City Diary 1, 2 och 3

Anders Petersen

Steidl/GUN

ISBN 9783865215369

Ständigt denne Petersen (för att göra en travestering av en Ture Sventonsk tanke). För någon månad sedan kom SoHo och nu kommer City Diary del ett , två och tre. ( Förpackat i ett grått pappkuvert) Och i sommar fotograferar han färdigt sin Rom bok. Och vi talar nu om en man som bara har några år till sjuttioårsdagen.

Den här trilogin böcker innehåller en del bilder vi sett förr. Jag gissar mig till att den äldsta bilden kommer från det Mallorcareportage som Petersen och Kenneth Gustavsson publicerade i tidningen Foto 1971. De flesta bilderna är dock fotograferade de senaste fem åren. Det har varit år då han som inbjuden artist in recidence har gett sin syn på en rad städer och och framförallt dess befolkning.
Så här ser han själv på sina bilder;
Jag är en sorts dagboksfotograf. Jag försöker att inte ta bilder som jag ser dem, men som jag känner dem. Jag är intresserad av ofullkomlighet.
Och det är så man läser böckerna. Inte som berättelser om livet i Tokyo, Sète, Rom Paris eller Värmland. Utan om eufori, desperation, kåthet och det något slitna uttrycket hur det är att vara människa. Även om en del av bilderna återfinns i Petersens tidigare böcker får dom här en ny laddning genom att de förekommer i andra sammanhang. Redaktören och formgivaren Greger Ulf Nilsson har en avgörande roll i det arbetet

Porträtt på män och kvinnor dominerar de tre häftena men fotografen lyckas också göra intressanta bilder av så triviala saker som korrugerade kabelskyddsrör eller bakelser.
Några tits-and-ass bilder med huvudlösa kvinnor går som en slags tråd genom böckerna. Petersens syn på kvinnan växlar. Ibland framstår han som buspojken som kikar in genom kvisthålet i badhyttens omklädningsrum och förundrad får syn på den onanerande kvinnan. Ibland skildrar han starka självmedvetna kvinnor som förstrött gnager på ett köttben eller räcker ut tungan mot fotografen och betraktaren.

Petersens ateljé är gatorna och barerna men också de hem han bjuds in till av de människor han möter. Han porträtt har en slags självklar enkelhet. Vi ser människor som är oförställda och öppna till sinnes. Fotografering enligt Petersen handlar om mötet.  Allt annat får underordna sig det. Han öppnar sig själv för den han avbildar men instisterar också på att den avfotograferade gör detsamma. Det är nogt inte helt lätt att värja sig mot den mannen, men säkert en intressant upplevelse.

De tre böckerna är sadelhäftade och har en textiltejp i ryggen. Det matta papperet ger ett djup i svärtan som överensträmmer med bilderna. Enligt ett pressmeddelande från förlaget Steidl så är detta en serie där ytterligare nummer kommer att följa” när de är färdiga.”

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

People I know

Inta Ruka

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262202

Fotografen Inta Ruka föddes i Riga 1958 och bor fortfarande kvar där. Hon utbildade sig till sömmerska på inrådan av sin mor. Till examenspresent fick hon en kamera och via olika fotoklubbar och grupper lärde hon sig hur man framkallar film och gör fotografiska kopior.  Fotografin blev hennes livs passion. Men vid sidan av sina fotografiska projekt har hon alltid haft andra lönearbeten. Hon arbetade som sömmerska under några år och just nu städar hon tre dagar i veckan på svenska ambassaden i Riga.etta är kärlek. Från början till slut. Kärlek till medmänniskor, till bokkonsten och till fotografin som konstform.

Boken jag har i mitt knä är en sammanställning av  tre olika projekt. My country people, People I happened to meet och Amalia Street 5A.

My country people är en serie porträtt på människor i sju små byar på den Lettiska landsbygden. De första bilderna togs mellan 1982 och 1987 och sen arbetade hon vidare mellan 1992 och 1998 för att avsluta projektet 2000. Men det är ändå som att förflyttas bakåt i tiden. Miljöer och möbler är gammalmodiga och slitna, liksom kläderna och människorna. Men de visar rakryggat upp sig själv och sin vardag.

I People I happened to meet har hon delvis förflyttat sig från landsbygden och in till staden. Och precis som titeln anger så är det slumpmässiga  möten med människor hon registrerar. Inte ögonblicksbilder i sin mer precisa form utan även här uppställda porträtt. Det är bilder på människor från olika samhällsklasser och i olika åldrar.

Den tredje bildserien, Amalia Street 5A, är hennes senaste stora projekt. Där har hon begränsat sig till ett enda bostadshus i Riga. Det ligger i ett område där tiden i det närmaste har stått still i 100 år. Vägarna är oasfalterade och biltrafik förekommer nästan inte alls. Det är en miljö som får anses som hotad och det moderna samhället kommer allt närmare. Inta Ruka vill med sina bilder bevara minnet av det gamla Riga. Under fyra års tid har hon fotograferat  de som befolkar husets 36 lägenheter.

Projekten är genomförda på eget uppdrag och av egen lust. Det finns ingen uppdragsgivare som sätter upp en deadline eller ställer andra krav på innehåll eller form. Därför kan Inta Ruka alltid ta god tid på sig. Hon arbetar tills hon är färdig.

Bilderna är till största delen porträtt i miljö på enskilda människor som allvarligt tittar rakt in i kameran. Leenden är väldigt sällsynta. Människorna på bilderna har verkligen öppnat sina hjärtan och släppt in Inta Ruka och gett henne allt det förtroende som behövs för denna magiska porträttkonst. Vare sig hon träffar människor i förbifarten eller bygger en längre relation så ser dom lugna och trygga ut. Dom har fullt förtroende för fotografen.  Den fotograferade och fotografen har ingått ett kontrakt. Det är så här jag är, på gott och ont, gör vad du vill, jag litar på dig. I alla dessa ansikten ryms spännande berättelser från en värld så nära men ändå så långt borta.

Under bilderna har fotografen skrivit mjuka blyertsanteckningar. Vad personen heter och vilket år den är tagen. Vid vissa bilder finns lite längre texter, citat eller en kort biografi skrivet med samma mjuka blyertspenna.. Formgivaren Patric Leo har gjort ett så förnämligt jobb att man inte lägger märke till det.

Jag ser många influenser i Rukas fotografiska universum. Jag ser naturligtvis August Sander som var en förebild för henne när hon började fotografera. Jag ser Sune Jonsson den västerbottniske mästaren, och jag ser mycket av den tjeckiske fotografen Josef Koudelkas ljusbehandling. Bilderna andas respekt, oförställdhet och ärlighet.  Det är klassiskt svartvitt fotografi, helt utan effektsökeri, och ett otroligt bra hantverk. Allt detta och mycket mer sammansmält och sammanställt till en personlig berättelse om några människor i vårt grannland Lettland. Detta är kärlek.

Anders Alm, fotograf i Gammelstad, Luleå

SoHo London MMXI

Anders Petersen

Photographers Gallery/ MACK

ISBN9781907946226

Det är något med ögonen. Människorna på bilderna har en märklig intensitet i blicken. Man kan ana sig till en intensiv fotograf bakom kameran. En fotograf som etablerar kontakt med en slags hänsynslös ödmjukhet. Som använder sig av människors trånad och längtan efter att bli sedda. Och som ger tillbaks bilder av glädje, förundran, utlevelse och sorg.

Under en månads tid 2011 fotograferade Petersen i Soho, de gamla showbusinesskvarteren i centrala London. Han var inbjuden som artist in recidense av The Photographers Gallery. Han har rört sig på gatorna, pubarna, teatrarna och i privata hem. Nyfikenheten, närheten och snabbheten är densamma som i bilderna från 60- talets Café Lehmitz, Men motivkretsen är annorlunda. Äldre cabareartister, familjer, affärsmän och kärlekspar. Petersen gillar hundar, det är tydligt. Han har också ett intresse för ting som han lyckas ge en surrealistisk laddning. Som kärleksparet Tvättmaskinen och den Orientaliska Mattan eller de vilt kopulerande leksaksdjuren i sin påse.

Men det är porträtten som berör mest. Nästan oberoende om objekten varit medvetna eller ej om fotografen, så finns där en slags uppmärksamhet eller självklarhet hos människorna. Så här är det! Ibland klackarna i taket och ibland bottenlös tristess. Det blir en skildring av det där livet som bara pågår, På ungefär samma sätt. i Soho som i Karlstad.

En viktig ingrediens är sättet som bilderna är placerade. Överraskande krockar bildar små mystiska berättelser som man inte blir riktigt klok på, men som man funderar länge över.

Det är en vacker bok, formgiven av Greger Ulf Nilsson. Omslaget är i grått linne med handtextad titel präglad på omslaget. En aning cremefärgat papper i inlagan och en layout som vid första anblicken kan se lite slarvig ut men som naturligtvis är mycket exakt. Stor omsorg om detaljerna- svart tråd i trådbindningen! Och dessutom ett tryck om inte missar en enda gråton.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

(III)

Simon Berg

Blackbooks 2012

ISBN 9789197831734

Simon Berg fortsätter sin resa in i vardagens små märkliga detaljer. I sin tidigare bok Apan är rädd undersökte han skräpmatens innersta väsen samt fotograferade sina vänner in på näshårsavstånd. Här fortsätter han sin fotografiska undersökning av de detaljer vi ofta bara uppfattar i ögonvrån. Men i en något annorlunda form.

När man öppnar den lilla låda som man tror härbärgerar en bok, finner man istället en bunt lösa bilder i format 10×12 cm. På den bruna papplådan finns en stor svart bläckfläck. Varje exemplar av boken har en unik fläck. Ett slags Rorschachtest. Mitt exemplar föreställer en pratbubbla, eller ett abnormt barnhuvud med liten hals eller…

Det här sättet att publicera passar väldigt bra till den här typen av bilder. Du kan själv lägga de 42 bilderna i den ordning du vill. Du skapar din egen berättelse med bildernas hjälp. Dramatiken finns där. En krossad ruta antyder ett inbrott. Ett lätt blodsprängt öga tittar ut åt höger. Ett blåslaget knä.

En fot som varit instängd i alldeles för små skor. En krukväxt som förtvivlat sökt sig ut genom persiennen men som sen dött av torka. Men hur hänger tatueringen ihop med käppen som har fastskruvade reflexer?
Några av bilderna blir till bildgåtor. Det tog mig en stund att se att det var en cykelpumps handtag. Men vem är det som har den konstiga ovanan att lägga tillbaks tuggade tuggummin i tuggummiförpackningen?

Större delen av historien verkar försiggå i en sommarstuga. Det har spillts på spisen, Brödrosten börjar rosta i fukten Det är vinter.
Egentligen så är det svårt att beskriva vad den här boken är; en serie vardagsdetaljer noggrant återgivna med blixt. Poetiska småstycken om den slitna, dammiga, lite skitiga verkligheten. Inte alls upplivande men väldigt beroendeframkallande. Jag tror att jag skall göra en liten utställning ovanför skrivbordet till veckan.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Allt som är i himmelen.

Thomas Wågström

Essä av Karl Ove Knausgård

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262547

En bok med bilder på moln. Svartvita bilder på moln. Kan det vara nåt. Tillåt mig säga att jag blev  skeptisk när jag första gången bläddrade i boken.

Ett  problem var om jag skulle läsa Karl Ove Knausgårds essä innan jag själv försökte formulera mig i ord. Jag var rädd att Knausgård redan hade sagt allt som jag kunde komma på att säga och naturligtvis mycket mer välformulerat.

Okey, jag läste den.

Välformulerat var det, på gränsen för min fattningsförmåga.

Naturligtvis skrev han om att ligga på rygg i gräset och titta på molnen en sommardag. Det hade jag också tänkt skriva om. Rätt självklart för att inte säga förutsägbart. Så då gör jag det.

Det var länge sen jag tog mig tid att ligga och stirra upp i molnen på detta sätt. Jag försöker minnas. Varmt, en lätt bris, ingenting i kalendern som pockar på uppmärksamhet. Rogivande, avstressande, fantasieggande. På datorspråk kallas det morfning, när ett föremål eller ett ansikte som på nåt sätt omärkligt övergår i ett annat. Precis så är det med molnen. Oftast är det ansikten eller djur, så vill jag ialla fall komma ihåg det. Nånting oproblematiskt och enkelt.

Thomas Wågströms bilder är inte lika ljusa som mina minnen. Det är mycket dramatik, oväder som är på gång. Det är rödfilter och mörka himlar. Det är snyggt. Och visst dyker dom upp där, gubbarna som med sin bulliga profil stirrar ner på oss små människor, djuren som sträcker ut sig i sin fulla kraft och rusar över himmelen eller himlen. Ibland ser man inte himmelen för alla molnen, vänd blad och den mörka himmelen vill sluka upp några små molntussar. Plötsligt en horisont, ner på jorden, land i fjärran, nä det finns ingen båt, inget hus heller, upp igen. Man skymtar en riktig fågel, skarp och liten mot det oändliga och på en annan bild ett flygplan. Flygplanet blir den enda tidsmarkören. Utan det skulle bilderna kunna vara tagna nästan när som helst. Om kameran funnits för 10 000 år sedan så hade bilderna kunnat se ut precis så här och ändå inte eftersom det är oändligt föränderligt.

Han hittar nånting där, Wågström, i det tidslösa och evigt föränderliga, om det nu kan gå ihop. Det handlar om att ta sig tid. I livet och med boken. Det är bara din fantasi som sätter gränserna. Jag kommer i alla fall att lägga mig i gräset i sommar och stirra upp bland molnen och drömma mig ner på jorden och spela Bob Hund. Tralala lilla molntuss kom hit så ska du få en puss.

Anders Alm

Before silence

Mathias Grate

Eget förlag

ISBN 9789163393365

Det är något bekant med Grates bilder. Som om jag hade sett dem tidigare. Och det är ingen negativ kritik. Han arbetar i en tradition. Svartvitt, det doftar svensk 80-tals fotografi. Jag tänker inte nämna några namn för det skulle kunna leda fel. Hans bilder står ju helt på egna ben.

Det här är en slags flanörfotografi som har en lätthet och samtidigt en lugn eftertänksamhet. Detaljer i naturen, händer som söker sig till varandra eller tankspritt plockar på ett byxben.

Ibland bränner det till som i porträttet av en lidande äldre kvinna. Eller är hon redan bortom allt lidande? Om man betraktar bilden noga så kan man ana en uppgivenhet, ett accepterande. Det är en mycket gripande bild.

Han har samlat på sina intryck länge och valt noga. De äldsta bilderna är från Köpenhamn 1999.

Det är den ofta förbisedda vardagen han skildrar. Den gamla trägrinden som står där i skogen bland kirskålen, oanvänd, lutad mot en björk. Jag tycker om att bilderna ställer frågor men utelämnar svaren. Hur såg rocken ut som hängde där på vinden och som bara har lämnat en skugga på väggpappen? Och vart var hen på väg, hen som plötsligt ändrade riktning i den våta cementen?

Boken handlar om minnen. Om de äldre med så mycket levnad bakom sig. Hus med sedan länge igenbommade dörrar. Flagnande affischer med bortglömda attraktioner.

Det är lite som en meditativ ögontvätt att stilla betrakta de fyrkantiga bilderna.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent, Malmö (snart Göteborg)

P.S.  Photoeye uppmärksammade den här boken och ansåg att den tillhörde kategorin 2011 års bästa fotoböcker.

Öglunda

Gerry Johansson

Gun Gallery

ISBN 9789197998918

Om Öglunda socken kan man säga att att den år 2000 hade 177 invånare som fick dela på 15 kvadratkilometer. Öglunda ligger mittemellan Skara och Skövde i Västergötland. Byn har fått en bigarråsort uppkallad efter sig, Öglunda halvbigarrå. Ett ganska anonymt stycke mellansvensk landsbygd.

Vi är vana vid att Gerry Johansson är en vänligt satirisk samtidsskildrare. Han är en mästare på att finna de där små skevheterna i kulturlandskapet.

Men han kan också vara en riktig romantiker. Jag blir alldeles rörd när jag ser hans skildring av den lilla byn med dess uråldriga fägator. Och dessa backar där en arkeologisk blick genast kan upptäcka ett antal fornlämningar ( vi övriga ser ingenting annat än en vacker kulle). Det här är den ursprungliga landsbygd som så många av oss härstammar ifrån om vi börjar skrapa lite på släkttavlan. Men det Johanssonska romantiska skimret känns inte tillgjort eller banalt. Just så här vackert kan det vara på landet.

De enda levande varelser man ser är korna och några får som vilar sig i skuggan. Boken (och bilderna) är en aning större än Johanssons tidigare böcker som ofta haft ett standardiserat format.

Men trots det, eller kanske tack vare det, så får man noggrant avsöka varje bild för att finna de där vardagsdetaljerna. För allt finns där, för den som vill se. Det där omkullvälta badkaret i kohagen. ( man vill ju inte att vattnet i karet skall stå och bli dåligt) Och den där seden att även de mer avlägsna gräsytorna runt huset skall klippas. Men släpkärran, traktorskopan och hästtransporten orkar man inte flytta. Runt dem får gräset växa fritt. (Någon måtta får det ju vara.) Och under ett stort träd ligger en kossa inte större än en flyga på bilden.

Men det svartvita trycket är utmärkt, så jag ser den. Någon kanske skulle invända att natur skall återges i färg, men jag tycker att frånvaron av färg förhöjer upplevelsen. Nu får jag själv plocka fram färgerna ut min egen minnesbank och kan göra bilderna lite till mina egna.

Johansson har följt Öglundas förvandling från skiraste vår till mörka November. Jag tror att jag kommer att plocka fram den här boken när isen lägger sig och minnas hur vackert Sverige är tiden innan korna och fåren leds in i stallet för vintern.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Malmö.

Let´s sit down before we go

Bertien van Manen

Mack

ISBN 9781907946127

Ibland kan jag bli så trött på den eviga strömmen av bilder som jag exponeras för all min vakna tid. Bilder som försöker vara vackra, orginella, roliga, eller unika. Alla dessa evinnerliga tävlingar om bästa…snyggaste…mest uppseendeväckande.
Då är det skönt med en ögontvättare som Bertien van Manen. Hon har rest runt i Östeuropa och fotograferat det hon sett. Jag tror inte ett ögonblick att hon tänkt på att hennes fotografier skall vara på något sätt vackra eller originella. Om hon hade varit målare skulle man kallat henne naivist.
Att se hennes bilder är som att titta in i ett familjealbum. Sedan 1991 har hon gjort resor till Ryssland och de forna sovjetstaterna. Hon har lärt sig språk och bott hos de, ofta fattiga, människor hon fotograferat. Så här säger hon själv i en presstext: Traveling with expensive Leicas or Nikons in Russia at that time was asking for trouble, They considered my cameras as toys… and they did not feel threatened by them. They considered me as a tourist or friend, who liked to take pictures.
1994 utkom hennes första bok A Hundred Summers, A Hundred Winters.
För något år sedan lät hon den engelske fotografen Stephen Gill redigera hennes stora negativmaterial. Han hittade bilder som ytterligare underströk det amatörfotografiska draget.
Ibland har blixten förvandlat personer till ögonlösa spöken. Ibland läcker kameran ljus. Men det kanske viktigaste draget i van Manens fotografi är att hon är så totalt involverad i de avbildade människornas förehavanden. Hon har fångat en kvinnas förtvivlan över att mannen synbarligen rejält berusad dansar på kökssoffan. Kameran immar igen när hon tar en bild i bastun. Hela familjen ställer upp sig för fotografering på gården, mitt i snön, barfota.
Men helt kan hon inte dölja sin bakgrund som modefotograf. En del porträtt är utsökt komponerade, och har den där känslan av det avgörande ögonblicket när allting stämmer överens.
Bilderna i boken är bara aningen större än de bilder man får i fotobutiken. Och dom skall absolut ses på papper. Boktrycket ger den där illusionen av bilder som legat undangömda i en byrålåda i tjugo år och där färgerna har blivit en aning urblekta. När man tittar på skärm får bilderna en helt annan karaktär.
En känsla av omsorg genomsyrar hela boken. Händer som söker varandra. Blickar. Man samlas kring köksbordet eller tar en gemensam rast i arbetet.
Man sitter ner en stund tillsammans innan man går vidare.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

P.S. Och om ni gillar den här, missa inte hennes föregående, Give me your image som består av ett antal familjebilder. Fotograferade i miljö, d.v.s. på nattduksbordet eller instucken i en tavelram. Utkom 2006, men finns fortfarande på adlibris.

Bakom rubrikerna

Nordens fotoskola 2012

17 fotografer, studerande vid Nordens fotoskola på Biskops Arnö, har valt ut 17 texter ur tidningar och tidskrifter. Uppgiften har sen varit att skapa en egen bildberättelse utifrån det skrivna.

Det är intressant att fundera över hur de 17, nu i början av sin karriär, kommer att utvecklas som fotografer. Några kommer att bli den sortens fotografer som med en slags självklarhet kommer att slåss för sina bildidéer på de redaktioner där ordet länge varit enda rättesnöret.

Andra är redan inne på någon typ av eget berättande. De går mot en mer ekonomiskt osäker men samtidigt konstnärligt berikande framtid. De kommer aldrig att hamna på någon redaktion.

Och antagligen så har jag helt fel i mina spådomar. Men vad jag är säker på är att den här boken (och dess föregångare) innehåller fantastiska samtidsskildringar .

Jag brukar ofta hävda att text och bild berikar varandra. Men här känner jag en slags befrielse över att jag inte behöver harva igenom långa essäer om Alzheimer, ungdomsarbetslöshet, åldringsvård eller vem som är vad.

Den korta notisen som berättar när, var, hur, och varför, räcker. Sen kan jag låta mig förvånas, förskräckas och falla i förundran över de fina bildberättelserna. Som i Anna Surmas bilder på nyförlösta mödrar med sina barn. Stolta, fortfarande lite omtumlade står de med sina små i famnen. En stunds närhet och ömhet i en steril miljö. Eller i Samuel Unèus vardagsskildring av sin aktiva farfar som cyklar och bär bräder. Men som en dag körde 30 mil för långt och inte hittade hem.

Visst kan man se att de 17 fått inspiration från kända förebilder. Men det mest påfallande intrycket är att; tusan vad många olika tekniker dom behärskar. Här finns polaroider, mellanformat, pastellfärger,svartvitt och, misstänker jag, en och annan mobiltelefon. Och det känns som om valet av arbetsredskap har varit ett led i arbetet med att stärka berättelsen.

Jag tycker faktiskt att det här materialet borde bevaras. Nordiska Museet, ta hand om det här! Den här boken skulle kunna visas upp om hundra år och då ge en ganska god bild av dagens samhälle.

Det är inte ens idag lätt att få tag på boken, men ett tips är Galleri Kontrast i Stockholm där också utställningen tidigare visades. Det går också troligen att få tag på den genom Nordens Fotoskola.

Bilderna finns också på en egen hemsida, här.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö