Bluetown

Color Photograph

Daido Moriyama. Super Labo.2011.

Hade Daido Moriyama varit en skönlitterär författare så hade han varit en omskriven Nobelpriskandidat i många år nu. Han gjorde sin första fotobok 1968 och har idag en verkslista som omfattar ett hundratal böcker. Visserligen en del omtryckningar och nyutgåvor men ändå! Han anses allmänt tillhöra de där tio- tjugo mest betydelsefulla fotograferna i världen.

Men i svenska medier är han knappast omnämnd. Så är det med fotografin, världens största och mest spridda konstform. Den är märkligt anonym och undanskymd. Kultursidornas ointresse och okunskap om fotografi är monumental.

Moryama har under hela sin mer än fyrtioåriga karriär mestadels fotograferat i svartvitt. Hans råa grovkorniga gatufotografi har inspirerat fotografer världen över. Denna lilla samling färgbilder är även de ganska befriade från färg.

Med en frustande energi kastar sig Moriyama över cementtrappor, rostfritt stål och de konstfullt ihoptrassalade el eller telefonledningar i skyn som Japan verkar vara fyllt av. Ibland ställs detaljer ur stadsbilden emot varandra på ett humoristiskt sätt. Vem hade kunnat tänka sig att ballongskulpturer och avloppsröret till en pissoar har samma vindlande formspråk?

Ibland blir bilderna svårlästa, man ser helt knappt vad det föreställer. Bilderna blir till en slags symboler för både det lockande och det skrämmande i den urbana miljön. Men ändå förmedlas tydligt fotografens fascination och kärlek till den skitiga och röriga storstaden. Det här är fantastisk fotografi förpackad i en liten vacker oansenlig bok. Man kan bara hoppas på att Moriyama hinner göra hundra böcker till.

Tommy Arvidson fotograf och skribent i Malmö

P.S! håll utkik  på Förlaget Super Labos hemsida. Idag (25.5.2011) släpper man en ny bok med J H Engström och till hösten kommer en Anders Petersenutgåva.

ÖGONBLICK I KIRUNA 2009-2010

Kjell Törmä. Nordkalottens Ord och Bild. 2010

Kiruna har en speciell plats i mitt hjärta trots att det är mer än trettiofem år sedan jag flyttade därifrån.  I takt med att åren går lockar barndomsstaden mer och mer. På avstånd är lockelsen som störst. Det är en spännande stad, både miljömässigt och när man tänker på allt som händer. Men när jag besöker staden, vilket jag gör några gånger per år, så inser jag att det har gått för lång tid. Med lite sorg i hjärtat inser jag att Kiruna inte längre är min stad. Med detta som utgångspunkt tar jag mig an Kjell Törmäs bok Ögonblick i Kiruna 2009-2010.

Kiruna har en stolt dokumentärfotografisk tradition. En av Sveriges största fotografer genom tiderna, Borg Mesch, har gjort stadens födelse till stor konst. Vildmarkens omdaning till gruvmetropol har för evigt blivit en del av Kirunas och Sveriges kulturarv i och med Borg Meschs fantastiska fotografier.

Nu står gruvmetropolen inför en ny stor omdaning. En stad ska flyttas.

Sommaren 2009 fick journalisten Kjell Törmä i uppdrag av Kiruna Kommun att dokumentera staden och dess innevånare innan den stora flyttens påverkan blir oåterkallelig.

Nu, drygt ett år senare, har 2075 bilder levererats till det stora arkivet och av dessa har 376 valts ut till denna bok.

Vad ska man ta med? Vad är det som är viktigt att bevara för framtiden?

Törmä har varit överallt och hela tiden. Vi får se vyer över den vackra staden från alla vädersträck och årstider. Gruppbilder på byggnadsarbetare, teateramatörer och hockeyungdomar blandas med bilder från näringslivsgalor och andra evenemang. Det är en slumpmässig men ambitiös bildväv från framförallt det offentliga rummet.

Idag känns bilderna ganska ointressanta. Förutom vissa undantag finns det ingen gestaltning som leder tanken utanför bilden, som väcker frågor och funderingar. Det är bilden här och nu. Kiruna här och nu. Det är imorgon som bilderna kommer att växa och väcka tankar om hur det var. Det blir bilden där och då. Det blir Kiruna där och då.

Det viktiga med detta arbete är ju inte de enskilda bilderna utan att de finns samlade och tillgängliga.  I det stora arkivet är en stor mängd bilder bättre än en liten men i bokform borde urvalet varit hårdare.

Kjell Törmä har bidragit med en viktig bit i det framtida pusslet. Men i motsats till Borg Mesch är han långt ifrån ensam. Goetheinstitutet i Tyskland, Norrbottens Museum, enskilda konstnärer och andra fotografer jobbar också med att gestalta stadsomvandlingen på sitt sätt. Förhoppningsvis på olika sätt. Ju fler desto bättre.

Anders Alm, fotograf i Luleå

The Brothers

Elin Høyland. Dewi Lewis publishing. 2011.

The Pier.

Nils Petter Löfstedt. Pierre von Kleist editions. 2011.

ISBN 978-972-99825-6-9

Det går ett rykte över Malmö, en historia om att någon bygger ett vardagsrum med parkettgolv under en pir någonstans i staden. Den låter för otrolig för att vara sann. Och således, på välkänt råttan i pizzan manér får storyn nästintill mytiska proportioner vid varje vän och mun som för berättelsen vidare.

Sann eller inte fascineras jag av tanken att under en kvällspromenad råka beträda dess tak, hitta hålet och krypa in.

Nils Petter Löfstedt och Erik Westman, som även tidigare gjort gatukonst, har här skapat ett inspirerande anarkistiskt projekt. Jag kan inte låta bli att tänka på Malmöförfattaren Kristian Lundbergs nyutkomna bok Yarden, och hamnarbetarnas hårda arbetsförhållanden där arbetsledare med övervakningsfasoner är vardag. Inte långt därifrån sida vid sida med denna tillvaro skapas alltså en helt annan verklighet. I sex månader under dygnets mörkaste timmar jobbar de oavlönade tillsammans och så när den sista färgen torkat, avslöjas hela arbetet med en invigningsfest. Strax därefter lämnas rummet åt sitt öde och tanken är att vem som helst ska kunna öppna dörren, gå in och ta skydd för vinden eller kanske flytta in?

Frågan är då om tjuskraften i projektet förutsätter ett mått av hemlighet eller finns poesin kvar även efter publiceringen av boken och filmen med samma namn? Gäller fortfarande försättsbladets ord?

Everything can be changed.  Everything can be  turned into poetry.

Konstateras kan dock att fotografen Nils Petter Löfstedts lite ruffigt grovkorniga stil passar otroligt fint för den här typen av berättelser. Den tjänar paradoxalt nog till att hålla kvar en del av den mytiska känslan samtidigt som den riskerar att rasera den. De svartvita dokumentära fotografierna varvas med dova färgscenerier som förstärker känslan av tidlöshet i ett ingenmansland.

Som ett stråk i boken återkommer en bild där de båda tittar lite pojkaktigt men beslutsamt rakt in i kameran. Med självutlösare tecknar fotografen inte bara utövarna av ett anarkistiskt projekt utan det handlar också om vänskap, flykt från jobb och flickvänner och inte minst en delad hemlighet.

Avslutningsfesten skildras i boken med snapshot-liknande bilder på unga människor som för tankarna till facebooks tjatiga utvalda ”jag var där” hysteri. Det är synd på en annars så fin och tilltalande bok; kanske kunde man istället ha publicerat texterna från Pirens gästbok så att man själv hade kunnat skapa sig en bild av besökarna?

Ett är dock säkert, detta är ett projekt och en bok som inger hopp i en alltmer individualiserad värld.

Jenny Lindhe, fotograf i Malmö.

svart/vitt & färg.

Åke Hedström. Bokförlaget Arena.2010

ISBN 9789178433377

En del fotografer omhuldar den där lekfulla tanken att man så gärna vill se hur saker ser ut på bild. Hur ser en komplex verklighet ut när den hamnar på ett litet papper? I bästa fall så händer det där magiska; att fotografiet öppnar upp sig och för in betraktaren i en aldrig tidigare sedd verklighet. Men… det där låter väldigt högtidigt och pretentiöst och Hedströms fotografi är raka motsatsen till det.

Men man skulle kunna börja så här; Det är nyfikenheten som driver fotografen Åke Hedström, och den där nyfikenheten har varit en envis motor i hans fotografi i över femtio år.  Boken börjar med ett porträtt, slarvigt men säkert taget i flykten. Det föreställer mentorn förste arbetsgivaren och fotografen Sten Didrik Bellander. Bilden togs 1956.

Allt kunde ha blivit annorlunda. Om inte Åke gått förbi det där skyltskåpet på Drottninggatan 80 i Stockholm, och om inte Bellander några dagar senare hade anställt honom så hade den svenska handelsflottan fått en duktig kapten. Om allt detta berättas i ett självbiografiskt förord samt i en kortfattad kronologi i slutet av boken.

1959 får äntligen kopisten Nils-Eric Frigren sin rättmätiga plats i fotohistorien. Han porträtteras vid ett cafébord i en paus från mörkrumsarbetet i Georg Oddners ateljé.

1962 träffar Hedström på en äldre arbetare i Göteborg. Gör ett vackert porträtt ( med Hasselbladaren?)

1969 skildras gatulivet i New York med en Canon Dial. Halvformatsbilderna kopieras i par.

Mitt i det snabba impulsiva bildflödet ser man att det finns ett allvar, en slags noggrannhet och formkänsla. Det är endast med svårighet man kan skilja ut jobbilderna från de bilder som bara är tagna av nöje och nyfikenhet.

1986 i Italien sitter en man på ett tåg och sover. Både mannen och det soldränkta landskapet fångas med en panorama kamera.

1992 står Ola Billgren i helfigur i ateljén. Med rock med uppvikt krage och läder portfölj ser han ut som en skattmas.

2004 besöker Hedström Medelhavsmuseet i Stockholm, gör en bild av klädhängare vars skuggor dansar omkring på väggen.

Att läsa den här boken känns lite som när man gått upp på vinden och hittat en bortglömd koffert med bilder från ett helt fotografliv. Ett liv där fotograferingen har varit en nödvändighet, både som jobb och nöje.

Jag tycker om att bilderna är små, det tvingar läsaren att tränga in i boken, hänga över sidorna med näsan tätt intill.

Barnen Truls, Emma och Sofia dyker upp här och där. Likaså kvinnorna, Maud och Kim.

I slutet av boken skymmer det över Malmös symbol Torson, på trädgårdsbordet samlas vissnande växter och blommor (2009). Kanske det är sant, som någon sagt, att när fotografer blir äldre föredrar de att fotografera blommor!

P.S. Den fina barndomsskildringen om Hedströms dotter Emma finns fortfarande att få på antikvariat. Boken heter Emma.

Tommy Arvidson, är fotograf och skribent i Malmö.

Figure out.

2011

Andraårseleverna på Nordens Fotoskola. Eget förlag. 2011.

Nu kommer dom, framtidens bildjournalister! Eller säg så här, någon kommer att bli internationellt uppskattad och omtalad, en del kommer att sitta på de stora tidningarnas redaktioner. Några få kommer att göra små poetiska smala böcker och för evigt leva som fattiga konstnärer. Någon enstaka kommer att jobba med något helt annat än fotografi.

Men just nu har dom presterat ett fantastiskt kollektivt arbete som berättar om dagsformen på den här lilla plätten långt uppe i norr som vi med hatkärlek kallar Sverige.

Andraårseleverna på Nordens fotoskola har för någon vecka sedan plockat ner sin utställning på Galleri kontrast i Stockholm. Men bilderna finns kvar i en bok betitlad 2011. En rapport om nuläget skulle man kunna säga. Fotograferna har tagit sig in i de hemliga rum där vardagens dramatik utspelar sig. Där vuxna män och kvinnor lite förstulet men stolt visar upp sin barndoms gosedjur.  Eller där, hoppsan, den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan i en porrfilm fick en klick sperma i ögat. Porrskådisarnas vardagsslit livas opp med en lina eller lite vodka. Samtidigt, i Sandviken, försöker ungefär 100 karener, en etnisk minoritet från Burma, skapa sig en framtid långt från sitt tidigare hemland.

I en inledningstext skriver eleverna att man sökt människors känslor, tankar, och insikter hellre än fysiska föremål och skeenden. Men jag ser nog framförallt skeenden, väldigt insiktsfulla bildjournalistiska skildringar av skeenden.

Det här är så bra! Ett faktum är dock att vi ständigt överöses av väldigt bra bildreportage. Risken finns att man blir proppmätt av wow-upplevelser. Jag känner mest för den lilla bildberättelsen från en småstad i Västergötland där allt är så tryggt, men också så nödvändigt att söka sig vidare från. I kvadratiska suddiga bilder skapar fotografen en stämning som jag blir alldeles förtjust i. Melankoli och poesi i bild.

Och de deltagande är: Anna Bergkvist, Margareta Bloom Sandebäck, Alexander Donka, Pontus Ferneman, Ameilie Herbertsson, Sara Holmgren, Pär Hugosson, Therese Jahnson, Veronika  Ljung-Nielsen, Martin V Johansson, Tor Johnsson, Hampus Lundgren, Laura Mendelin, Izabelle Nordfjell och Ludvig Thunman. Ni kommer att få se dessa namn i bildbylines framöver.

För den som vill se utställningen igen; Håll utkik på Galleri Roos facebooksida framåt maj, Galleri Roos finns i Göteborg och drivs av Joakim Roos.

Boken finns att köpa hos Galleri Kontrast i Stockholm.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.