Om fotoboken | Fotoböcker 2011
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
90
archive,paged,category,category-fotobocker-2011,category-90,paged-2,category-paged-2,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Black and Blue

Morten Andersen. Shadowlab. 2011

Morten Andersens Oslo är en kall stad. Gatorna tillhör grabbarna. Dom som spyr mot väggen och gör pisspår i snön. Krogarna och klubbarna är ett ställe man kan fly till när snön blåser runt gathörnen. Där finns kvinnorna med sina röda läppar och förföriska leenden. Dom som man så gärna vill vara nära, men som är så undflyende och svåra att nå fram till. Andersen skildrar stadslivet med en frustande energi. I svartvita grovkorniga bilder naglar han fast stadens tecken, grafittin eller bara en sprucken, sliten vägg. Bokens få färgbilder har en förvriden färgskala som understryker stadens kaotiska miljö.

Men det är ändå ingen dyster skildring. Det märks att fotografen älskar sin stad och dess invånare med alla dess brister och skavanker. Och ibland blandar han in smått romantiska bilder av blomsterängar och körsbärsblom.

Bilderna i boken är tagna under en tjugoårsperiod och det märks. Det här är en Greatest hits volym och för den som inte känner Morten Andersen sedan tidigare är det en utmärkt introduktion till hans myllrande bildvärld. Men precis som i en samlingsskiva så har det kommit med mindre intressanta b-sidor och sammanställningen blir något spretig. Jag bläddrar hellre i hans debutbok Fast City. Den kan återfinnas på något bra antikvariat.

Så långt kommen i mitt skrivande smäller en bomb och en massa människor dör för en galnings kulor, i det Norge som ändå var ett väldigt oskuldsfullt land. Och jag måste läsa boken en gång till.

Då upptäcker jag att det finns ett nästan lite naivt och lite gulligt drag i hela boken.

En del av grafittin är gjord med vanlig vit skolkrita.  Tatueringen på en arm består av ett hjärta i ungefär en 25-örings storlek. En kille åker nerför gatan på något som ser ut som en gitarrförstärkare på hjul.

Det blir nästan obehagligt symboliskt när boken rent fysiskt faller i bitar inför mina ögon. Det här är alltså en skildring av ett Oslo FÖRE . Jag hoppas innerligt att Oslo EFTER också kommer att vara en plats där de älskande paren dansar omslingrade, där krogens glas glittrar inbjudande och där pisspåren lyser som ögon i natten.

I want to live close to you

Jacob Felländer

Bokförlaget Max Ström

Jag visade boken för en fotograferande vän och berättade hur Felländer hade gjort bilderna. Min vän undrade då varför han gjort det så komplicerat för sig när det finns Photoshop.

Tillsammans med 33 “dåliga” analoga kameror har Felländer rest ett varv runt jorden på 12 dagar. Han fotograferade i Stockholm, New York, Los Angeles, Hong Kong, Bombay, Paris och Stockholm en gång till. Tanken var att fånga hela jorden på en enda bild.

Kamerorna är beskaffade så att man kan dra fram filmen en liten bit i taget och på det sätt göra en slags sandwich. Ett ögonblick av en stad flyter ihop med ett ögonblick av en annan stad. Dessutom är en del kameror otäta så filmen blir ljusskadad och ser ut att brinna i kanterna. Att fotografera på detta sätt gör slutresultatet till en överraskning. Slumpen och känslan får styra över kontrollbehovet och intellektet.

Jag associerar direkt till både kubisternas ambition att återge verkligheten utan hänsyn till de sinnliga iakttagelserna och futuristernas vilja att uttrycka kraft och rörelse. Bilderna är stökiga och glöder av skaparlust. Felländers energiska sätt att fotografera dekonstruerar stadens fyra rumsliga dimensioner och de rekonstrueras på  boksidans  två. Man riktigt känner stadens dofter och hör dess ljud. Kanske inte en helt igenom angenäm känsla men otvivelaktigt intressant. Eftersom mer än hälften av jordens befolkning bor i städer så finns det nåt där, under ytan, som är värt att utforska.

Hade man då kunnat göra dessa bilder i Photoshop? Antagligen skulle resultatet kunnat bli nåt liknande men aldrig lika levande och vibrerande. Man skulle sakna det undermedvetnas direkta signaler till fotografens sinnen och vidare till avtryckarfingret. Felländer är fotograf och inte photoshopkonstnär.

För er som ska till Stockholm i sommar så rekommenderar jag ett besök på Fotografiska. Där hänger Felländers bilder fram till 28 augusti.

Anders Alm, fotograf från Gammelstad, Norrbotten.

Pontiac

Gerry Johansson

Gun Gallery/ MACK. 2011

Det här är en bok fylld av gåtor. Man försjunker i ett meditativt grubbel. Över ett slags varför? På Dixie Highway, tillexempel, behövde någon bygga ett litet tegelhus. Kanske det innehåller en el-central eller en hydrofor, vem vet. Vad jag undrar är, hur kunde någon hitta på att bygga in grovhuggna sandstenar i den annars helt släta tegelväggen? För att piffa upp? Lite här och där sitter sandstenarna på väggen utan försök till pedantisk eller ens konstnärlig ordning.

Eller varför tar dom inte ner juldekorationerna på den där villan på East Colgate Avenue? Det är ju ändå vår och träden börjar få musöron.

Kyrkorna är många. På Walnut Street förkunnar Johnsson memorial Church att Our greatest freedom is freedom from sin. Det får en att fundera. Bokens omslag visar en bakgård där någon har pimpat sin Ford Mercury Monarch med kromade DIP fälgar. Någonstans på Green Street i Pontiac. Hur känns det att köra runt med en Ford i Pontiac?

Förresten, varför en fotobok om Pontiac, Michigan? Ryktet säger att Gerry Johanson hörde ett program på radio om den lilla staden strax utanför Detroit. Att han bestämde sig för att åka dit för att göra ännu en bok i samma omisskännliga Gerry Johanssonstil. Det vill säga beige linneband i format 17,5 x 24,5 cm. Rektangulära svartvita bilder. Och det där lågmält humoristiska anslaget. Man känner en medkänsla med de nyss levererade träden som står på kö i sina tygförpackningar utanför studentcentret på Circle Drive.

Om vi bara tar oss lite tid så blir vi helt involverade i den lilla stadens något luggslitna atmosfär. Någon borde verkligen röja upp lite på Opdyke Road!

Stadens invånare, däremot,  spelar en undanskymd roll. De förekommer som statister i stadsbilden. Man känner mer för med det plastinpackade huset på Florence Street än för några människor.

I en inledande text, hämtad ur någon kommunal informationssida får vi dock lite fakta om staden. Av de 63,977 invånarna är 95 indianer eller härstammande från Alaska. Det finns 4715 lediga lägenheter och arbetslösheten låg 2010 på 31%.

Jag känner mig på något sätt hemmastadd på den där lilla plätten på den nordamerikanska kontinenten. Eller på de ställen Johansson tidigare skildrat, Ulan Bator, i Tibet eller Kvidinge i Skåne

Det kanske är den här typen av små begränsade, berättelser vi behöver i dagens världsomspännande informationsbrus? Det måste också sägas att varje bild är ett litet under av minutiös komposition. Varje del av fotografierna är en fröjd för älskaren av kompositionslära. Men frågan som intresserar mig mer är; varför åkte Gerry Johansson egentligen till Pontiac? Och varför ser granen på Executive Hills Road så ledsen ut?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent från Malmö.

Barnmark

Mikael Andersson, foto, Göran Tunström, text

Max Ström, 2011.

Mellan åtta och tretton. De där åren när världen vidgas. Man börjar ana vuxenvärldens blandning av allvar och befrielse. Kroppen har fortfarande barnets hejdlösa viktlöshet, men något börjar hända. På sommarkollot är man befriad från stadslivets måsten. Man kan ligga på en utsläpad madrass och läsa serietidningar. Man är ännu inte för stor och vuxen för att naken åka kana på magen på duschrummets såphala golv. Den manliga gemenskapen stärks med det kollektiva pissandet vid husknuten. Likaså det kvinnliga viskandet och tasslandet i våningssängarna innan sovdags.

Göran Tunström skriver till bilden av den allvarsamme unge mannen som står med armarna korslagda och med bar överkropp i sovsalen.

Året efter gick allt långsammare

Benen sa: jag vill inte

Munnen sa: jag säger inte längre sånt

Armarna sa: Aldrig mer

Någonting var i vägen: Hon med fräknarna

Hade sett på mig, stått i dörren

Med ena handen på höften,

Flera veckor äldre än mig.

Fotografen Mikael Andersson arbetade på Johannesgården i Dalarna, en barnkoloni för Stockholmsbarn, någon gång på åttitalet. Kameran fanns alltid med i vardagen. Han sände ner en kollektion bilder till Göran Tunström på Koster, som skrev ett antal dikter och en prosatext till bilderna. Sen blev materialet liggande. Fotografen hamnade i konflikt med förlag som ville trycka med alltför dålig kvalitet. Nu har trycktekniken blivit bättre och Elanders Fälth & Hässler har gjort ett storartat arbete med de svartvita bilderna.

Andersson har den där förmågan att närma sig barnen med ödmjukhet och respekt. Han har den fotografiska snabbheten och han lyckas fånga det avgörande ögonblicket.  Väldigt ofta är det avgörande ögonblicket då inget egentligen händer. När de tre flickorna i överst våningssängen stirrar framför sig, inneslutna i sina egna tankar. Eller när man dansar och försiktigt håller om varandra oberoende om man är mer än huvudet högre än sin partner.

Anderssons bildpoesi och Tunströms textpoesi gör den här boken till en livsbejakande rapport från ett gränsland- mellan barn och vuxen.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.


						

Revisit<


Mette Muhli/Markus Andersson/Roberth Ericsson/Anders Malmberg

Eget förlag 2011

De flesta av oss har flyttat minst en gång. Många av oss flera gånger. Är hemma där man kommer ifrån eller där man bor, eller kanske både och? Ju äldre man blir desto fler blir frågorna och en diffus längtan tillbaka i tiden och rummet infinner sig. Yngre kan man ju inte bli men man kan kanske flytta tillbaka, eller åtminstone besöka sin barndoms trakter.

Det sistnämnda är vad fotograferna Markus Andersson och Mette Muhli, skribenten Roberth Ericsson och musikern Anders Malmberg har gjort. De har alla en anknytning till Karlskoga men ingen av dom bor där längre. I detta gemensamma projekt har de återvänt för att utforska det som vi gärna kallar “hemma” oavsett hur lång tid som gått sen flyttlasset gick. I förordet skriver de “Det som förenat oss är viljan att utforska det förflutna”.

Fotograferna har arbetat med något olika utgångspunkter.

Mette Muhli har sökt upp personer som varit en del av hennes liv och fotograferat dom på två olika platser. Först i deras hemmiljö och sedan på en plats som de har ett gemensamt förhållande till. Det är enkla bilder rakt upp och ner. Personerna sitter eller står och tittar rakt in i kameran. De ser ut att vara avslappnade och trygga och har valt att stanna kvar i Karlskoga i motsats till fotografen. Varför de blivit kvar kan vi ju bara spekulera i.

Markus Andersson har till största delen tagit miljöbilder. Det är sorgset och övergivet. Det som var Markus barndomsstad har nu blivit ett anonymt och okänt samhälle. I mellanrummet mellan då och nu finns svaret på vad som hänt. Bilderna ger inget svar men en vemodig känsla dröjer sig kvar. Markus har en skön känsla för ljusets alla skiftningar som gör de vardagligaste och tråkigaste motiv till något mer än rena avbildningar.

Båda fotografernas bilder har en drömsk ton i sig och bilderna är väldigt lika varandra. Det är svårt att veta vem som tagit vilken bild. Boken är uppbyggd av kvadratiska bilder, en på varje sida. Vartannat uppslag tillhör Mette och vartannat tillhör Markus. Efter tvåtredjedelar  av boken kommer en dikt, Att avbilda något förvunnet, som Roberth Ericsson har skrivit. Samma dikt läser han upp på cd skivan tillsammans med några till. Där kan vi också höra minimalistisk musik av Anders Malmberg.

Hemma är där man vet vart stigarna går och man vet vem som är släkt med vem, menar Ronny Eriksson och Euskefeurat i sången “Det är hit man kommer när man kommer hem”. Om upphovspersonerna till denna bok har kommit hem vet jag inte, men att utforska de gamla stigarna leder med säkerhet framåt.

Anders Alm fotograf från Gammelstad, Norrbotten.

Color Photograph

Daido Moriyama. Super Labo.2011.

Hade Daido Moriyama varit en skönlitterär författare så hade han varit en omskriven Nobelpriskandidat i många år nu. Han gjorde sin första fotobok 1968 och har idag en verkslista som omfattar ett hundratal böcker. Visserligen en del omtryckningar och nyutgåvor men ändå! Han anses allmänt tillhöra de där tio- tjugo mest betydelsefulla fotograferna i världen.

Men i svenska medier är han knappast omnämnd. Så är det med fotografin, världens största och mest spridda konstform. Den är märkligt anonym och undanskymd. Kultursidornas ointresse och okunskap om fotografi är monumental.

Moryama har under hela sin mer än fyrtioåriga karriär mestadels fotograferat i svartvitt. Hans råa grovkorniga gatufotografi har inspirerat fotografer världen över. Denna lilla samling färgbilder är även de ganska befriade från färg.

Med en frustande energi kastar sig Moriyama över cementtrappor, rostfritt stål och de konstfullt ihoptrassalade el eller telefonledningar i skyn som Japan verkar vara fyllt av. Ibland ställs detaljer ur stadsbilden emot varandra på ett humoristiskt sätt. Vem hade kunnat tänka sig att ballongskulpturer och avloppsröret till en pissoar har samma vindlande formspråk?

Ibland blir bilderna svårlästa, man ser helt knappt vad det föreställer. Bilderna blir till en slags symboler för både det lockande och det skrämmande i den urbana miljön. Men ändå förmedlas tydligt fotografens fascination och kärlek till den skitiga och röriga storstaden. Det här är fantastisk fotografi förpackad i en liten vacker oansenlig bok. Man kan bara hoppas på att Moriyama hinner göra hundra böcker till.

Tommy Arvidson fotograf och skribent i Malmö

P.S! håll utkik  på Förlaget Super Labos hemsida. Idag (25.5.2011) släpper man en ny bok med J H Engström och till hösten kommer en Anders Petersenutgåva.

The Brothers

Elin Høyland. Dewi Lewis publishing. 2011.

Høyland hade kunnat gjort en traditionell dokumentär skildring av de två norska bröderna från Tessanden, en liten by nordväst om Lillehammer. Men istället för att förvandla Harald (75) och Mathias (80) till något slags exotiskt forskningsobjekt så närmar hon sig dem ytterst försiktigt. Och med ytterlig respekt.

Bröderna har levt hela sitt liv på den lilla gården. De är de sista som är kvar sedan föräldrar och fyra äldre syskon dött. De lever ett liv som kanske kan kallas minimalistiskt. Gården skall underhållas, veden skall huggas. Sin fritid ägnar man åt att lyssna på radio och att läsa tidningen. De tog hem en TV på prov en månad, men tyckte att den tog för mycket av deras tid. Istället är de hängivna fågelskådare. Med sina kikare håller de koll på omvärlden och det tjugotal fågelholkar som de sköter om. En gång i veckan går de till byn iklädda lusekoftor och ryggsäckar för att handla. Harald berättar att han tillbringade en natt på ett hotell i Lillehammer, tre timmars resa hemifrån. Han beskriver det som den värsta natten i sitt liv.

Høylands svartvita bilder har en stillsam och harmonisk ton. Bröderna står mest och tittar mot fotografen, bär lite ved eller sätter på kaffepannan. Vantarna är stoppade så många gånger att det knappt finns något kvar av originalet. I badrummet hänger små papperslappar på handdukshängarna; oventil och nedentil. Bara så att man vet.

I en av bokens sista bilder står sängarna tomma. Samma sängar där bröderna på en tidigare bild satt förnöjt och tittade på varandra.

Den siste brodern dog 2007.

Berättelsen blir till en ömsint och poetisk betraktelse över ett sätt att leva lite vid sidan om.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

The Pier.

Nils Petter Löfstedt. Pierre von Kleist editions. 2011.

ISBN 978-972-99825-6-9

Det går ett rykte över Malmö, en historia om att någon bygger ett vardagsrum med parkettgolv under en pir någonstans i staden. Den låter för otrolig för att vara sann. Och således, på välkänt råttan i pizzan manér får storyn nästintill mytiska proportioner vid varje vän och mun som för berättelsen vidare.

Sann eller inte fascineras jag av tanken att under en kvällspromenad råka beträda dess tak, hitta hålet och krypa in.

Nils Petter Löfstedt och Erik Westman, som även tidigare gjort gatukonst, har här skapat ett inspirerande anarkistiskt projekt. Jag kan inte låta bli att tänka på Malmöförfattaren Kristian Lundbergs nyutkomna bok Yarden, och hamnarbetarnas hårda arbetsförhållanden där arbetsledare med övervakningsfasoner är vardag. Inte långt därifrån sida vid sida med denna tillvaro skapas alltså en helt annan verklighet. I sex månader under dygnets mörkaste timmar jobbar de oavlönade tillsammans och så när den sista färgen torkat, avslöjas hela arbetet med en invigningsfest. Strax därefter lämnas rummet åt sitt öde och tanken är att vem som helst ska kunna öppna dörren, gå in och ta skydd för vinden eller kanske flytta in?

Frågan är då om tjuskraften i projektet förutsätter ett mått av hemlighet eller finns poesin kvar även efter publiceringen av boken och filmen med samma namn? Gäller fortfarande försättsbladets ord?

Everything can be changed.  Everything can be  turned into poetry.

Konstateras kan dock att fotografen Nils Petter Löfstedts lite ruffigt grovkorniga stil passar otroligt fint för den här typen av berättelser. Den tjänar paradoxalt nog till att hålla kvar en del av den mytiska känslan samtidigt som den riskerar att rasera den. De svartvita dokumentära fotografierna varvas med dova färgscenerier som förstärker känslan av tidlöshet i ett ingenmansland.

Som ett stråk i boken återkommer en bild där de båda tittar lite pojkaktigt men beslutsamt rakt in i kameran. Med självutlösare tecknar fotografen inte bara utövarna av ett anarkistiskt projekt utan det handlar också om vänskap, flykt från jobb och flickvänner och inte minst en delad hemlighet.

Avslutningsfesten skildras i boken med snapshot-liknande bilder på unga människor som för tankarna till facebooks tjatiga utvalda ”jag var där” hysteri. Det är synd på en annars så fin och tilltalande bok; kanske kunde man istället ha publicerat texterna från Pirens gästbok så att man själv hade kunnat skapa sig en bild av besökarna?

Ett är dock säkert, detta är ett projekt och en bok som inger hopp i en alltmer individualiserad värld.

Jenny Lindhe, fotograf i Malmö.

2011

Andraårseleverna på Nordens Fotoskola. Eget förlag. 2011.

Nu kommer dom, framtidens bildjournalister! Eller säg så här, någon kommer att bli internationellt uppskattad och omtalad, en del kommer att sitta på de stora tidningarnas redaktioner. Några få kommer att göra små poetiska smala böcker och för evigt leva som fattiga konstnärer. Någon enstaka kommer att jobba med något helt annat än fotografi.

Men just nu har dom presterat ett fantastiskt kollektivt arbete som berättar om dagsformen på den här lilla plätten långt uppe i norr som vi med hatkärlek kallar Sverige.

Andraårseleverna på Nordens fotoskola har för någon vecka sedan plockat ner sin utställning på Galleri kontrast i Stockholm. Men bilderna finns kvar i en bok betitlad 2011. En rapport om nuläget skulle man kunna säga. Fotograferna har tagit sig in i de hemliga rum där vardagens dramatik utspelar sig. Där vuxna män och kvinnor lite förstulet men stolt visar upp sin barndoms gosedjur.  Eller där, hoppsan, den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan i en porrfilm fick en klick sperma i ögat. Porrskådisarnas vardagsslit livas opp med en lina eller lite vodka. Samtidigt, i Sandviken, försöker ungefär 100 karener, en etnisk minoritet från Burma, skapa sig en framtid långt från sitt tidigare hemland.

I en inledningstext skriver eleverna att man sökt människors känslor, tankar, och insikter hellre än fysiska föremål och skeenden. Men jag ser nog framförallt skeenden, väldigt insiktsfulla bildjournalistiska skildringar av skeenden.

Det här är så bra! Ett faktum är dock att vi ständigt överöses av väldigt bra bildreportage. Risken finns att man blir proppmätt av wow-upplevelser. Jag känner mest för den lilla bildberättelsen från en småstad i Västergötland där allt är så tryggt, men också så nödvändigt att söka sig vidare från. I kvadratiska suddiga bilder skapar fotografen en stämning som jag blir alldeles förtjust i. Melankoli och poesi i bild.

Och de deltagande är: Anna Bergkvist, Margareta Bloom Sandebäck, Alexander Donka, Pontus Ferneman, Ameilie Herbertsson, Sara Holmgren, Pär Hugosson, Therese Jahnson, Veronika  Ljung-Nielsen, Martin V Johansson, Tor Johnsson, Hampus Lundgren, Laura Mendelin, Izabelle Nordfjell och Ludvig Thunman. Ni kommer att få se dessa namn i bildbylines framöver.

För den som vill se utställningen igen; Håll utkik på Galleri Roos facebooksida framåt maj, Galleri Roos finns i Göteborg och drivs av Joakim Roos.

Boken finns att köpa hos Galleri Kontrast i Stockholm.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.