekonvalj nr 17 där en bild på blomman skulle vara och längst ner i annonsen stod det hälsa till pappa skall stå i kursivt.

Det stod inte ens i kursivt.

I vissas liv blir det feltryck till och med i dödsannonsen.

Ibland hänger texterna ihop med bilderna, ibland inte. Säger jag, men vad vet jag egentligen om Helga Härenstams minnen.

Ett är i alla fall säkert. Bilderna är små träffsäkra iakttagelser som inte alltid är lätta att tolka.Men det kan vara rätt så befriande att inte alltid få ett svar på, varför? Det kan då handla om att dricka ett glas vatten upp och ner eller att fundera på att hoppa från en bro.

Det tar tid att ta till sig den här boken. Omslaget, till exempel, har en läskigt luddig yta. Men om man ger den lite omtanke så inser man att här finns vardagspoetiska betraktelser både i text och bild som man gärna reflekterar över länge.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Nätverket Brudarna 2013

Redaktör: Lina Löfström Baker

Bilder: 42 fotografer

Brännvidd förlag

ISBN 9789163724978

Brudarna is back!

Det var länge sedan man hörde något från nätverket med kvinnliga fotografer, Brudarna, Nu, lagom till 10 årsjubileet kommer plötsligt en årsbok.. 42 av de 135 medlemmarna presenterar sig själva och sin fotografi.

Det är egentligen lite konstigt att det skall behövas ett sådant här nätverk, men det behövs. Man behöver bara titta på Årets bild tävlingen som avgjordes nyligen i Trollhättan. Ungefär 10 % av dem som finns med i prislistan är kvinnor

Och det är ju inte direkt så att det saknas duktiga kvinnliga pressfotografer.

Även om vi män kan stå vid sidan om och göra vågen så är det viktigt att kvinnor tar för sig och skapar egna kontakter och nätverk.

Vi män kan vara otroligt tröga Jag minns när jag ansvarade för SFF-montern och bildvisningarna på bokmässan. Eftersom jag är så kass på datorer o projektorer och teknik så hade jag tagit hjälp av fotografen Emilia Bergmark-Jimenez. De manliga fotografer som skulle visa bilder vände sig hela tiden till mig för att få hjälp inför bildvisningen, varpå jag vänligt men bestämt hänvisade till Emilia. En del var väldigt svårövertalade.

Men årsboken då… Det är ett väldigt varierat innehåll och som läsare blir man kanske lite undrande över avsikten. Är det en jobbkatalog eller en inspirationskälla för andra fotografer? Men å andra sidan så vet jag inte om det spelar någon roll.

Var fotograf är presenterad med en textsida och 3-4 bildsidor.

Hannah Goldstein öser på ordentligt i sin presentationstext. Det är ingen hejd på vilka prominenta fotografer hon jobbat med och vilka utbildningar hon har. I hennes bilder finns en kraft och sinnlighet. Bokens starkaste bilder, tycker jag. Till hösten kommer vi enligt uppgift att få se en bok med hennes fotografier.

Anna Edlunds text om hur hennes partykamera blir stulen och hur hon får en ”bortsprungen och hemlös kamera” av en vän är så gripande att man omedelbart blir intresserad av hennes vardagsbilder. Bilder tagna med en repig, hoptejpad och aftreightkladdig kamera.

Hur hade boken då sett ut om den varit gjord av män och hetat Grabbar?  Den hade säkert innehållit betydligt mer actionfyllda, dystra, och pretentiösa bilder.

Brudarboken är ofta poetisk och stillsam. En del av jobbilderna kan jag tycka är lite tråkiga såsom jobbilder ofta blir.

Vad vi garanterat inte skulle ha fått se i Grabbarboken är något liknande Susanne Johanssons bildsvit Kullerbytta. Hon har fotograferat nakna kvinnor i hemmiljö. Jag har svårt att tänka mig en naken man som låter sig fotograferas stående på huvudet i sin säng. Vi är nog alldeles för pryda.

Förhoppningsvis så blir den här boken starten för ett Brudarnätverk som hörs mer och tar mer plats inom den fotografiska sfären. För som Woody Allen en gång sade: Eighty percent of success is showing up.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Casa de Campo

Antonio M. Xoubanova
text av Luis López Navarro
Mackbooks 2013

21cm x 15cm

144 pages

72 colour plates

ISBN 978-1-90794-640-0

The cover of CASA DE CAMPO is bright yellow. It reflects the scorched dry earth of the park from which this book gets its title. On the book’s front cover is an illustration of 10 butterflies, but perhaps more interestingly on the back cover, in a pure black extraction, from one of the books photographs. In this a girl (perhaps) is centrally placed in the frame, walking across a worn grassy field, her jacket wrapped around her, sleeves dangling, she is leaning somewhat to the right. Her long hair points down towards the ground in an angle and in so doing her head takes on the form of a bird.

Casa de Campo is an enormous park in Madrid – over 1700 hectares and like other large urban parks, it serves very different purposes depending on who is spending their time there. Tourists entering the park from one of its darker shady corners declare on Trip Advisor their horror at the acts of male and female prostitution going on in full view. Others complain about the expensive tasteless food. Yet others recommend the zoo. There are many experiences to be had here. Photographer Antonio M. Xoubanova has given us his. In the press information distributed with this book we are informed that this is a “photographic fable” and the book is “designed as an ancient fairy tale.”

The colour images vary in content: from people to pathways, to fauna and flora, but always with the backdrop landscape of the park. Antonio M. Xoubanova’s story is told via the symbolism in the sequencing of the images where their individual strength grows as they are placed together in the linear order of the book. The photographer’s wandering becomes a journey. In the telling of the tale, we experience time and emotion.

I am left with a dark vision of Casa de Campo from this encounter. The park appears wild often dirty, with litter and rubbish. Two frogs tightly gripped in fists, a three-legged dog, another dog cowering, parrots in a circle and a white rabbit – truly the stuff of fairy tales. As for the park’s inhabitants depicted in this book, they use the place as their very own living room: sleeping, eating, playing, making love or just wandering about. Sometimes there is eye contact with the photographer and they pose, other times we see their backs.

At the back of the book there is a text by Luis Lopez that takes on a humorous satirical, anthropological tone, although it is serious in its message in what it tells us about the park and the people that dwell there.

I enjoyed CASA DE CAMPO. In today’s world of extravagantly sized and overly heavy photographic books, this book’s convenient size and weight is pleasurable in itself– it feels good to take up and hold. Casa de Campo is haunting literature, with a vision that you want to come back to discovering new relations between the images and their meaning.

John S. Webb is an English photographer who has been been living in Sweden since 1974. He has published over 10 photographic books. The latest of which is PLANTED, published by Nya Vyer, Stockholm 2012.

Fotografier 1960-2003

Walter Hirsch

Fotografier 1960- 2003

Bokförlaget Arena

ISBN9789178434022

Den fotografiintresserade kan glädja sig åt att det verkar som om de svenska förlagen plötsligt vågar göra dom där stora satsningarna. Gå igenom arkiven och berätta hela historien. Strömholmboken som kom för en tid sedan var riktigt maffig. Nu kommer en till i ungefär samma storlek, och det ryktas att fler tegelstenar är under produktion. Men visst är det lite underligt, bara män. Även om man ser lite längre tillbaks i den retrospektiva fotoboksfloden, bara män… Georg Oddner, Jean Hermanson, Åke Hedström och Sune Jonsson. När får vi se de där stora fina retrospektiverna över Chatarina Gotby, Monica Englund eller Kerstin Bernhard?

Men nu får vi ändå glädja oss åt en bok av man som tyckte mycket om kvinnor. Walter Hirsch hann precis färdigställa detta bokslut över sitt fotografiska liv innan han gick bort den 2 april 2012. Han låg i sjuksängen och tittade på provtrycken som vännerna Mia Bengtsson Plynning och Gunnar Smoliansky nålade upp på väggen.

Slarvigt men säkert skulle man kunna ha som devis för hans fotografi. Med sin Canon Dial, en halvformatskamera för amatörer och en panoramakamera utvecklade han en typ av fotografi som vi i Sverige på 60-talet var ovana vid. Hans midsommarbilder som presenterades i Populär fotografi orsakade en stor uppståndelse i fotografkretsar. Fick man verkligen fotografera så slarvigt, snett och oskarpt? Hans inspirationskällor fanns i USA och hette William Klein och Robert Frank. Canon Dial kameran hade en ovanlig fjäderframmatning av filmen som gjorde att man kunde ta bilder på ett lekfullt och snabbt sätt. Den såg heller inte ut som en kamera.

1967 gjorde han en resa till London. Under en dag, från klockan 9 till 23 gick han gick längs gatorna och fotograferade det han såg i ögonblicket. Resultatet blev 700 bilder som visades 1968 på Moderna museet i Stockholm. Det var den första separatutställningen med en svensk fotograf på museet. Den kamera han använt i London spikade han upp på väggen med spiken rätt igenom linsen. Kameran blev nästan omedelbart stulen.

I det sextiotal då han var mest aktiv fanns en slags kompisskap mellan reklam och dokumentärbilder. Han arbetade på filminspelningar och han gjorde jeansreklam och allt var på något sätt bilder som han tog tillsammans med sina kompisar.

Men det är svårt, det är med att sammanfatta sitt liv. Saker man kanske minns som fantastiska kanske inte alltid ger fantastiska fotografiska avtryck. 1997 reste Hirsch under några veckor med sin assistent Knut Koivisto och skådespelerskan Harneen Kalkat. Man tänkte sig en road movie i stillbild. Det blev lite bilder på en avklädd tjej som klipper av sig håret och sitter på en sunkig motellsäng med en flaska Jack Daniels mellan benen. Det känns lite grann gammal herrtidning.

En annan arrangerad bildserie, som är lite humoristisk, tycker jag bättre om. Stora landskapsbilder över alldagliga platser, en grusgrop, en fotbollsplan, en bilskrot. Men där vid sidan av planen, i den öppna cabriolen, små figurer, en man och en kvinna. Vad gör dom? Dom är visst halvt avklädda!

Men ju mer man bläddrar fram och tillbaka i denna synnerligen omfångsrika bok, så finner man att det var gatufotografin som var Hirsch verkligt starka sida. I några praktfulla utvik från New York har han med panoramakameran fångat dramatiken och de ständigt pågående små vardagsmiraklerna som pågår sida vid sida på gatan.

Film här!

Han höll på så. Gick på gatorna i Amsterdam, Rom och många andra ställen. Och han gjorde dagböcker. Han fotograferade oavbrutet. Till och med när han låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt. Dom bilderna hamnade också på Moderna museets väggar och i en bok.

Texter av bland andra Bodil Malmsten och Leif Wigh lyfter fram mannen bakom kameran.

En mycket fin bok, tycker jag. Men kanske ändå att det levnadsglada hos Hirsch blir en aning undanskuffat i denna stora präktiga volym. Men så är också en levnadssammanfattning en ganska allvarlig sak. En gladare och mer hejsan svejsan Hirsch finner man i den bok som ingick i serien Fotoklitteratur. Den gavs ut 1982 av Fyra förläggare. Men där får man å andra sidan bara ett litet kapitel av sagan Walter Hirsch.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

I lampans sken

Johan Sundgren

Gösta Flemming (red.)

Johan Jönson (text)

Journal

ISBN9789198040524

Det man först slås av är att allt ser så ordnat ut. Städat men lite livlöst. Så som det ser ut hos äldre människor som inte klarar av vardagen längre. Som inte längre är så intresserade av att sno ihop en potatisgratäng på fredagskvällen. Utan som istället har förvandlat spisen till ett minnesaltare, över alla resorna till soliga länder. Porslinssaker i massor och på ugnsluckan en duk med texten ALGARVE. Ett altare över ett liv som långsamt håller på att förtvina.

En man sitter i sin fåtölj med en vit käpp mellan benen. Han stirrar ut i tomheten. Kommer han någonsin att kunna läsa några av böckerna i den välfylld bokhyllan igen?

Detta är en rapport gjord av den person som ser till att hemmen hänger ihop och inte förfaller. Det är hemvårdaren, som tagit med sig kameran på jobbet och skildrat de människor han möter och vårdar. Det märks att han är en välkommen gäst. Han övervakar bad och toalettbesök hos den vars kropp inte längre lyder. Lagar maten. Han torkar av diskbänken. Dammsuger under soffan. Han kanske är deras sista kontakt med en omvärld som börjar snurra alltför fort för att man skall vilja delta i den. Han låter dem behålla sin värdighet in i det sista tills han, som en bild visar, möts av en livlös kropp på vardagsrumsgolvet.

Sundgrens bilder är intima på ett respektfullt sätt. Han tränger sig inte på, men han väjer samtidigt inte för att visa den ångest och förvirring en del äldre har inför en oviss framtid. Han möter människor vid alla tider på dygnet, han hjälper dem, och han fotograferar dem. Och han låter sina klienter fotografera honom i arbete.
De avfotograferade inköpslistorna är rörande i sin noggrannhet:
6 st fina Clementiner
2 st sockerkakor Goda Biten
500 gr morötter Holland
osv…

De här lågmälda svartvita bilderna blir till ett viktigt debattinlägg om hur bra åldrings och hemsjukvård kan se ut. Att vara hemvårdare är ett viktigt arbete men tyvärr också ett lågstatusjobb. Fler och fler lever kvar i sina lägenheter till slutet. De flesta föredrar nog också hemmet framför institutionsboendet.

Men boken är ju naturligtvis inte bara ett debattinlägg. Den är också en slags instruktionsbok om hur vi bör hantera våra medmänniskor. Väldigt fin!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Vanilla Partner

Torbjørn Rødland

Mack

ISBN 9781907946318

Page one depicts legs in tight stockings; its stiches follow the curves of a body. The subsequent page portrays an attractive Mapplethorpe-esque male. Turn that page to reveal a split orange with strands of hair. In his fifth book Vanilla Partner, Norwegian photographer Torbjørn Rødland vacillates between nudes, portraits, still lifes, and landscapes that imply texture, scent, and sensation. In fact, the vanilla in Vanilla Partner references the term vanilla sex, which refers to plain, possibly boring, heterosexual sex that does not involve BDSM, kink, or fetish.

Contrary to “vanilla” in the title, Rødland’s still lifes are charged with sexual innuendo. Otherwise mundane objects become fetishized by adding evocative elements. For example, high-heeled shoes drip with paint; a floor is covered in gooey chocolate. Then there are the nudes, bodies tied, bodies covered in food, painted, twisted, some contorted. Rødland goes on to depict voluptuous women, a young Asian girl coated with frosting, a muscular black man, stereotypes similar to the categories one might find secretly trolling the very non-vanilla world of Internet porn. Thrown into the mix are commercial looking portraits and landscapes, but there is always the subtle notion or inkling that something is out of place, such as the portraits of subjects who appear introspective and at times tormented. The series is comparable to a fumbled Google search, when an innocent query results in an array of erotic images but also commonplace images that become suggestive simply by association.

Rødland’s photographs of children offer the same ambiguity, but within the context of the other images, they are disquieting. Not unlike the controversial child portrait of Rosie by Robert Mapplethorpe, context plays a role in our interpretation. A simple photograph of a child playing in a pet’s cage may or may not take on other meanings, and it is this gray area that interests Rødland. With the turn of each page, we are compelled to assign a narrative, and in doing so, we map our own opinions and values. For some of us this can be an unsettling experience, a feeling that Rødland is steering us into corners, forcing us to confront societal taboos.

This is made evident by the inclusion of images referring to the 1980 US presidential election. Jimmy Carter suffered a devastating loss to Ronald Reagan. Reagan won the election by mobilizing religious conservatives with the help of Rev. Jerry Falwell’s Moral Majority. Falwell condemned homosexuality and was known for his defamation lawsuit against Larry Flint, founder of Hustler porn magazine. The religious right has continued to back proposed legislation founded on their moral convictions. This legacy has polarized the US and has been the subject of much controversy, including the passage of Proposition 8 in November 2008. The proposition overturned same-sex couples’ right to marry in the state of California where Rødland is based. The constitutionality of Proposition 8 is pending a ruling by the Supreme Court.

In Vanilla Partner Rødland insinuates the question, where do we draw the line between legislation and personal liberty? He accomplishes this via the distortion of conventional imagery. Each photograph builds upon the tension of the one that preceded it, like a steady drum roll, evoking within us visceral responses. Page after page, we expect to find a logical conclusion, but this is not to be. There is no elucidation. Rødland is more interested in how images play against one another, and how we assign them meaning. The matter-of fact quality of his work is a strategy. Rødland is aware that it is the very ambiguity of his series that engages us and grants us pause for reflection. Vanilla Partner is a challenging collection of photographs. Nonetheless, we are likely to encounter more than a few dog-eared copies among photography aficionados.

Michelle Marie Roy

Contemporary Swedish Photography

Femtiotvå svenska fotografer

Red: Estelle af Malmborg

Medverkande skribenter:Niclas Östlind, Iréne Berggren, Anna Eriksson, Jenny Gedda, Bo Madestrand,

Det här är en intressant bok. Jag både retar mig på den och blir attraherad av den. Kan inte få den ur huvudet. Iden är god. Att presentera den svenska fotografiska scenen internationellt. Boken är till största delen skriven på engelska. Man presenterar 52 svenska fotografer med en bild och en textsida. Några få har fått ytterligare utrymme. De flesta är verksamma på de konstnärliga arenorna.

Men det är ju så med fotografi att det är en spretig sysselsättning. En fotograf kan ena dagen riva av ett modejobb för att nästa dag försjunka i ett svårmodigt existensiellt bildskapande. En nyhetsbild kan mycket väl hamna på en gallerivägg.
Så jag menar inte att det är något fel i att man tussar ihop dokumentärfotgrafen Jean Hermanson med den konstnärligt utövande Annica Karlsson Rixon.

Kanske är det den något pretentiösa titeln jag retar mig på, Contemporay Swedish photography.
Det görs inte så många genomlysningar av det svenska fotografiska landskapet. Den här boken lär länge få stå emotsagd och de femtiotvå som kom med är de som finns. Dom minst lika många som borde varit med kommer inte att värderas lika högt ute på de flotta glasborden på Europas gallerier och konsthallar. Den kanske borde ha hetat Några svenska fotografer vi gillar. Eller något annat…

I den inledande texten förstår man att problemet har varit under diskussion. Man menar att det är oundvikligt att några namn utlämnas men att man inte har ambitionen att göra en kartläggning. Lite längre fram i texten slår man sig för bröstet och hävdar att boken “ger en bild av det samtida Sverige sett genom ögonen på vår tids främsta fotografer.” Lite prettovarning där.

Kanske man borde ha gjort en app istället där man kunde fylla på och ta bort allt eftersom samtiden rullar på. Det vore verkligen Contemporary!

Texterna är välskrivna, initierade och ibland lite välfriserade. Man kan känna smaken av säljande baksidestext från en fotografmonografi. Men eftersom nu allt är så påläst och lärdomsspäckat så studsar jag högt över de faktafel jag hittar. NEJ, Walter Hirsch fotograferade inte i London med en ”mediumformat camera” 1967. Det som senare skulle bli en separatutställning på Moderna museet. Han fotograferade med en halvformatskamera. Det kan låta som en pettitess men det är faktiskt lika allvarligt som att kalla Lars Lerin för oljemålare eller Camilla Läckberg för poet. Olika kameror ger olika uttryck.

Det är en snygg bok. Ett skickligt tryckeriarbete där de olika fotografernas olikartade yttryck väl tagits tillvara. En del arbetar med pastellfärger i ljusa eller mörka nyanser medan andra drar på med mättade kraftiga färger. Och så studsar jag till igen. Och Jean Hermanson skulle väl vända sig i graven om han såg sin bild av arbetarna vid stämpelklockan. Artikelförfattaren till just den bilden beskriver hur Hermanson ”managed to bring out nearly invisible nuanses” Inte i denna bok iallafall. Man verkar ha hittat någon gammal kopia på kopia, reprofotad.. När jag jämför den med samma bild i boken Jean Hermanson, Fotografier , Malmö Museer, 2005, så framstår magplasket allt mer tydligt.

Niclas Östlind har skrivit en elegant historik över den svenska fotografin från 60-talet till i dag. På tretton sidor lyckas han med konststycket att få med nästa alla de där man saknar i resten av boken. Han beskriver tidsandan, fotokonstens status och även hur tekniken format bilderna under olika perioder. I avslutningen på sin text hävdar han något som jag inte alls håller med om. Men kanske han har rätt?
Efter att ha konstaterat att fotografi numera är något som auktionshusen intresserar sig för, ser han en tendens till att det fortfarande finns en särskillnad mellan fotografi och konst. Där de yngre fotografernas bilder med konstnärliga förtecken värderas högre än äldre klassiska dokumentära fotografier.

Jag blir lite undrande till vad hans inställning till detta faktum är. Förordar han att Jean Hermansons bilder från verkstadsgolvet skulle behöva spikas upp på galleriväggarna med prislappar på? Att ett inlemmande i den starkare struktur som förvisso samtidskonsten har, skulle göra att vi åter uppmärksammade och talade om dessa bilder.

Är det en god sak, eller skall den fotografi som försöker berätta om en social verklighet hålla sig borta från glittret på auktionshusen och gallerierna?

Den här boken kanske ger en bild av var den svenska fotografin befinner sig idag? En vän ringde mig när jag skrev den här artikeln och frågade: Kan du komma på någon ny svensk fotobok som handlar om arbetslivet. Jag blev tyst. Efter lite funderande kom jag på någon. Men inte är dom många.

För er som är nyfikna på vilka fotografer som är presenterade i den här boken, här kommer listan:

Andreas Ackerup

Lotta Antonsson

Bisse Bengtsson

Erik Berglin

Miriam Bäckström

Aida Chehrehgosha

Dawid ( Björn Dawidsson)

Cecilia Edefalk

Anders Edström

JH Engström

Johan Fowelin

Maria Friberg

Hans Gedda

Carl Johan De Geer

Peter Gehrke

Catharina Gotby

Denise Grünstein

Paul Hansen

Annika von Hauswolff

Maria Hedlund

Jean Hermanson

Julia Hetta

Walter Hirsch

Linda Hofvander

Martina Hoogland Ivanow

Pieter ten Hoopen

Mikael Jansson

Jens S Jensen

Gerry Johansson

Annica Karlsson Rixon

Clay Ketter

Eva Klasson

Hyun-Jin Kwak

Jenny Källman

Frederik Lieberath

Åke E:son Lindman

Tuija Lindström

Maria Miesenberger

Tova Mozard

Robert Nettarp

Anneé Olofsson

Mikael Olsson

Petrus Olsson

Julia Pierone

Anders Petersen

Ann-Sofi Sidén

Gunnar Smoliansky

Karl-Johan Stigmark

Christer Strömholm

Lars Tunbjörk

Pernilla Zetterman

Camilla Åkrans

PS

Och ett måhända ganska oväsentligt PS: Det skrivs om Mikael Janssons skildring av tävlingsformen Formula 1 racing. Där kallas förarna av dessa bilar för rallyförare! Det blir som att kalla en orienterare för sprinterlöpare.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

A day in the world enligt Tommy

Förord: Jan Eliasson och Desmond Tutu

Bokförlaget Max Ström 2012

 ISBN9789171262578

Vid frukostbordet kan vi ta del av tv-nyheterna från världens alla hörn samtidigt som vi sveper fram bilder på i-paden från den senaste resan till New York. Telefonen plingar, det är sonen som skickar bilder från sin pågående fotvandring i Nepal. Och så skall vi samtidigt läsa tidningen då, förstås.

Det är i det sammanhanget vi bör se den här boken. En dokumentation av en dag, den 15 maj 2012. Tusen bilder från hela jorden. Man har valt bland hundratusentals bilder från kameror och mobiltelefoner. Till nästan alla finns en kortare text. Ibland bara ett ord, ibland en flammande protest mot en social orättvisa. Texten är oumbärlig i den här typen av bok. Många bilder hade annars blivit obegripliga.

Det team som stått för bildurvalet har valt med stor omsorg. Jag får en känsla av att man prioriterat de små intima vardagliga berättelserna. Här finns visst bilder på raketer som skjuts upp, folk som hoppar från klippstup med fallskärm. Men jag hittar nästan ingen bild där människor slåss. Lite vildsinta demonstrationer i Palestina och en demonstration som strax efter bilden tagit skall urarta, är det enda våldsamma. Det verkar som om vi lever på en jord där folk mest håller på med sitt. Det kan vara allt från att stoppa lite papper innanför behån för att bli snyggare, till att ligga i en sjuksäng och dö. Eller att vara alldeles nyfödd, för den delen. Men farorna lurar nästan överallt. Som i en bild från en gata i Homs, Syrien där en odetonerad granat sticker upp ur trottoaren på en gata.

Tanken är god, en hälsning till framtiden. Hej, så här såg det ut på jorden just den här speciella dagen. Men jag vet inte… Jag gissar att en av inspirationskällorna till den här bokens tillkomst kan ha varit Family of man, den stora utställning som producerades 1955 av fotografen Edvard Steichen. Utställningen, som också blev en bok, bestod av 503 bilder tagna av 273 fotografer från 68 länder. Den turnerade runt i världen och sågs av nio miljoner människor. Men det var då det, i en helt annan värld.

Nu kan vi själva sortera fram ett par tusen bilder från den 15 maj 2012 på Fickr eller andra internetsajter, och göra en egen bok av materialet. Men visst förstår jag att det är viktigt med ett tränat formgivaröga. Och att bilder berättar mer än vad dom själva visar, om dom ställs mot andra bilder. Men det känns ändå som om vi blir överösta av alldeles för många bildintryck i dagens samhälle. Jag liksom ryser till när någon säger; Titta vilken snygg bild!

Jag läser då hellre en fotobok med en inträngande skildring av hur det är att jobba inom hemtjänsten eller en bok av en som rest runt i Tyskland i åtta års tid och fotograferat hus. Med ett enhetligt bildspråk, där det bara är en röst som talar.

Tommy Arvidson