Before silence

Mathias Grate

Eget förlag

ISBN 9789163393365

Det är något bekant med Grates bilder. Som om jag hade sett dem tidigare. Och det är ingen negativ kritik. Han arbetar i en tradition. Svartvitt, det doftar svensk 80-tals fotografi. Jag tänker inte nämna några namn för det skulle kunna leda fel. Hans bilder står ju helt på egna ben.

Det här är en slags flanörfotografi som har en lätthet och samtidigt en lugn eftertänksamhet. Detaljer i naturen, händer som söker sig till varandra eller tankspritt plockar på ett byxben.

Ibland bränner det till som i porträttet av en lidande äldre kvinna. Eller är hon redan bortom allt lidande? Om man betraktar bilden noga så kan man ana en uppgivenhet, ett accepterande. Det är en mycket gripande bild.

Han har samlat på sina intryck länge och valt noga. De äldsta bilderna är från Köpenhamn 1999.

Det är den ofta förbisedda vardagen han skildrar. Den gamla trägrinden som står där i skogen bland kirskålen, oanvänd, lutad mot en björk. Jag tycker om att bilderna ställer frågor men utelämnar svaren. Hur såg rocken ut som hängde där på vinden och som bara har lämnat en skugga på väggpappen? Och vart var hen på väg, hen som plötsligt ändrade riktning i den våta cementen?

Boken handlar om minnen. Om de äldre med så mycket levnad bakom sig. Hus med sedan länge igenbommade dörrar. Flagnande affischer med bortglömda attraktioner.

Det är lite som en meditativ ögontvätt att stilla betrakta de fyrkantiga bilderna.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent, Malmö (snart Göteborg)

P.S.  Photoeye uppmärksammade den här boken och ansåg att den tillhörde kategorin 2011 års bästa fotoböcker.

Foreign affair

Margot Wallard, J H Engström

SUPER LABO

Detta är en kärleksbok. Engström mötte Wallard. Nu har de gjort en bok för att berätta för världen om sin förälskelse och kärlek. De fotograferar varandra. De onanerar och knullar inför kameran. Och så en bild på cigaretten efteråt. Men den bild som ändå är den mest intima, i denna värld där nakenheten sköljer över oss i alla media, det är den bild där de lagt ut sina pass, tillsammans. Till allmänt beskådande med passnummer, födelsedatum och allt.

Jag gillar mest de symboliska bilderna. De runda caféborden uppställda på varandra för städning. I en för övrigt tom lokal, eller kanske ute på gatan. Bordsytorna nästan kärleksfullt limmade mot varandra. Eller bilden på de två flipperspelen. Vilken föreställer J H och vilken föreställer Margot?  Attack from Mars eller Monster?
För- och- eftersättsbladen har collage från parets hemtrakter Paris och Smedsby. Ett slitet Paris och vinterbilder från Värmlandsskogarna.

Det är egentligen en ganska gullig bok, med en underton av desperation. Ett försök att stoppa tiden i den där första omtumlande och passionerade förälskelsefasen.
I februari får vi veta hur det gick sen. Då kommer nästa bok av Engström /Wallard, 7days Athen. November 2011. Även denna ges ut på det japanska förlaget Super Labo. Ett litet förlag som har specialiserat sig på fotoböcker i små upplagor och i ett litet format. Något som känns befriande när de stora förlagen försöker överträffa varandra i konsten att göra tjocka och stora böcker.

Tommy Arvidson

Surfacing

Katinka Goldberg

Journal

9789197887632

Bokens första bild föreställer en röd putsad vägg bevuxen med klängväxter. Jag vet inte vad det var som fick mig att omedelbart associera till en moderkaka med dess blodådror.

Men det kanske är det som är den här bokens styrka, att den inbjuder till associationer. Här finns ingen berättelse. Det är snarare personliga och poetiska bilder som rör sig kring ett tema.

Några sidor längre fram har Goldberg fotograferat en tall underifrån och genast far mina tankar iväg om något inomkroppsligt, oklart vad.

Egentligen så handlar boken om kärleken mellan en dotter och hennes mor. Som i alla kärlekshistorier så är det inte enbart enkelt. Där finns frustrationer, ilska, en känsla av instängdhet. Men samtidigt en önskan av att vara nära, att krypa in i en famn. Och också en vilja att undersöka. Vem var modern som ung? Den ungdom som i många avseenden har gått i arv till dottern.

Innerliga och kärleksfulla porträtt på mor och dotter blandas med bilder på ogenomträngliga snår. Och så hela tiden vatten, boken är uppfylld av vatten. Här finns en slags sinnlighet och långsamhet. Svartvitt och färg förekommer om vartannat, ett stycke ljusskadad film får en stark symbolisk betydelse.

Kanske det ändå är så att det finns ett specifikt kvinnligt sätt att  fotografera. En manlig fotograf skulle aldrig kunna ha gjort dessa bilder. Det är bara att tacksamt konstatera att jag får titta in i en värld som inte alls liknar min.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Blackdrop Island

Foto: Klara Källström

Dikter: Viktor Johansson

/B-B-B Books, 2011

Tokyo. Stadslandskapet  breder ut sig i all oändlighet och människorna myllrar likt myror på gatorna. Ljudet av röster och bilar kryper in i minsta vrå. Ingenting tar någonsin slut.

Det är den bild jag tror att de flesta har av Japans huvudstad en av världens mest tätbefolkade städer.

Men i Klara Källströms Tokyo är det tyst och verkligheten tar slut några meter från kameran.  Människorna är få och ensamma. Blixtljuset  sugs upp och vad som finns i det mörka vet vi inte. En svart fond, en svart backdrop, en blackdrop avskärmar oss från resten. Blixtens ljus avslöjar det som ligger närmast med en skärande skärpa. Men de som döljer sig i det mörka kan se blixtens skarpa ljus på stort avstånd. De vet att fotografen är där.

Stilen i Källströms bilder känns  igen. På senare år har det nästan blivit en egen fotografisk genre, Blackdrop photography. Att ljusstyrkan avtar med kvadraten på avståndet är ju ingen ny kunskap och i fotohistorien är det många som utnyttjat  denna ljusets fysikaliska egenhet.  Jag kommer ihåg bilderna i Gerry Winogrands projekt Public Relations och Stock Photographs. WeeGee så klart och i nutid har JH Engström använt blixtljuset egenskaper i sitt konstnärskap.

De bilder jag gillar bäst är de utan människor. Storstadens husfasader med oväntade utsmyckningar, övertäckta bilar som avslöjar ägarens fåfänga. De förmedlar en känsla av ogripbara ungdomsupplevelser. Full av förväntan och nyfikenhet men med lite erfarenhet vandrar man runt i en okänd miljö. Där upptäcker man saker som kommer att finnas kvar i minnet hela livet. En favorit har blivit det omplåstrade trädet som håller på att välta över en gångstig.

När det kommer in människor i bilderna blir det lite problematiskt.  Den närhet och närvaro jag upplever i miljöbilderna försvinner. Människorna blir bara staffagefigurer som tvärtemot dess ursprungliga syfte blir till en belastning för bilden.

I slutet av boken har Viktor Johansson publicerat ett antal dikter både på svenska och engelska.

Boken är utgiven på ett relativt nystartat förlag där Klara Källström själv är en av ägarna. Det verkar vara ett förlag med stora ambitioner. Blackdrop Island är en väl genomtänkt produkt från första till sista pappersfiber. Det är verkligen ett stycke bokkonst och det  är nog inte det sista vi kommer att höra från Klara Källström och B-B-B Books.

Anders Alm, fotograf i Gammelstad

Elisabeth-I want to eat-

 Mariken Wessels

Alauda publications

Jag blir förbryllad redan av omslaget. Ett svartvitt porträtt. Klippt i två delar rätt över näsryggen och sen ihoptejpat igen. Det föreställer en ung kvinna. Hon heter Elisabeth och hon mår inte bra. Det framgår av de vykort och brev som några släktingar har skickat till henne.

We got on each other´s nerves but instead of just quietly leaving the room you start to swear, throw things and kick. What do you achieve by it?? It´s a breach of the peace. The police have to be called, who usually know what to do to calm things down, cell, hospital, injections.

Elisabeth bodde antagligen någonstans på den holländska landsbygden.Troligen tycker hon om att fotografera. Bilder på hus, kanaler och landskap. Två kvinnor står i blåsten och tar adjö av någon. Fotografierna är repiga, dammiga och har framkallningsfläckar. Trots att motiven i sig är neutrala så infinner sig en stämning av något hotande, något som inte står rätt till.

I mitten av 60-talet är Elisabeth i tonåren, hon fotograferar sin familj och sig själv. Hon är i den åldern när man undersöker vem man är. Hon fotograferar sig själv naken, betraktar förvånat sina bröst i en spegel. Målar porträttbilderna med röd tuchpenna.

Sedan, på sjuttiotalet, inga mer fotografier. Bara oroliga brev från släktingarna; …with exercise and frech air we see that irritations and sadnesss disappear. Talk to Doctor E, take his advice.

Make your mouth into a spout, whistle and try some little tune.

Mariken Vessels har hittat fotografier och ett antal brev på en loppmarknad på Hendrik Jacobszstraat i Amsterdam. Hon delger oss Elisabeths historia i redigerad form. De holländska släktingarnas tafatta försök att hjälpa den då trettioåriga kvinnan är översatta till engelska.

Bokens sista brev är skrivet av Elisabeth själv. Det verkar som om det legat undanstoppat i en väska eller plånbok och aldrig blivit avsänt.Papperet är slitet. Det avslutas med orden I want to eat.

Vad hände med Elisabeth sedan? Hon borde vara i sextioårsåldern nu. Är hon i livet?

Vi får inte veta så mycket om den holländska kvinnan, men de brottsycken av hennes liv vi får se är uppskakande.

Den fråga jag tycker är mest problematisk är den etiska aspekten. Kan man göra så här? Jag känner mig som om jag smygtittar in i en annan människas hemligheter. Skändar vi Elisabeths integritet genom att vi blickar in i hennes liv? Found photos är förvisso en hel egen genre inom fotoboksvärlden men i händerna på t.ex Eric Kessels blir historierna en slags skrattspeglar, den här historien är tragisk.

Eller finns det ingen anledning till upprördhet i en värld där vi alla kan googla fram det mesta om våra medmänniskor?

När jag söker uppgifter om bokens upphovsman Mariken Vessels, hittar jag ett uttalande som gör mig än mer frågande; – I construct my own story with found material. Their past receives a fresh layer. I borrow their memories. This work is also about communication, or the lack of it, time, and the effort of people to get a grip on life and hold on to time.

Är historien om Elisabeth verklighet eller dikt? En bok som väcker så mycket frågor är naturligtvis väldigt intressant.

Boken vann en Silver Medal Book Award på Fotofestival di Roma 2009.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Fra siden / side-lines

Espen Tveit. Eget förlag.2011. ISBN 9788299431828

Vi människor har behov av ordning. Kanske är det viktigare nu än någonsin tidigare. När världen förändras så snabbt och nästan ingenting längre är säkert.

Detta behov kan uttryckas på många sätt. Ta till exempel otyget med att folk står och dräller lite hur som helst runt en fotbollsplan. Sådant kan lätt åtgärdas med att man bygger en läktare. En läktare kan också vara ett sätt att skilja på folk. Där kan man placera de mer prominenta åskådarna. Läktarnas utformning beror ofta på vilka frivilliga ideella krafter man har i den aktuella fotbollsklubben. Oftast är läktarna utförda i trä. (Från ortens byggvaruhus?) Ibland med fastskruvade plastsitsar. (En lokal plasttillverkare?) På vissa ställen satsar man på framtiden, eller evigheten, med stora fyrkantiga stenblock som antagligen kommer att ligga kvar där långt efter att fotbollsplanen vuxit igen eller bebyggts. (Man kan ana närvaron av ett lokalt stenhuggeri.)

Espen Tveit har rest runt i Norge och Sverige och fotograferat dessa bortglömda arkitektoniska skapelser. Också det ett sätt att få ordning på tillvaron. Han har valt de små arenorna där ett gäng entusiaster för en evig kamp mot den omgivande naturen som hela tiden hotar med att tränga in på idrottsplatsen. Ibland har man fått ge upp läktaren för att åtminstone hålla planen i trim. Som i Oppegård där granarna fått fäste mitt i den låga träläktaren.

I Hällevadsholm, Munkedal har man inte hindrats av att vägen stryker tätt inpå fotbollsarenan. Man har byggt en läktare uppe i skogen på andra sidan vägen. Fin utsikt, men risk för olyckor kan man tänka. Planen i Fjærland, Sogndal ligger så hisnande vackert med fjorden intill och fjällen i bakgrunden. Man förstår inte hur någon spelare kan hålla ögonen på bollen i denna vykortsmiljö.

Man kan fundera över vem den här boken är till för. Kanske som inspiration för mindre fotbollsklubbar på landsorten. Eller för forskning om våra fritidsvanor. En professor med sociologi och antropologi är entusiastisk i bokens efterord.

Men det är faktiskt ett nöje att bara försjunka i de etthundratio exemplen på mänsklig uppfinningsrikedom. Och Tveit lyckas förvandla de kreativa och många gånger märkliga sätt på hur man använder tryckimpregnerat virke till vackra bilder. Att bygga läktare kan vara en slags omsorg om medmänniskan, även om den egna vinningen ibland dyker upp i reklambudskapen. Skylten från fiskebåten LL784 Littorina är lite gullig, “Ät fisk, bli frisk”. Den sitter placerad alldeles ovanför sittplatsen vid Sotenäs fotbollsplan, Smögen.

En känd fotograf sade att det viktigaste är ibland det som finns utanför bildytan. I denna bok får vi själva föreställa oss publiken, de finns inte en enda människa med på bilderna. Men deras spår och gärningar finns där.

Detta är inte Tveits första bok om ämnet fotboll. 2001 gav han ut boken Rite som handlar om fotbollsmål. Allt från två gärsgårdsstörar i backen till avancerade aluminiumnätkassar.

Tommy Arvidson fotograf och skribent i Malmö

Lowlands

Martin Bogren

Bokförlaget Max Ström.2011

Jag har gjort en trendspaning. Först ut var Anders Petersen och JH Engströms From Back Home sen kom  Muhli/Andersson/Ericsson/Malmberg och deras bok Revisit<<Rewind.  Båda böckerna är tidigare recenserade här på omfotoboken.com. Den här boken är det tredje exemplet och därmed är trenden bevisad.

Vilken trend då? Jo, att återvända till barndomens/ungdomens trakter och göra en konstnärlig gestaltning av återvändandet.  Anders Petersen och JH Engström fotograferade i Värmland. I Revisit<<Rewind fick vi följa med till Karlskoga. Och nu har fotografen Martin Bogren under flera år återvänt till sin barndoms by i Skåne och sammanaställt materialet till denna bok och även till en utställning. Med ett dokumentärt anslag har han undersökt och försökt förstå sina minnen och varför han längtade bort.

Första bilden visar en död och fastbunden kråkfågel på en trästolpe med taggtråd. Som inledande beskrivning av Bogrens förhållande till byn blir det nästan övertydligt i sin svartvita sorgsenhet.

Därefter följer fotografier på människor, djur och landskap. Bilderna glider ut och in mellan det dokumentära och det subjektivt poetiska och saknar nästan helt tidsmarkörer. De rör sig mellan då och nu precis som i en tidsmaskin. Barnen är för evigt barn och landskapen är de universiella landskapen.

Det finns två bilder som tillsammans innehåller ett helt liv. I början av boken står en ung pojke med bar överkropp  och tittar in i kameran. Han håller händerna korsade framför sig. Längre fram i boken dyker han upp igen. Han står fortfarande där med bar överkropp och händerna i samma pose. Men nu är han 80 år äldre.

Mitt i boken finns en text som Martin Bogren har skrivit. Texten är tillbakablickande och sätter in bilderna i ett sammanhang och det är mycket värdefullt. Hans förhållande till barndomsbyn är inte helt okomplicerad. Där finns försoning, avståndstagande, fulhet, inskränkthet. Till och med de fina ögonblicken beskrivs med ett vemodigt tilltal.

Han skriver  om en vägkorsning där ölgubbarna möttes och berättade historier för varandra och han gick de  205 stegen från låglandet upp till kullen. Där såg han världen och jag antar att längtan bort blev ännu större.

Bogren  utnyttjar den fotografiska teknikens fel och brister på ett konstnärligt sätt. Oskärpa, ljusskador, linsreflektioner blir en del i berättandet och förflyttar ibland motiven till en drömvärld. Bilderna är analoga till sin karaktär, kanske för att de är analoga. Vad vet jag, och naturligtvis spelar det ingen roll.  Svärtan i bilderna är tung, både konkret och symboliskt, och påminner om mezzotint.  Från det svarta arbetar man sig fram till gråskalor och ljus och det är precis vad Bogren gör. Han har försonats med sin hemby.

Robert Johnson mötte djävulen i sin vägkorsning och Martin Bogren mötte ölgubbarna i sin. Av båda dessa möten blev det riktigt bra blues.

Provläs boken!

Anders Alm, fotograf i Gammelstad

burn.01

Redaktör: David Alan Harvey

burnmagazine.org

burn.01 är en bok, men burn är så mycket mer än så. Det är en vision, en dialog, ett galleri, några stipendier, ett mentorskap, ett magasin, djup erfarenhet och ungdomlig styrka.

Och allt i fotografins tjänst

Magnumfotografen David Alan Harvey hade en tid en blogg som hette Road Trips (han skriver inga nya inlägg men det som skrevs  finns fortfarande kvar på nätet). Där berättade han om sitt yrkesliv och delade med sig av tips och erfarenheter på ett väldigt öppet sätt. Han brinner verkligen för sitt fotograferande och brinner lika mycket för att förmedla sina kunskaper vidare. Det gör han både  som workshopledare och mentor för unga fotografer. Han har på ett eller annat sätt undervisat sen han var 22 år. Hans mamma brukade säga att av det man fått i livet ska man ge bort det mesta, och efter den devisen verkar Harvey leva.

Som en förlängning av bloggen Road Trips startade han www.burnmagazine.org. Där riktade han ännu mer in sig på att hjälpa framförallt unga fotografer att utveckla sitt bildberättande. Alla som är intresserade kan skicka in en enstaka bild eller kollektion för bedömning av Harvey och hans medhjälpare. Om den antas så publiceras den på ett mycket  smakfullt sätt på hemsidan.

Dessutom delar burn ut ett stipendium varje år. EPG, Emerging Photographers Grant är ett stipendium som är till för att kunna slutföra ett personligt projekt.  Journalistiska såväl som konstnärliga projekt är välkomna. I juryn sitter många av de stora fotograferna. Vad sägs om namn som Martin Parr, Gilles Peress, Eugene Richards och Susan Meiselas?

Boken då?

Av alla bildberättelser som publicerats online på burn sen starten 2008 är tjugofem utvalda att tryckas  på papper. Här samsas unga oetablerade fotografer med världsstjärnor som James Nachtway och Alex Webb.

Alejandro Chaskielberg, som fick EPG 2009, visar en serie bilder från Paraná, en flod i Sydamerika. Han har fotograferat människorna på natten med bara månens sken som ljuskälla. Exponeringarna har varit upp till tio minuter långa. Storformatskameran och det mystiska ljuset gör att bilderna får nåt overkligt över sig.

James Nachtway har på sitt oefterhärmliga sätt dokumenterat hur världen har drabbats av nya resistenta tuberkulosbakterier.

Audrey Bardou  har dokumenterat sina föräldrar. Två vanliga, fantastiska och anonyma föräldrar i en vanlig miljö.

Laura El-Tantawy  har gjort en konceptuell undersökning av begreppet tro.

burn01 är inte mindre än ett litet mästerverk. Jag blir så imponerad av David Alan Harveys tro på fotografiets kraft. Han ser möjligheter där de flesta ser problem. Han klagar inte över de minskade publiceringstillfällena, han skapar egna. Och inte bara för sig själv, han delar med sig. Det borde fler göra.

Anders Alm