Sommarläsning

 Finns det en speciell typ av fotoböcker som vi förstrött vill ligga i hängmattan och bläddra i?  Kanske dom här:

Walderstens instagram

Jesper Waldersten

Max Ström 2013

ISBN9789171262806

Jesper Waldersten, illustratören, satirmakaren, konstnären har gjort en bok till. Den kanske är hans, typ, hans tionde. Förlaget hävdar att det är den första svenska boken som bygger på Instagram. Vad nu det spelar för roll. Rolig är den. Jag tycker att Walderstens humor är en aning mer aburd än Stenmark, kanske lite som Sara Graner, men med ett annat uttryck. Kortare, snabbare till punkt.

Det är i alla fall ungefär 175 små fotografier eller teckningar eller texter skrivna med en sån där uråldrig sak som en skrivmaskin. Vissa tål att tänkas på, länge. Andra gapflabbas åt. En del blir man lite dyster till sinnes av. Boken som är i pocketformat läses bäst i hängmattan, på badstranden eller kanske på toaletten. Rekomenderas!

Tommy Arvidson

Hillevi Nagel

Karneval Förlag 2013

ISBN9789187207013

Ta en bild om dagen, var Hillevi Nagels uppdrag till sig själv. Blicken blev skarpare och omgivningarnas vardagliga självklarheter blev ett helt nytt universum att upptäcka. Vägen mellan hemmet och arbetslokalen blev Nagels motivvärld. De flesta bilderna i denna bok kommer från hennes promenader i sitt närområde.

Fotografer sägs ofta ha hela världen som arbetsfält. Man kan lätt få känslan av att de bästa bilderna finns att ta i alla exotiska miljöer på andra sidan jordklotet. Men många har bevisat att det går lika bra på en egen bakgård. En som verkligen har fotograferat på sin egen bakgård är den tjeckiske fotografen Josef Sudek. Under tioltals år var hans vanligaste motivområde den egna trädgården. På närmare håll har vi Sune Jonsson som gjorde sina främsta arbeten i sin hembygds Västerbotten.

Hillevi Nagels bilder i Gatans Poesi kommer främst från Göteborg. På sin vandring till sin arbetsplats har hon med öppna ögon upptäckt och fotograferat stadens ständigt föränderliga scenbild. Människor korsar staden i en aldrig sinande ström och alla sätter sina personliga spår i gatubilden. Antingen mycket medvetet som ett statement eller bara på grund av slarv, slump eller distraktion.

Någon har kommenterat yttrandefriheten genom att sätta röd tejp över munnen på två bronsskulpturer och en bortglömd tennisracket har växt in i en gräsmatta. Bananskalet är format som ett hjärta och oändligt många är texterna som skriker ut både könsord (finns inte i boken) och politiska åsikter.

På uppslagen i boken har fotografierna parats ihop på ett klassiskt fotoboksvis. Skugga mot skugga, skylt mot skylt, association mot association. Snö, ballonger, fotspår, texter, så lika men ändå så olika.

Småleende bläddrar jag igenom boken gång på gång och hittar alltid något nytt att stanna vid. Jag stannar däremot inte länge, för bilderna är för tydliga och allt för färdiga för att utmana min fantasi. Som sammanfattning tar jag faktiskt till en recensionsklyscha: En sympatisk bagatell.

Anders Alm

A garden

John Webb

Nya vyer 2013

ISBN97891980666203

Gamla övergivna fruktträd. En gång stod dom på stolta rader, väl beskurna för att ge maximal avkastning. Nu är dom ärrade gamla föredettingar där ingen längre ids ta rätt på frukten. Eller hålla undan gräset under träden.

Platsen har förvandlats från en kommersiell fruktodling till en magisk plats där man kan fly undan världen. En plats för meditation, lugn och ro. Trädgården ligger i Rörum i östra Skåne. Här har John Webb fotograferat.

Knotiga stammar som sträcker sig mot ljuset. Ännu en tid. Några har givit upp, förvandlats till grå ved som insekterna raskt flyttar in i.

Bilderna förmedlar en slags absolut fridsamhet. Man kan nästan höra humlesurret och känna solens värme. Just innan man somnar in i hängmattan upptäcker man att trädens stammar bildar tecken som ett slags kalligrafi.

I en inledande text kåserar Tony Lopez över ämnet äpplen. 358 äppelsorter har odlats i Sverige, får vi veta..

Tommy Arvidson

En dag i historien, 22 juli

Andrea Gjestvang

Pax förlag 2012

ISBN9788253034413

102 sidor

Den 22 juli 2011 är verkligen en dag med en historia många av oss vill glömma. Det var då en man med berått mod mördade 69 personer på det socialdemokratiska sommarlägret på ön Utøya i Norge. De som befann sig på ön den dagen kan dock inte glömma. Det är deras tankar och berättelser, och deras försök att komma vidare i livet som Gjestvang haft som utgångspunkt i sitt arbete med denna bok. Under sex månader har hon varit i kontakt med 43 av de som överlevde. Några med hemska fysiska skador, alla med psykiska skador i form av mardrömar och rädslor som kanske aldrig kommer att lämna dem.

I ett förord berättar fotografen om sitt arbete.

Fotografi handlar om att se. Også det som er obehaglig, vondt och håpløst. Jeg tror att vi mennesker har ett grunnleleggende behov för att finne mening i det meningsløse. Og til å forsøke å laere av self den vondeste erfaring. 

Det är ett vanskligt fotografiskt uppdrag Gjestvang gett sig själv. Det gäller att bevara personers integritet och samtidigt föröka berätta en historia som måste berättas. Det är alltför ofta som intresset försvinner när nyhetsmediernas sökarljus slocknar. Men människorna som var där, de kan inte glömma.

En intressant sak som framträder är att ingen av de intervjuade uttrycker något hat mot gärningmannen. Han har i de överlevandes tankar förvandlas till något obegripligt ont som man helst vill sluta tänka på. Och framför allt inte vill drömma mardrömmar om. Förövarens namn nämns inte överhuvudtaget i boken.

De flesta vill bara återvända till livet som det var före den där ödestigra dagen. Det är en heroisk kamp ungdomarna fört. Några har haft stöd av varandra har fått bearbeta händelsen med hjälp av släkt och vänner. En av de som råkade illa ut efter händelsens upplösning var Da Anzor Djoukaev. Han fick efter gripandet av gärningsmannen tillbringa 17 timmar i säkerhetscell på Hønefoss Polisstation, misstänkt för medhjälp till massakern. Han fick inte ens ringa familjen för att berätta att han levde. När polisen upptäckt sitt misstag och släppte honom hade hans olyckskamrater alla rest hem. Därigenom missade han möjligheten att bearbeta händelsen med de enda som helt kunde förstå skräcken

Mange følteat de fikk livet i gave på ny da de møttes på Sundsvollen fredag kveld. De bearbeidet opplevelsen sammen. Jeg fikk ikke vaere med på det. / Da Anzor Djoukaev.

Bilderna är tagna i ungdomarnas hemmiljöer. Enkla porträtt, ofta fotograferade i naturen. Skogen eller fjället har för många blivit en plats där man får ro.

Många har fortsatt sitt engagemang inom politiken. Andra har helt bytt bana

Engasjemanget er som før, men viljen er starkere. Jeg vil bruke erfaringe jag fått, till å bidra til noe som er større enn med selv. / Tarjei Jensen Bech, 20.

Samtidigt som det är en gripande och hemsk läsning, så är boken hoppingivande. Livet går trots allt vidare för de som kom levande från Utöya. Lite trevande och skakigt men trots allt framåt.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent från Göteborg.

She dances on Jackson

Vanessa Winship
24 cm x 27 cm
144 sidor
64 tritone plates
ISBN: 978-1-90794-636-3

För det mesta tycker jag att det är intressant när man vrider och vänder på fotografiets väsen, dekonstruerar, analyserar….

Man klipper och klistrar (att photoshoppa anses lite osexigt ), målar över, gör oskarpa bilder eller bilder med med en tonskala som hade dom legat ute i skogen ett par år. Man samplar från internet, eller ristar på polaroider.

Oftast är det som görs bra, fyndigt, analytiskt. Men ibland blir jag bara så trött på alla dom där maneren. Krångla-gärna-till-det- attityden. Hur trötta kommer vi att vara på bilder från googlemaps street view om några år? Även om dom är skojiga och ordnade i fyndiga sammanställningar.

Om man övermannas av sådana känslor kan den den här boken vara ett slags reningsbad.

Vanessa Winship gör vad fotografer alltid gjort. Hon väljer ut en plats som hon tycker är intressant. I detta fall USA. Hon åker dit med sin kamera,sin stora kamera. Hon fotograferar människor, hus och träd. Hon gör bra bilder.

Tack vare ett stipendium från The Henri Cartier-Bresson Foundation kunde hon resa runt under ett års tid. Bilderna är tagna i 18 av USAs 50 delstater.

När hon porträtterar människor så är det för att hon söker mänsklig kontakt. I bokens kolofon tackar hon alla hon mött på ett väldigt ödmjukt sätt. Så här säger hon; Thank you for sharing those moments of straigthforward human contact. Winship har en förmåga att få människor att stanna upp och reflektera, att på något sätt vara stilla i sig själva. Det visade hon redan i sin förra bok Sweet nothings. Dom bilderna på anatoliska skolflickor har rent August Sanderska kvalitéer. Här går hon ett steg längre. Det finns små budskap i porträtten. En hand som knyts, ett nyp i örat, ett grepp om en tröja.

Landskapsbilderna visar ett land lite grand på dekis, lite stillastående. Emergencytelefonen står långt inne i ett snår. Butiken Glitter & Glamour har inte många kunder. Inte ens på Dearborn Street, mitt i Chicago, händer det något.

Bokens titel She danses on Jackson kommer från en liten berättelse som avslutar boken. Den handlar om ett av de där ögonblicken som alla fotografer varit med om. Winship ser en en bild, en historia, men hon vill inte störa skeendet. Händelsen förblir ofotograferad och finns som en minnesbild. Det handlar om en flicka som dansar en kort stund, till några gatumusikers musik på Jacksons tunnelbanestation i Chicago

Vill man riktigt komma i stämning när man läser denna bok så finns det ett perfekt soundtrack, en skakig film på 40 minuter som skildrar en tunnelbaneresa från Cumberland till Jackson på Blå linjen i Chicago. När filmaren stiger av tåget så kan man höra musiken från ett gäng gatumusikanter.

Det skulle förvåna mig mycket om inte denna bok kommer att förekomma på många listor av typ Best photobook 2013.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Silent landscape.

Jan Töve

Nya vyer

ISBN9789197685276

120 sidor

Vad är ett landskap? I Jan Töves värld kan ett landskap vara tre lyktstolpar som förstrött försöker lysa upp en vägkorsning där nysnön yr. Eller en glipa i energiskogen en regnig höstdag när man helst vill sitta inne och kura. Det kan vara ett hygge i Västergötland där bara två små staplar med ved och en grind för skogsbilvägen antyder att där varit en vacker och vild skog.

För Töve ar det ingen skillnad på det vi brukar kalla vackert landskap och den där plätten under motorvägen där någon ibland klipper gräset så att det i alla fall skall vara någon ordning. Han skapar vackra bilder av en hög makadam lika gärna som av en bohuslänsk granitstrand i lågt solljus.

Något av hans fotograferingsfilosofi framskymtar i en av bokens små korta texter:

Myten om det orörda landskapet lever fortfarande kvar trots att det bara är en liten del av jordens yta som är opåverkad av vår art.

Det är dock ingen vildsint civilisationskritik han levererar, bara ett lugnt konstaterande att där under asfalten och grushögarna fanns förr ett stycke natur. Och det som ersatte naturen kan också ha skönhetsvärden eller i alla fall vara värt att reflektera över.

Landskapet öppnar sig

Och sluter sig.

I rummet och i tiden.

Det omgärdar oss i nuet,

Förtvinar i vår glömska

eller vaskas fram ur

det förflutna.

De flesta bilderna är tagna på olika platser i Sverige, några få i Skottland, Norge och Danmark. Men var dom är tagna är naturligtvis ointressant. Det som är intressant och som jag tror att Töve vill hamra in i våra hjärtan är att vi skall se. Se skönheten i en risig myr i Härjedalen, likaväl som i den tätplanterade björkskogen där någon verkar satt plant med millimeterprecision. Och att de triviala landskapen också har kvalitéer. De är förvisso inte är lika lätta att ta till sig som bilden av utsikten ut över en svindlande vacker havsvik på Orkneyöarna.

Men han har i alla fall fått mig att stanna till inför skönheten i en liten tuva fjolårsgräs som sticker upp i en snötäckt yta med en massa sly.

Jag tror att det har med att göra att han inte är en fotograf som vill skryta med att han gjort en fin bild av ett stiligt motiv. Han har sett något och han vill visa oss det. Det är ett tänkande som räcker långt.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

–

Välfärdssamhället

Sebastian Davidsson

Pi Frisk

Henrik Jansson

Natanael Johansson

Ann Jonasson

Ida Knudsen & Paulina Tarabczynska

Theo Elias Lundgren

Malin Lööf

Oskar Omne

Liselott Rydberg Sörensen

Julio C. Saint´Just

Jessica Segerberg

Anna Svanberg

Mareike Timm

Anna Tärnlund

Vilhelm Stokstad

Nordens fotoskola 2013

Anna Clarén, handledare o ansvarig utgivare

Jonas Berggren, handledare bildbehandling

Dennis Hankvist, grafisk formgivning

Hur passar vi in i det svenska välfärdssamhället? Finns där en plats för oss alla? Hur gör vi för att förverkliga oss själva i det som kallas välfärden. 16 fotografer på Nordens fotoskola har borrat sig in i de frågeställningarna. Dels i bokform men också i form av en utställning på Galleri Kontrast i Stockholm som pågår till den 9 juni. Skynda, skynda! Och jämför hur stor skillnaden blir när bilderna presenteras på vägg och i en trycksak.

Uppgiften i detta examensarbete har varit att utifrån en tidningsartikel göra en bildjournalistisk berättelse. Ibland är artikeln direkt knuten till bildberättelsen. Oftare fungerar den som en slags faktaruta för att vi som läsare skall hitta in bland bilderna.

En del har gjort en inre resa, för andra har utmaningen varit att resa ut i världen. Först får jag svårt att få ihop Mareike Timms berättelse om Arktis med den svenska välfärden. Men ganska snart inser jag att när det gäller miljön så finns inga gränser. Den eventuella oljeutvinning som kommer att ske där och de katastrofer som kan ske, kommer naturligtvis att bli kännbara för oss här också.

Natanael Johansson har följt sin morfar som är missionär i Afrika. Ett bildreportage som sitter som en smäck. Om det inte redan blivit publicerat i tidningen Dagen eller Kyrkans tidning så borde det snarast uppmärksammas där. På blogsidan Välfärdssamhället.se finns också en nära 7 minuter lång film om Johanssons morfar. Ett bra exempel på hur man kan blanda stillbild, film och ljud till en fin berättelse.

Theo Elias Lundgrens suggestiva bilder beskriver ett tillstånd av ensamhet. Han ställer frågan om individualismen skapar ett utanförskap.

En av de bilder man blir mest glad över är ändå den där killen Stefan som sitter i sin fåtölj och håller upp en bild på sin fru med barn som han väntar hem från andra sidan jordklotet. Den enda familj han har för ögonblicket är katten som stryker runt benen. Den bilden ingår i ett reportage om olika sorters familjebildningar.

Det är sexton helt olika utsnitt ur verkligheten och också sexton helt olika sätt att berätta en historia. Sen kan man se att det hos en del av fotograferna finns ledstjärnor som kanske heter Anders, Pieter eller Anna. Men det är ju så det skall var när man går på en utbildning. Man måste testa förebilderna för att kunna gå vidare.

Jag såg händelsevis två fotografiska examensutställningar på samma vecka. Akademin Valand (f.d. Fotohögskolan) och Nordens fotoskola. Utan att göra några andra jämförelser måste jag ändå säga att det verkar vara betydligt roligare att gå på Nordens Fotoskola. Men det är ju jag då.(Som kanske har helt fel)

Tommy Arvidson , fotograf och skribent i Göteborg.

3 • 3 Eksjö Hjo Nora

Elin Berge

Pieter Ten Hoopen

Lars Tunbjörk

Journal/ Treträstäder

ISBN9789198040555

I en tid då vi fullständigt översvämmas av bilder med reklam och informationsbudskap väljer tre kommuner med prisbelönta stadsmiljöer ett annorlunda sätt att visa upp sig på. Eksjö, Hjo och Nora har alla belönats med det prestigefyllda Europa Nostra priset för sin välbevarade trästadsarkitektur. Förutom att man gjort sina sedvanliga soliga turistbroschyrer med glada människor så har man bjudit in tre fotografer för att fritt skildra varsin trästad. Deras bildberättelser har nu publicerats i utställnings och bokform.

Elin Berge besökte Nora under två sommarveckor och hamnade på både utomhusauktioner och begravningar. Men framför allt präglas bildurvalet av det faktum att hon vid tillfället var gravid. Barnvagnar, dockor, dopklänningar är sådant hon valt att fotografera.

Pieter ten Hoopen bor nära Hjo. Han har skildrat staden under olika årstider. Som för att motverka att bilderna blir alltför idylliska har han skruvat ner färgerna till till en dov tonskala. Han har också lagt på ett slags filter, som om bilden visades genom ett smörpapper.

Lars Tunbjörks bilder känner man igen. Ett hårt blixtljus och starka färger skapar en slags dramatisk tristess. Hans hemma-hos-bilder hos Eksjöborna är på nåt sätt rena motsatsen till ett traditionellt heminredningsreportage.

Det är en bra sak att kommuner intresserar sig seriöst för fotografi och ger uppdrag åt några av Sveriges mest välrenommerade fotografer. Deras arbete ger sannolikt en mer realistisk bild av de förvisso pittoreska men samtidigt levande trästäderna. De tre fotograferna har trängt bakom träfasaderna och mött människorna. Men åtminstone beträffande ten Hoopen och Tunbjörks bidrag då får jag en känsla av att deras utmejslade berättartekniker på något sätt tar över. Det blir mer ten Hoopen och Tunbjörk än Hjo och Eksjö.

Och det är ju alltid roligt men jag kan inte låta bli att längta efter dom där stora berättelserna som det ryktats om.  Elin Berges fortsättning på berättelsen om de thailändska kvinnorna, Lars Tunbjörks skildring av kontoren i Los Angeles och Pieter ten Hoopens stora projekt om den lilla orten Hungry horse i Montana.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Deutschland/Hattfabriken

Gerry Johansson

Deutschland ISBN9781907946356

MACK

Hattfabriken/Luckenwalde ISBN9789197632621

Johansson & Jansson AB

Jag vet egentligen inte vad det är som gör Gerry Johanssons bilder så intressanta. Är det kompositionen? Hur Johansson på något märkligt sätt tar oss i handen och leder oss runt i fotografierna. En bild liksom börjar med en avloppsbrunn och så leds blicken längs gatan, runt hörnet på ett hus och man kan inte sluta undra vad som saluförs i butiken med skylten, Femaroll (i det lilla samhället Gethlingen).

Eller är det mängden av bilder? Detta faktum att han kuskat runt i Tyskland och fotograferat både små avkrokar och dom största städerna. Placerat dom i bokstavsordning.  En bild från varje plats. Ibland kan jag lära mig något lite. Som att det finns en flygplanskyrkogård i Lärz eller att dom gamla V2 raketerna från andra världskriget fortfarande står i en park i Peenemunde. Men oftast lämnar bilderna nästan ingen information alls. I Moorbrink har en bonde gett blanka tusan i att göra hem kärran med vattentanken till korna. Den står kvar där på gärdet, övergiven. Kanske för att det snöar. Om Höchstädt får vi bara veta att där saluförs vackra stickade sockor. 171 platser är avbildade.

Det är nog så att man blir totalt uppslukad av både den eleganta sammansättningen och mängden av bilder. Det här att vi blir bjudna på en roadmovie genom hela Tyskland och att varje bild är så exakt komponerad. Ett gammalt järnstaket i Siemerode ligger precis på horisontlinjen. Och en gammal husbil i Much med ett gytter av stegar, takräcken och ränder på karossen passar precis ihop med korsvirkeshuset i bakgrunden.

Men mest är det nog ändå det där att vi får så lite information. Vi tvingas att se och tänka.

Den här boken har ungefär samma upplägg som många av hans tidigare böcker. Och storleken är exakt lika. Som Sverige, Pontiac, Kvidinge, USA, och Ulan Bator.

Jag besökte en gång ett föredrag som Gerry Johansson höll om sin då nyutkomna bok Sverige. Där berättade han lite om sin arbetsmetod. När han kom till en ny stad åkte han runt en stund och letade. När han funnit en bra plats, ett bra motiv, klev han ur bilen ställde sig på den rätta platsen, tog en eller ett par bilder. Därefter satte han sig i bilen och åkte till nästa stad. Och då skall man också veta att han är en hängiven bilförare, och att han en gång i tiden varit tävlingsförare.

Till denna bok finns ett tillägg. En alldeles egen bok, för ovanlighetens skull grön. De andra böckerna är alla linnefärgade. I den får vi veta lite mer om vad som för Johansson till vissa platser. Den gröna boken handlar om den lilla staden Luckenwalde och den där belägna Hatt och Möss fabriken. Vi får veta att Johansson inspirerades att åka dit sedan han hade sett en känd målning av konstnären Dick Bengtsson. Bengtsson hade själv inte sett fabriken i verkligheten utan bara målat av den från en bild i svensk Uppslagsbok.

Johansson åkte till platsen och fann en fabrik som stod övergiven och till viss del i ruiner. Men den märkliga svarta huvudbyggnaden med den karakteristiska taksiluetten var sig lik från Dick Bengtssons målning. Johansson har fotograferat av en stad som verkar vara lite på dekis. I en del bilder upplever man husen som förblindade med sina igenspikade fönster. Dom står där tomma som teaterkulisser.

Den här bokserien, som enligt rykten nu är avslutad, tillhör nog de fotografiska böcker som jag aldrig tröttnar på. De innehåller en slags lågmäld men ändå oerhört fokuserad fotografi. Den kan tyckas torr och tråkig men tittar man noga finner man en underfundig humor och en lekfull men exakt estetik som leder runt blicken i varje bild.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Close to home

Anna Clarén

ISBN9789171262677

104 sidor /29 x 34 cm

En liten alldeles ny människa ligger på en filt alldeles ensam och värnlös. Men i den lilla varelsen finns en obändig kraft. Och redan nu, i livets allra första timmar, en insikt om att det gäller att krypa ihop, spara på energi tills man blir upplyft.

På en närgången bild vibrerar en nyfödd av ilska och frustration. I den här berättelsen är det barnen som är de mest aktiva och utåtriktade. Även om aktiviteten ibland bara innebär att klamra sig fast vid någon som är stor och trygg.

Boken börjar och slutar med en bild på ett underskönt landskap. Och det är landskapet som återkommer genom boken och ramar in berättelsen. Bilderna har en ljus, lite genomskinlig ton, Kanske så som en nyfödd betraktar omvärlden med sina inte helt utvecklade sinnesorgan. Eller som våra gamla familjefotografier från instamatictiden ser ut. Långsamt bleknande minnesbilder. Här finns en slags medvetenhet om att i samma stund som bilden tas så är det ögonblicket borta, för alltid. Som en påminnelse om att inget varar för alltid står en man med ett outsägligt sorgligt kroppsspråk vid en kista. Bara naturen är på något sätt oföränderlig,

Anna Clarén fortsätter med en slags självklarhet att berätta om sitt liv. Först kom den omskakande boken Holding som handlade om uppbrott och skilsmässa. Därefter den på tonårstiden tillbakablickande Puppy love. Nu kommer en lägesrapport från en tid av harmoni och lycka. En berättelse som handlar om relationer, vänskap och kärlek. Och om barnen.

I många av porträtten finns en eftertänksamhet och en stilla förundran över att livet ändå är rätt bra. Och en stark medvetenhet om att lyckan är en bräcklig sak. En kram eller bara en klapp på kinden kan vara skillnaden mellan lycka och leda. I ett naket och självutlämnande självporträtt får vi se vilken omvälvande upplevelse en graviditet är. En jättemage och ett stråk av trötthetssvärta under ögonen.

En fråga som jag ställer mig vid läsningen är; Varför upplevde jag Holding som en mer drabbande, starkare skildring? Det är antagligen så att vi människor har lättare att avfärda lycka som lite banalt och olycka som något med stor dragningskraft. Det är ju inte bara kvällstidningsredaktionernas fel att tidningar med katastrofrubriker säljer bättre än positiva nyheter. Det är alls inte så att jag menar att den här boken är banal. Clarén balanserar skickligt på gränsen till det alltför gulliga. Barnen gråter ibland och de vuxna är ofta inneslutna i sina egna tankar. Det hela är en väldigt fin skildring av en tid för eftertanke och harmoni.

T.o.m den 26 maj kan man dessutom se bilderna i form av en utställning på Fotografiska i Stockholm

. Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg