Om Israel- Palestina

Killing time

Kent Klich

Förord: Judith Butler

Journal 2013

ISBN9789198125320

+

THEM

Rosalind Fox Solomon

Mack 2014

ISBN9781910164013

Israel- Palestina konflikten. Man blir så trött, och förtvivlad. Å ena sidan en fruktansvärd mördarmaskin till krigsmakt som verkar skjuta på allt som rör sig. Å andra sidan några stridisar som springer i tunnlar och som skjuter raketer som inte verkar göra någon större skada alls. Jag tänker inte göra någon närmare analys av konflikten än så. Men konstaterar att det nog låg något korn sanning i det som min gamla mamma brukade säga när hon såg TV nyheterna” Dom där är ju inte riktigt kloka!”

Fotografen Kent Klich har bevakat situationen på Gaza remsan i mer än tio års tid. Han lämnar en rapport som berättar om ett fruktansvärt lidande. Han berättar på ett sätt som gör att man inte kan värja sig.

För så här är det ju; den fotografiska estetik som Robert Capa var en mästare på, och som förfinats av dödsföraktande och skickliga fotojournalister till i dag. Den estetiken börjar förlora sin udd. Vi har sett för många Worldpressphoto-tävlingar och Årets bild med all världens elände, återgivet med en skärpa och färgåtergivning som om det vore något som spelades upp på en teaterscen.

I den här boken finns Klichs egna reportagebilder från 2001-02 med. Svartvita fotografier med en fantastisk närvarokänsla och med den där up-in-your-facekänslan som gör att vi kastas mitt in i ett dramatiskt skeende. Men det är ändå inte de bilderna som gör det största intrycket.

De bilder som i alla fall gör mig förtvivlad är stillbilder tagna ur filmer som återfunnits i mobiltelefoner I en kortfattad bildtext får vi veta att alla huvudpersonerna på bilderna är döda

Mannen som rökande, tillbakalutad, tar en selfie, det lilla barnet som rockar loss som artisterna på TV brukar göra. Den lilla pojken som bråkar med en tupp om en fotboll. Dom finns inte mer. Bara för att några män med makt har bestämt så. Bestämt så, för att man vill åt ett sketet stycke land.

Här finns också de där amatörbilderna från vanligt folks familjealbum. Vi möter familjer som ler mot fotografen, små barn som uppmärksamt tittar in i kamerablixten, mannen som stolt poserar i sin bil. Men vi vet inte hur många av de avbildade som finns kvar bland oss. Eller hur många som fortfarande orkar le.

I en bildserie av bombade och ibland ockuperade palestinska hem finner jag förvånad en bild på ett likadant strykjärn som det jag själv har. Det står på en strykbräda som är förvillande lik min egen. Det enda som gör att jag inte känner igen mig är de stora kulhålen från ett grovkalibrigt vapen i väggen bakom. I allt sitt lugn beskriver de här bilderna något av det hemskaste en människa kan råka utför (utom att förlora någon anhörig). Nämligen att bli av med sitt hem. Eller att få det demolerat av grova armekängor.

Till boken hör också en film. Där får vi se mobilfilmerna i sin helhet. Man önskar att den här boken aldrig hade behövt göras. Men det är nog en av de viktigaste och mest drabbande böcker som gjorts på länge. Och man inser att det som visas inte är ett krig utan ett massmord.

Men hur ser man på saken från den andra sidan, från Israel? I ett stort projekt this-place.org har ett antal fotografer skildrat Israel och Västbanken. Projektet är initierat av fotografen Frederic Brenner och påbörjades redan 2006. Det är finansierat av ett sextiotal judiska donatorer från USA och Europa. Det är först från 2012 som utställningar och böcker har börjat produceras. De deltagande fotograferna är Martin Kollar, Jungjin Lee, Stephen Shore, Nick Waplington. Gilles Peress, Josef Koudelka, Fazal Sheikh, Rosalind Fox Solomon, Thomas Struth, Jeff Wall, och concept artisten Wendy Ewald.

Flera av fotograferna har producerat böcker baserade på sin vistelse i regionen. Josef Koudelkas The Wall utkom i slutet av förra året på Aperture. Stephen Shores From Galilee to the Negev finns på förlaget Phaidon.

Nyligen utkom Rosalind Fox Solomons bok Them på Mack. Hon har tagit porträtt på både israeler och palestinier. Fotografierna är ledsagade av korta sentenser som inte är kopplade till någon enskild bild utan som mer fungerar som sådana fragment av samtal som man snappar upp på gatan; ”god is here for everyone”, ”auschwitz infant´s ashes” , ”chop of their heads,throw them into a fire”.

Det man fastnar för i bilderna är ögonkontakten. Och visst finns där något plågat drag i de flesta avporträtterade. Det är aldrig lätt att leva i ett konfliktområde.

Förlaget Mack ger i september ut ytterligare två böcker från det här projektet.Nick Waplingtons
Settlement och en bok av Thomas Struth.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Etter far

Truls Nord

Vilte förlag 2014

ISBN 9789198147308

Fotografi kan ha en terapuestisk verkan, både hos den som gör boken och hos läsaren. Det finns åtskilliga böcker som handlar om dödsfall. Den här boken behandlar ämnet skilsmässa, en händelse som i mångas liv är minst lika traumatiserande som när någon går bort.

Truls Nord har gjort en fiktiv berättelse ur sin fars synvinkel. Med dikter och bilder försöker han framkalla de förvirrade känslor av förlust, befrielse och skuld som hans far kan ha upplevt vid en skilsmässa för tretio år sedan.

Bilderna är tagna med dels en kamera som fadern ägde, dels en Kodak Hawk-Eye som Nord fick av sin styvfar innan denne dog.

Som så ofta så visar det sig att naturen erbjuder lindring. Nord tänker sig hur fadern vandrar på fjället och i skogen och försöker bringa reda i det tankekaos som uppstår vid en så uppslitande händelse.

Svartvita bilder och färgbilder blandas. Vad de många gånger ljusskadade och dubbelexponerade bilderna betyder är kanske upp till den enskilde läsarens upplevelser. Men boken förmedlar på ett effektivt sätt en männsiskas vånda. Ofta med hjälp av små symboler som dyker upp här och där. En spricka i asfalten, en hund som instängd, trycker sig mot bildkanten, och i bokens sista bild en stig som leder vidare förbi ett litet stenröse, Ett hopp om att man kan bygga något nytt.

Boken är skriven på norska, men om man noga känner in språket så är det inget problem att förstå de korta poemen.

Till boken hör en CD skiva med musik av jazzgruppen Svenska Kaputt. Jonas Kullhammar och de övriga i gruppen levererar riktig brötjazz som avslutas en svävande tonslinga. Musiken förhöjer upplevelsen av bilderna.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Home Among Black Hills

En del fotografer är sociala genier. En sån är Jens Olof Lasthein. Han skulle lätt kunna sälja sand i Sahara.

Nu tror jag inte att han är det minsta intresserad av att kränga någonting överhuvudtaget. Det är klart och tydligt att det han är intresserad av och nyfiken på, är människor; varför dom gör som dom gör och vilka dom egentligen är. Eller förresten, intresserad är inte rätt ord. Han är närmast besatt av att få kontakt med människor och av att fånga dom på en bild.

Lite bakgrundsfakta: En svensk fotograf uppväxt i Danmark, tillbringar en tid i Belgien. På en ort känd för sina,numera nerlagda, kolgruvor. De bilder han tar ställs ut på stadens museum, OCH på ett museum i Sydkorea där han tidigare visat sina bilder från Östeuropa.

Ty så är det med bra fotografi. Den kan betraktas och förstås och älskas överallt. Den är gränslös.

Lasthein var inbjuden till staden Charleroi, i Belgien, på ett s.k. artist in recidence. Med sin gamla panoramakamera av märket Widelux vandrar han längs gatorna. Och det här är viktigt, en Wideluxkamera ger en bild som har en bildvinkel på ungefär 140 grader. Och ändå så upplever vi inte någon extrem vidvinkeleffekt i bilden. Det beror på att kameran innehåller ett objektiv som rör sig längs dessa 140 grader under exponeringen, från vänster till höger. Om man använder den på rätt sätt kan man berätta flera historier samtidigt, i en bild. Lastheins bilder fungerar på samma sätt som när man sitter på ett café och tittar ut genom fönstret och samtidigt, i ögonvrån håller lite koll på det där spännande händelseförloppet som pågår längst inne i lokalen.

Så, lägg samman tekniken, med en fotograf , som är ett socialt geni, tokintresserad av människor, och dessutom en rackare på att komponera bra bilder så får man en bok som är väldigt svårt att lägga ifrån sig. Som man bara vill läsa om och om igen.

Men allt detta, som jag hittills sagt, vore ju helt förgäves om inte budskapet funnits. Berättelsen om en stad nästan lika stor som Malmö. En stad som för en tid sedan utnämndes till Europas fulaste stad, en stad som genomgått en svår process sedan massor av industrier och gruvor lagts ner.

Och berättelsen om de människor som försöker leva ett bra liv trots arbetslöshet och fattigdom.

Men Lasthein är ingen eländesromantiker. Han går in på de enskilda människoödena . Han gör bilder om kärleken, familjelivet, barnens lekar och om njutningen att i skymningen ändå få sig en öl och lite samvaro på en pub.

Dessutom berättar han i en text om sitt arbete och om några av de människor han mötte. I två texter beskriver två av stadens invånare vad som gör livet värt att leva i Charleroi.

Tja vad finns mer att säga? Så jävla bra!!

8 Women

Collier Schorr

Mack 2014

ISBN 9781907946424

GIRLS WHO ARE BOYS
WHO LIKE BOYS TO BE GIRLS
WHO DO BOYS LIKE THEY’RE GIRLS
WHO DO GIRLS LIKE THEY’RE BOYS
ALWAYS SHOULD BE SOMEONE YOU REALLY LOVE

Blur, Girls and Boys

Plattbröstad, androgyn och rådjurslik, danska modellen Freja Beha Erichsen har någonting som tilltalar många. Hon skulle också kunna beskrivas som en träffsäker inkarnation av fotografen Collier Schorrs specifika preferenser; späd och manhaftig på en och samma gång. En anomali och en sann musa.

Collier Schorr verkar alltid attraheras av det obskyra och motsägelsefulla, en instans där de traditionella normerna undviks eller inte har uppfunnits än. I Blumen hängde hon upp blommor i linor, underliga installationer som mest påminner om flödande skrift i luften. Svettiga brottare, pojksoldater och butchiga tjejer är också populära motiv i Schorrs estetiska universum. Men dessa på ytan så hårda individer avslöjar nästan alltid sprickor av känslighet, glipor där Schorr låter oss kika in.

Den nya boken 8 women (kan titeln måhända vara inspirerad av François Ozons film från 2002? ), som presenterar en samling arbeten från mitten av 90-talet och framåt – en del tagna i uppdrag för diverse modemagasin, andra hämtade från den egna produktionen – visar de fragmentariska spår som vi numera har kommit att sammanknippa med Schorr. Teckning blandas med foto, och Schorrs förkärlek för appropriering syns i de fall bilderna har vikts lager på lager eller saxats ut slarvigt med en del av modereportagets text kvar i hörnen. Vissa bilder är snarlika, likt kopior, med små avvikelser som framträder subtilt. En fysisk kvalitet tränger upp: bilden går från plan yta till materiell textur. Här dyker Freja Beha upp igen. Någonstans visas modellen topless med ögon kraftigt inringade av svart utsmetad kajal. Sensuell men absolut inte porrig. På ett annat uppslag ses hon i ett ögonblicksfoto – snabbt, diffust och närgånget – som från en rusig kväll. På resten av sidorna får vi följa bilder av läckra pojkflickor, en skir fager pojke visar upp ett sminkat ansikte medan lemmen lämnas bar, på andra sidor skymtar foton av en ännu mer abstrakt karaktär.

Trots att många av Schorrs foton vanligtvis avbildar personer med osedvanligt snygga kroppar och ansikten, också betraktat ur ett konventionellt normativt perspektiv, vilket man givetvis kan kan ha åsikter om, gör den ofulländade och processbaserade presentationen ofta de avbildade individerna mer mänskliga och komplexa. Den platta kalla ytan som annars är så vanlig i modefotografi undviks härmed, vilket känns skönt. Allt lämnas i en ofullständig och tillåtande mellanfas. Till skillnad från Richard Prince (som faktiskt har författat denna boks förord) eller Richard Kern, som båda under många år har visat stor förkärlek för farliga indieflickor med förförisk attityd, reser sig Schorrs foton från denna mark av generaliserad sexighet till en bredare och intressantare atmosfär. Begäret känns men det reduceras aldrig till en våt fantasi, det är fortfarande mångbottnade personer som fotograferas då de aldrig verkar kontrolleras eller objektifieras fullt ut.

8 Women är knappast Schorrs tydligaste bok men en av de bättre. Till en början kan den tyckas hafsig och att bilderna har placerats i en slumpartad röra. Efter några genomläsningar blir den dock bara bättre och bättre. Den ofärdiga formen ringar in Schorrs återkommande gender-bender-tema rent formmässigt med sin chifferlika struktur och luftiga känsla. Rekommenderas!

Sara Arvidsson, skribent i Göteborg

I kungens park

Laurent Denimal.

Carlsson Bokförlag 2014

ISBN 9789173316439

Denimal är en fotograf som älskar enkla verktyg. Han har också en känsla för uttrycket gräv där du står . I sin första bok, I skulptörens park, Millesgården använde han en gammal kamera från 60 talet, Reporter. Dess främsta kvaliteèr är inbyggt gulfilter och tre slutartider. Han arbetade då som trädgårdsmästare och boken är en slags dagbok över hans och hans kamraters slit i parken.

I Tour de Stockholm skildrar han fartfyllt sitt riskfyllda liv som cykelbud. Jag skulle tro att många av bilderna är tagen med en sådan där kamera som man har monterad på hjälmen.

Nu är han tillbaks i trädgårdssvängen. Denna gång med en polaroid kamera. ( Det är nödvändigt snacka lite teknik ibland. Det är inte märkvärdigare än att man berättar att en konstnär målar i olja eller akvarell.)

I trettiosju små polaroider återgivna i originalformat fångar han lite av livet i vår första nationalstadspark, Djurgården.

Det finns ett stort mått av lekfullhet i hans bilder. Lite som när ett barn fotograferar. Han upptäcker att Kaknästornet sticker upp över trädtopparna, Klick! En av hans kollegor sticker upp huvudet ur en tät häck, Klick!

Några turister ler mot kameran, Klick!

Samtidigt så reflekterar han på den vuxnes sätt över problem som uppstår när kultur ( eller okultur) och natur möts. Utanför den idylliska kaffeserveringen, inbäddad i grönska, passerar en stor Ålandsfärja, Klick! En klunga prästkragar bildar ett mönster som vi uppfattar som vackert, slängda flaskor och plastpåsar bildar ett mönster som vi förskräcks av, Klick!,Klick.

Per Wästberg, akademiledamoten som tydligen bor på Djurgården, har skrivit en text som är lite småstöddig, men ändå en aning rolig. Oavsett var vi bor, så är ju alla andra som inte bor där, sådana som bör hållas lite kort.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

I

No Pain Whatsoever

Ken Grant

ISBN 9789198125351

Journal 2014

Det är något visst med engelsk fotografi. Den har en alldeles egen ton som man kan känna igen. Eller är det det engelska samhällslivet vi känner igen?

Jag kände inte till Grant, när jag fick den här boken i min hand. I denna, hans andra bok, visar han bilder tagna i Liverpool och Birkenhead. Han har fotograferat där mellan 1986- 2010.

Så här kommenterar han själv sina bilder: This book is about the quiet hours and days, relationships that ebb and flow, flourish or fail, and what we do-and sometimes, about all we can do.

Den handlar om enkelt folk, fattiga människor, för vilka semester innebär att ligga på hemmastranden eller gå på loppmarknaden och sluta dagen på den lokala puben.

Lite förvånad konstater jag att en företeelse som jag trodde hörde Latinamerika eller Asien eller Afrika till förekommer i Birkenhead. Att hänga runt på soptippen och leta efter saker av värde. Eller att söka på etter säljbara metaller på rivningstomter. Och dom människor som jobbar med detta, verkar inte vara uteliggare eller pundare bara vanligt folk som vill tjäna några extra pund.

Som så ofta så vill jag veta mer. Om platserna och människorna. Men kanske jag har fel. Kanske bildernas styrka ligger i att vi får gissa oss fram, pussla med de fragment av vardagen som fotografen visar upp. För det är starka och intressanta bilder. Men samtidigt alldagliga. Livet blev inte som man tänkt sig men om man ändå får vara med sina vänner så är det uthärdligt. Det vilar tvärsigenom hela boken någon slags väntan, på att allt skall bli bättre. Kanske inte i denna generation. Men kanske i nästa. Man värnar om barnen och hoppas att livet skall se annorlunda ut för dem.

Det känns på något sätt trösterikt i dessa tider då det experimenteras vilt med fotobokens uttryck, att det finns plats för den här sortens traditionella iakttagelser av vanligt folks liv.

När det dessutom är gjort med en stor skicklighet i uttrycket och med medkänsla så blir resultatet en bok som man blir lite varm i hjärtat av att läsa, trots att livsbetingelserna som skildras ibland är usla. Och en hel del hopp finns det i den omsorg som människorna på bilderna visar varandra.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

PS. För den som ändå vill veta mera om Ken Grant och hur hans bilder blir till, gå hit

Det som blir kvar

Emanuel Cederqvist

Blackbook publications 2014

ISBN9789197831796

Det är lika bra att säga det på en gång, så är det sagt; Det här är ingen Eventuella anhöriga -ligth. Jag syftar då på Tina Enghofs bok från 2004 som visade rum där människor dött i ensamhet och sakta bildat avlagringar på parketten.

Där Enghoffs bilder var som en smäll i mellangärdet på var och varannan sida så klappar den här boken dig på axeln och säger, möjligen, vänligt; Tänk på döden.

Det vi ser är tomma rum, lite slitna, använda rum. Men nu tömda på bokhyllor, fåtöljer, soffbord, sängar, krukväxter, böcker som aldrig blev lästa, små prydnadsaker från den där resan till Mallis, Wiltonmattan med den där fula fläcken som blev till när Moster Signe snubblade med glaset fyllt med körsbärsvin, Tvn, Skåpet som var fyllt med gud vet allt.

Och när vi ser tomma rum så tänker vi ofta, här bodde någon som inte finns mer, eller någon som finns lite mindre, på en institution av något slag. Ett stråk av sorg över något som nu är över, som är borta, infinner sig.

Det är som om tomma rum tvingar oss att ta ställning. Antingen till att bygga upp något nytt eller försjunka över det som var. I ett tomrum vill ingen människa vara.

Den samlande forntidsmänniska som Lasse Berg skriver om i sina Kalahariböcker, vars viktigaste ägodel var en väska att samla saker i, har utvecklats. Idag har väskan blivit en lägenhet fylld med saker som förstärker vår identitet. Gärna så mycket saker som möjligt.

Det är en vacker bok. Med ett omslag som är hämtat från ett solblekt exemplar av Dawids bok M+M från 1993. En bok fylld av tömda rum, men där ändå något lite av den som en gång gick omkring där, har dröjt sig kvar. En fläck på väggen där en tavla hängt, en dekorlist på en garderobsdörr. När gardinerna hänger kvar i ett fåtal rum så känner man nästan att man tränger sig på, det blir för privat. I en bild har anhöriga ställt en stol, ett bord med duk och blomma. Kanske ett rum för för att sörja i ensamhet.

Och när man åker förbi Stampens kyrkogård i Göteborg, den med porten, med inskriptionen; TÄNK PÅ DÖDEN. Då kan man tänka att ens rum ännu inte är tömda, att man ändå fortfarande är ombord på spårvagnen, på väg…

In The Beginning There Was Everything & A Dream If Ever There Was One.

Tuija Lindström

Art and Theory 2012 0ch 2014

( i samarbete med Hasselblad Center och Finlands Fotografiska Museum)

ISBN 9789197998536 och 9789198157307

Äntligen! Får man väl ändå säga. Lite rättvisa. En kvinnlig fotograf utkommer med en rejäl monografi. Det har varit mycket gubbar en tid nu. Inget ont i det. Strömholm, Hirsh , Petersen och Jonsson förtjänar riktigt fina böcker.

Nu kommer i alla fall Tujas bok, eller böcker, två stycken i en box. Utgivna med något års mellanrum för att korrespondera med en utställning i Göteborg samt en i Helsingfors. Dessutom i elegant formgivning med öppen rygg som underlättar läsningen.

Micke Berg skrev för en tid sedan en sak på sin blog om fotografers bästa arbeten. Dom gör man när man är ung, menade han. Det kanske stämmer. Se Stockholm Blues, eller Sune Jonssons första, Byn med det blå huset. Vi kanske alla är dömda till att arbeta i nedförsbacke.

Jag får för mig att Tuja försöker bekämpa likgiltigheten och rutinen genom att ständigt söka sig till nya sätt att fotografera. Vissa förstår jag inte alls. Hon åker omkring med en kille som verkar fungera som någon slags assistent och tar selfies här och där i världen. Några år tidigare, som i samma andetag, gör hon fina svartvita hamnbilder i serien Harbour. De sovande kropparna från -95 hör till formen ihop med några bilder från -87. Avklädda kroppar, ofta i vila, verkar vara något som följt henne genom hela karriären. På de allra senaste bilderna från 2010 har hon porträtterat köttätande växter. Dom visar på en nykommen energi. Man undrar vad som kommer att bli nästa ämne.

Men den första boken är nog ändå den intressantaste. Med bilderna från 1980-talet. Porträtten, en del så ikoniska att vi hittar dem på skönlitterära bokomslag. Jag tror också att klimatet för seriöst arbetande fotografer var bättre då. Man kunde enkelt vandra mellan rollen som brödfödefotograf och konstnärligt arbetande fotograf. Jag tror att detta att få bildkritik både från stressade tidningredaktörer och tillbakalutade gallerister var en positiv sak för fotografernas utveckling. Idag måste man välja spår och jag är inte säker å att det enbart är bra. Konstvärlden kan vara hård och svår att navigera i. Och brödfödefotograferandet är så underbetalt att det nästan är utraderat.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.