Etan and me

Viviane Sassen

72 sidor, 43 fotografier

20.5 x 28.2 cm
ISBN 978-0-9570389-4-3

Oodee publishing 2013

En utklippt svart silhuett pryder omslaget till Viviane Sassens ”Etan & Me”, som släpptes sent i fjol. Den hemlighetsfulla bilden väcker nyfikenhet. Och relativt snart – efter ett par vända blad – börjar man misstänka att Sassens moderelaterade fotografi har tagit ett tydligt steg in på ett mer konceptuellt spår, fast hennes signifikativt prunkande stil ändå känns igen och driver på. De fashionabla poserna och textilierna har lämnat plats för ett vasst fokus, som trots sin något kyliga yta uppmuntrar till problematiserande analys.

I bild efter bild får vi följa Etan, som Sassen har funnit i en by i sydamerikanska Surinam. Etans hud är mörk och han porträtteras mot fonder i blått och grönt. Däremellan sprängs abstrakta självporträtt av Sassen in, bilder där hon drunknar i en metallisk spegelreflektion. Effekten framkallas med hjälp av något som ser ut som aluminiumfolie, en illusion av vatten. Hon är diffus och upplöst, vid sidan om den klart upplyste mannen. Gemensamt för samtliga porträtt av såväl Etan som Sassen tycks dock vara en distanserande barriär, för även de fullt upplysta fotografierna av Etan präglas av kontaktbrist. Han är onåbar – mer skulptur än individ.

Jag börjar tänka på Ulrich Seidls Paradies: Liebe, från 2012, fast denna liknelse till det yttre kan te sig något långsökt. Filmen skildrar europeiska kvinnor i medelåldern, på jakt efter artificiell kärlek. De åker till Kenya (ett land där även holländska Sassen bodde som barn) och frossar i rasistiska fördomar, köpt sex och självförnekelse. I sitt narcissistiska sökande förlorar de kontakten med sig själva, på samma gång som deras mest cyniska och patetiska sidor träder fram. De transformeras till trånande ögon med feta bankkonton och mindre relevanta kroppar, medan de afrikanska männen hanteras likt saftiga köttbitar på ett grillparty. En vidrig men nödvändig film, som kanske chockerar mer eftersom sexturisterna är just kvinnor och dessa handlingar vanligen brukar tillskrivas män. En annan referens är förstås Paul Gaugin och otaliga andra konstnärer och fotografer som har setts söka”exotisk” inspiration på fjärran platser samt blackface-porträtteringar av mörkhyade i allmänhet.

Sassen förhåller sig kritisk till det belastade temat utan att bli för entydig och övertydlig och i boken möter vi inget av det sorgligt groteska eller skabbigt sexuella som scenerna och karaktärerna i Seidls film bjuder på, istället genomsyras den av sober elegans. Fast likväl framkallas ett snarlikt intryck av att inte nå fram, att inte lyckas tränga igenom, av isolerade människor med skygglappar. Ensamhet och blindhet. En blindhet som generellt även kan följa förälskelsen åt, eftersom vi tenderar att spegla oss i andra och då endast projicera det vi vill se. Kameran som glider över Etans kropp fångar inte hans inre, inte heller fångar den Sassens. Den står istället i vägen och blockerar sikten. Den desorienterade förnimmelsen understryks också i Maria Barnas smygande dikt, som inleder boken.

”Etan and Me” befäster Viviane Sassens roll som ett av de viktigaste namnen på den samtida fotografiscenen, och ger dessutom lite mer. Den laddar Sassens tidigare produktion med bråddjup och komplex substans, något vi inte trodde oss sakna men nu varmt välkomnar.

Sara Arvidsson, skribent i Göteborg                                                                                                                                           

Fotografi i Sverige 1970 till idag!

Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1970-2000 / Det synliga, samtida svensk fotografi + tio delar till

Bild: Annica von Hauswolff och Maria Miesenberger

Kan man skriva en recension när man bara läst halvfärdigt. Tja varför inte? Man har hört talas om värre!

Den här boken eller katalogen eller rapportserien kommer att ligga i min läshörna länge. Tillsammans med sina elva kompisar, varav några inte kommit ut ännu. Hela verket, eller boxen, kommer att finnas klar till Bok & Biblioteksmässan i september, som ju då blir ett högrankat besöksmål för den fotointresserade

De delar som är aktuella just nu heter Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1970-2000 samt fortsättningen Det synliga. Samtida svensk fotografi.

De här verken innehåller bidrag från ett drygt sjuttiotal författare. Hur många bilder och hur många fotografer som medverkar orkar jag inte ens tänka på. Ett stort antal fotografer presenteras i både text och bild.

Och i myllret av författare, fotografer, medverkande och samarbetspartners så framträder namnet Niclas Östlind i nära nog eldskrift. Det är nämligen han som är motorn och den som initierat hela detta jätteprojekt.

Det är också han som skrivit det maffiga inledningskapitlet till Mellan verkligheter.

Den röda tråden för hela projektet är utställd fotografi men minst lika stort fokus ligger på publicerad fotografi eftersom det ofta har varit det viktigaste sättet att sprida den dokumenterande och konstnärliga fotografin.

Det här är en bok som man gärna angriper på samma sätt som man ofta läser en fotobok. Ni vet det där; man bläddrar någonstans i mitten, en del föredrar slutet, tittar lite här och där. Jag brukar börja med att läsa kolofonen. Sedan efter ett tag när man fått lite grepp om det hela så börjar man att läsa från början ( eller också fastnar man totalt någonstans mitt i, förstummad).

De olika kapitlen eller uppsatserna är till sin karaktär väldigt olika. Jag retar mig på en text där författaren klämt in 78 ord i en mening men jublar  lika mycket över Jan Erik Lundströms text. Han toppar på 103 ord/mening men förvandlar sitt stycke, Jean Hermansons fotografiska gärning, till ren poesi. Man skulle vilja se honom läsa texten på en Poetry slam.

Här finns överaskande texter; Annika von Hauswolff skriver om Anders Petersen. Bara det.

Kritiska texter : Annika Olsson som skriver om svartvita dokumentärfotografin ( med dom skitiga arbetarna) och om den var av ondo eller?

Kåserande texter: Nils Claesson om tidningen ETC och om mannen som tog med sig sina stora hundar till redakionen när han skulle sälja in sina bilder.

Den andra aktuella delen Det synliga inriktar sig på nutiden och den fotografi som brukar kallas konstnärlig fotografi. En värld där den publicerade bilden har fått träda tillbaka lite och istället utställningar är det som dominerar. Här dominerar även kvinnorna. En man och tjugo kvinnor presenteras i ett rikt bildmaterial. Bokens text består av ett samtal mellan Anders Olofsson, Jessica Höglund, Niclas Östlind samt fotograferna Maria Hedlund, Julia Pierone och Pernilla Zetterman.

Den tillhör det jag ännu inte läst och skall be att få återkomma till.

MEN, som om allt detta inte vore nog så öppnar också nu i helgen två stycken utställningar med material ur de nämnda böckerna. Dels på Hasselblad Center/ Göteborgs konstmuseum i Göteborg samt på konsthallen Arkipelag i Stockholm. Be there!

Och om man nu vill ha tag på alla dessa delar vart skall man då vända sig? Ja, på denna sajt finns ju en lista på de medvetna fotobokshandlare där man borde kunna hitta det mesta. Och till min häpnad så hittar jag dom också på Adlibris. Men eftersom jag just är uppfylld av och läst om det radikala sjuttiotalet så uppmanar jag alla: Gynna de oberoende kunniga oberoende fotobokhandlarna och göd inte jätten Adlibris!

Den här serien böcker är något som bör finnas i varje fotointresserad persons bokhylla och det bibliotek som inte omedelbart skaffar hem hela boxen i september skall jag starta en bojkott mot!

Tommy Arvidson, i Göteborg

Cirkus

Mattias Edvall

Arena

ISBN 9789178434077

Broby Johansen den berömde konstpedagogen berömde en gång de sovjetiska affichmakarna under oktoberrevolutionen för deras konsekventa och grafiskt effektiva användande av svart färg. En av dem svarade: Vi har bara svart färg!

Ungefär så var det för Mattias Edvall när han för sjutton år sedan fick ett uppdrag att fotografera nycirkusgruppen Cirkus Cirkör. Det fanns ingen dekor, och knappt scenkläder, föreställningen som skulle sättas upp var bara en idé.

Edvall löste det hela genom att använda sig av artisternas ansikten, han gick nära och tog porträtt. Resultatet blev så lyckat att han fortsatte med det konceptet.

Detta är en bok med artister i sina cirkusroller. Förvånade, skrikande, buttra och skrattande ansikten. Kroppar som vrider och böjer sig på de mest omöjliga sätt.

Med tiden har också Cirkus Cirkör skaffat sig utstuderade och märkliga kostymer. Vi får också se en del prov på cirkusnummer, men mest är det fokus på personerna. Bilderna är ofta tagna för att marknadsföra Cirkör. Det finns en djävlaranammma och en fart i de här bilderna. Det är teaterfotografi av högsta klass. Men ändå tycker nog allra bäst om de där bilderna som inte är spektakulära utan lite mer mystiska och diffusa.

Just när man börjar tröttna på alla studiobilder så lägger Edvall in en ny växel och skildrar turnélivet. Men även där håller han sig runt scenen och skapar bilder som förstärker känslan av att cirkuslivet mest bara handlar om att kasta sig, hänga i taket, skratta och böja kroppen i konstiga ställningar.

Man blir som läsare en aning utmattad. Men så skall det väl vara när man har varit på Cirkus?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Ingen reklam längre, tack.

Susanne Otterberg

9789198125313

Journal

När jag tänker på döden kan jag ibland bekymra mig över hur det skall gå till. Ett PANG mitt i steget vore väl att föredra. Demens verkar inte så lockande. Men kanske ändå, i första fasen. Det där att man bara blir omhändertagen och slipper allt ansvar. Inte behöva bry sig om att laga mat och att deklarera. Jag har hört anställda på demensboende berätta om att det är mycket skratt och glädje i korridorerna på en sådan institution. Mellan de där ångesutbrotten när man inte hittar hem eller letar efter någon som dog för tjugo år sedan. Eller när man drabbas av den plötsliga insikten att man gör något fel, men vet inte ens riktigt vad.

För de anhöriga är demensen smärtsam. Att se en människa försvinna in i en egen värld dit ingen annan har tillträde. Att långsamt förlora kontakten med den man haft nära.

Otterberg har försökt skildra bägge perspektiven. Med sin kamera försöker hon förstå var Mormor är i sina tankar. Barn på nytt eller fast i en envis malande tankegång? I närgångna porträtt, som en frisk mormor skulle anse kränkande, försöker hon förstå.

Hon skildrar också hur man som anhörig får kämpa för att få en bra vård för den sjuke. Och oron över hur man skall göra med ett helt hem som innehavaren kanske helt glömt bort. Alla tallrikar som gamla tanter alltid vill hänga upp på väggen. Alla välfyllda köksskåp som plötsligt bara får ett värde som loppisvaror.

Det här är nog egentligen dokumentärfotografi när den är som mest humanistisk. När den inte ett ögonblick bygger på fotografens ego. Och när det där snacket att den avfotograferade blir ett offer liksom faller på hälleberget. Otterberg vill bara berätta en historia som hon nog har på känn att hon delar med många andra.

Det här är dokumentärfotografi som varken är nyskapande, ”spännande” eller utmanande. Den är istället medkännande och intimt beskrivande. Och sånt behöver vi mycket av.

Bilderna är svartvita och bokens formgivning ( av Gösta Flemming) har något väldigt hemtrevligt och tantigt över sig, som korresponderar fint med innehållet.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Corazonada

Nicolas Wormull

T & G Publishing 2013

ISBN: 9780987305022

Many strong pictures in this one, sade en bokförsäljare på den stora bokmässan Offprint i Paris när jag stod och bläddrade i den här boken sent i höstas. Jag nickade förstrött och bläddrade vidare.

Wormull har efter att ha bott en längre tid i Sverige flyttat tillbaks till det land där han är född, Chile. Det här är en slags bokslut eller en form av dagbok över en tid som nu är över.Något nytt har tagit sin början. En titt på hans blog visar upp en familjeidyll med många barn.

Bokens innehåll är mer dystert. Eller kanske som han skriver i en kort inledningstext; … and find some tranquility after a long period of inner turmoil and anguish. (inre oro och ångest) Bilderna, i nedtonade färger eller svartvitt, består ofta av porträtt. Ett dubbelt (själv?)porträtt i oskärpa och med en grov kornighet är gripande. Här finns också av symboliska bilder som den med en skugga av ett flygplan i ett öde landskap. Eller bilduppslaget med en urna och en tom säng. Ofta anknyter fotografen till teman som kärlek och död.

Bilder ställs emot varandra på ett provokativt sätt. En bild på en mor med ett nyfött barn kombineras med en bild på ett (aborterat?) foster. En spruta och en sked de verktyg vi förknippar med drogmissbruk kombineras med en bild på en man som står och röker. Det är svårt att tyda vad som hänt eller hur det hänger ihop.

En man står och pinkar på gatan. Han betraktar fotografen med en slö blick och menar uppenbarligen att det är hans fulla rätt att bete sig ungefär som en hund. En kvinna har blivit överraskad av fotografen är hon sitter på toaletten. Hon är uppenbarligen besvärad eller snarare bestört. Återigen blir jag förvånad och undrar vad som händer.

I en inledande text avger Wormull någon slags programförklaring:

-I do not shoot in a conscious way.

I just open up to the things that come to me.

I try to be present, get close and stay honest.

I follow my hunch.

Det här är en bok med många omtumlande bilder men när jag slår ihop den dröjer sig många frågetecken kvar. Vad är det jag sett?

Tommy Arvidson är en fotograf och skribent boende i Göteborg

Between the shell

Paul Salveson

ISBN 9781907946431

Mack books 2013

Ni vet hur barn gör. Så där självklart konstaterar dom -Jag måste tejpa ihop bordsduken. Eller, -Ostbågen vill titta ner från pallen. Eller, -Alla vitaminpiller måste gömma sig under täcket, nuuu!

Själv säger Salveson att han velat återge vad som händer på natten, när sakerna i ett hem får ett eget liv och uppför sig lite hur som helst. Det börjar ånga bland avloppsrören och tyngdlyftningsvikterna sätter sig bekvämt tillrätta i finfåtöljen. Ibland dyker mystiska händer upp och håller fram en bit deg eller klämmer på en skumplastskiva. Bilderna är tagna i hans föräldrahem och ger onekligen en helt ny och överraskande inblick i amerikansk heminredning.

Salvesson har förpackat och ställt samman vardagsföremål på ett sätt som vi aldrig tänkt oss. Det här är en bok som leker med verkligheten och för oss in i en värld som liknar drömmens. Han arbetar i en absurdistisk konstnärlig tradition. Vi kanske blir lite provocerade, eftersom det här är fotografi, d.v.s. något som påminner om verkligheten. Men man kan ju stoppa upp en get, sätta en bilring runt magen på den och ställa ut den på ett museum så varför skulle man inte kunna göra sådana här fotografier?

Det här kan möjligen vara den underligaste fotobok som publicerades 2013. Möjligen då i konkurrens med det lilla häftet från Café Royal books med titeln: Photograph Converted into Morse Code.

Men Between the shell är mycket roligare och mer inspirerande. Den får oss att upptäcka det intressanta i det till synes meningslösa. Och till slut sitter man där och funderar. Var kommer alla fula golvmattor, dukar, sängkläder ifrån? Vem är det som sitter och designar alla dessa vardagsföremål som vi omger oss med?

Paul Salveson är vinnare av priset First Book Award 2013. Priset består i att man får sitt projekt utgivet i bokform. Boken är utgiven i ett samarbete mellan förlaget MACK och National Media Museum i Bradford, England.

Och till sist: Bokens formgivning! Den är gjord som en barnbok med alla sidor i 600gr kartong. Den fyller ut ordentligt i bokhyllan trots att den bara innehåller 76 sidor.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS. Geten står på Moderna Museet och är signerad av  Robert Rauschenberg.

Anders Petersen rec.1

Texter: Urs Stahel och Hasse Persson

Formgivning: Patric Leo

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262691

383 sidor

Tarmarna på bordet, det var ett av fotografen Anders Petersens närmast provokativa uttalande under den workshop han hade i Luleå 1983. Jag var själv en av deltagarna och förstod väl inte riktigt vad han menade. Gå ut och fotografera ett par ni inte känner. Se till att bli hembjuden på champagne och fota dom i deras sovrum. Det var vår första uppgift. Panik.

Men han lever som han lär, Anders Petersen, många sovrumsbilder finns det i den senaste boken.

Det har nu gått 40 år sen bokdebuten med Gröna Lund och 35 år sen genombrottet med Café Lehmitz. I denna bok utgiven av Bokförlaget Max Ström visar Anders Petersen 280 bilder från hela sitt fotografliv. Boken kom ut i samband med en stor utställning på Bibliotheque National de France i Paris. Där var urvalet än större, 350 bilder i en utställning som kommer till Fotografiska i Stockholm under nästa år.

Boken innehåller en okronologisk exposé över en av Sveriges internationellt mest kända och en av Europas mest betydelsefulla fotografer. Hur många utställningar han har haft är svårt att räkna och antalet boktitlar har blivit ca 30.

Genombrottet kom som sagt med boken om Café Lehmitz, en fotografisk studie om en bar på Hamburgs ökända Reeperbahn. Under ett par år umgicks han med barens något utlevade gäster som en jämlike och fick förtroendet att skildra deras inte alltid så vackra liv. Detta arbete skulle bli startpunkten för ett förhållningssätt till fotografin och livet som har följt Anders Petersen genom åren. I en intervju förklarar han att han tror på det intuitiva, slumpmässigheten och förvirringen. Han vill lämna intellektet därhän och gå på magkänsla. Då fick tarmarna sin förklaring.

Många fotografer föredrar att tillbringa sin tid i ett utkikstorn och förmedla sin bild av världen från distans. Anders Petersen tillbringar sitt liv i marknivå för att verkligen möta människorna. Bilden blir en naturlig förlängning av dessa möten

Efter Café Lehmitz ger Anders Petersen ut några fler böcker som utspelar sig i det slutna rummet. Fängelse, om personal och intagna på Österåkersanstalten, Rågång till Kärleken, om ett servicehus i Stockholm och Ingen har sett allt, om Enskede Skarpnäcks psykiatriska sjukvårdsenhet. Det finns många oförglömliga bilder i dessa böcker. Jag väljer tre sängbilder. De älskande i besöksrummet på Österåkersanstalten, en gammal kvinna i sin säng som ömt blir struken på kinderna och en man som i en förvriden ställning ligger och röker vid ett bord fullt av brännmärken. Allt ömsint och ärligt gestaltat.

Med små enkla analoga kameror och svartvit film fortsätter Anders Petersen att utforska miljöer och människor som han på något sätt känner samhörighet med. Allt eftersom åren gick har bilderna blivit mer utlämnande och kompromisslösa. Svärtan har blivit djupare och mer utbredd. Det naturliga ljuset har ersatts av kamerablixtens påfrestande och avslöjande fotonkaskader. Han kryper så nära att det ibland kan bli påfrestande privat.

Efter det slutna rummets begränsningar har Anders Petersen sökt sig till städerna och dess miljöer, djur och människor. Många av bilderna i boken har tillkommit under s.k. Artist in Residence. Fotografen har fått fria händer att skildra en stad eller ett område i en stad. Den franska staden Sète har fått sin egen fotografiska kollektion signerad Anders Petersen och även en bok med samma namn som staden. Där fräter solen obarmhärtigt, avloppsslangar blir till hotande kräldjur men det är samma människor här som där. Paris, London, Stockholm, Värmland, Rom, skillnaden är marginell, vi längtar, vi söker, vi älskar. Det handlar om grundläggande mänskliga behov och svagheter.

Jag märker att jag hela tiden letar efter dolda budskap i fotografierna. De ofta surrealistiska inslagen ger näring åt min fantasi och jag vill till det undre lagret. Finns det nåt jag inte förstår eller ser?

Boken slutar som Anders Petersen började, med Café Lehmitz. På de sista sidorna finns ett litet urval från denna klassiska fotoessä. Naturligtvis finns den bild med som senare blev omslag till Tom Waits Rain Dogs. Lilly och Rosen i en glädjefylld och öm omfamning. Den bilden är också omslagsbild till boken.

Som vanligt har monografier av detta slag sina begränsningar. Som en första date med en ny bekantskap är den naturligtvis alldeles utmärkt, men alla bilder är ju tagna ur ett sammanhang. Berättelserna blir aningen rumphuggna trots att bilderna i sig är fantastiska. Men se denna bok som smakprov och leta dig sen fram till originalböckerna där hela historien finns berättad. Då blir anrättningen komplett.

Hur gick det då med champagnen och sovrumsbilden? Jag blev hembjuden, vi drack bubbel och jag fotograferade.

Anders Alm, fotograf och skribent i Gammelstad.

Anders Petersen rec. 2

Texter: Urs Stahel och Hasse Persson

Formgivning: Patric Leo

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262691

383 sidor

Vi fotografer dras med ett evigt gestaltnings problem. Skall jag ta en höjdbild eller en breddbild?

Anders Petersen är en höjdbildsfotograf. Det är nämligen det enklaste och naturligaste sättet att avbilda en människa på. Och det är det han har ägnat sitt liv åt. Den här boken är en sammanfattning av Anders Petersens fotografiska liv. Och hans privata och personliga liv får man kanske tillägga. Och till dags dato får man också tillägga. I en intervju nyligen berättade han att han är fullt upptagen med att fotografera i Istanbul och i Östeuropa.

Men låt oss börja från början ( som är i slutet av boken), på Café Lemitz i Hamburg. Där på den slitna krogen fann Petersen en gemenskap och en ärlighet bland människor som ofta hade förlorat allt. Bilderna han gjorde där kom länge att prägla hans konstnärskap. Men det var bilderna från Gröna Lund i Stockholm som kom att bli hans första bok, utgiven på förlaget Aktuell fotolitteratur.

Där hittar man egentligen samma sak, ett sätt att skildra människors längtan efter att bli sedda och att finnas i en gemenskap. Och så fortsätter det med bilderna från äldrevården, fängelset, psykvården och ut i världen, Rom, London, Paris, Venedig. Ett slags nyfikenhet och ett försök att komma så nära människor som möjligt.

Idag har han gjort ett trettiotal böcker. Den senaste kom för några månader sedan. Veins, tillsammans med Jacob Aue Sobol ( Dewi Levis)

Detta är hans stora monografi. Och det är ofta lite problematiskt med böcker som skall greppa en stor del av ett livsverk. Man kanske inte är samma person när man är tjugofem som när man närmar sig sjuttiårs åldern. Men i Petersens fall visar det sig att allt hänger ihop. Som om han visste redan på sextiotalet att han bara skulle fortsätta med det här undersökandet av vad folk har för sig. Och gärna med ett sensuellt inslag. För visst är det ju så att människans viktigaste drivkrafter är, först värme och föda, sen sex.

Det har ofta sagts om Petersen att han fotograferar alltför hänsynslöst och lämnar ut människor för mycket. Att han bara närmar sig människor som är socialt utsatta. När man i ett sådant här verk får ser helheten så märker man ganska snart att det inte är sant. Här finns visst en intimitet som kanske någon kan känna sig obekväm med men jag får en känsla av att bilderna är fotograferade med ett stort mått av värme och ömhet. Så här kommenterar Petersen saken i en intervju med Birna Marianne Klevian ( ur boken Nära avstånd, Journal 2002);

Klevian: Men alla människor har väl ett inre rum som dom värnar om?

Petersen: Ja, och därför skall man vara ödmjuk och varsam men också respektlös och hänsynslös. Framförallt ska man inte vara offer för idén om integritet. Människor gillar ju att bli störda, att känna sig sedda och inte minst bli stärkta i idén om sig själva. Helst vill vi ju gärna vara del av en samhörighet. Själv betraktar jag alla människor som mina släktingar. Dom är inte japaner, strippor i leopardpäls, psykiskt sjuka, farliga kriminella, gamla på ett ålderdomshem eller förvirrade fotografer, utan mina medmänniskor Vi är delar av den stora familjen och jag vill tränga igenom till det som förenar oss.

Det här är en inbjudande bok med stora utfallande bilder och två texter om fotografen. En författad av Urs Stahel, skribent samt tidigare chef för Fotomuseum Winterthur i Zurich, sam en av Hasse Persson fotograf skribent och tidigare b.l.a konstnärlig ledare för Hasselblad Center. Stahel analyserar Petersens konstnärskap och Perssons text är mer av en intervju med fotografen. För de av oss som följt Petersens arbeten sedan 70 talet är kanske de två texterna en aning förutsägbara. Det hade varit intressant med en mer djuplodande text. Men för de som inte är närmare bekant med fotografen kan de säkert vara informativa.

Det är en lite svindlande tanke att en de få svenska fotografer som är välkänd utomlands nu förhoppningsvis kommer att bli mer uppmärksammad i Sverige. Dels genom boken men också genom den stora utställning som just nu visas i Paris och som med all säkerhet kommer att visas på Fotografiska under 2014.

Förlaget Max Ström visar än en gång att man har muskler och intresse för att presentera stora översiktliga verk över de största svenska fotografernas viktigaste arbeten. Det samarbete man har med Fotografiska har gjort att svensk fotografi har gått från att varit en nisch som mest intresserat andra fotografer till att bli en kulturell företeelse som intresserar de breda massorna. Men det är väldigt mycket manlig fotografi som presenteras. Närjag tänker på översiktliga verk med kvinnliga fotografer kan jag bara komma på Denise Grünsteins Figure out ( Arena förlag) och en dubbel volym, vars andra del är på väg, med Tuija Lindström ( Art and Theory publishing).

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Bombay Boulevard

Håkan Elofsson

ETC förlag 2013 

ISBN9789185949403

Jag skulle just skriva att de här bilderna skulle aldrig fungera på en utställning. Så kom jag på att de har ställts ut. På Fotografiska i Stockholm. Jag såg inte den utställningen men tror ändå att just de här bilderna passar allra bäst i bokform. Man måste nämligen sitta ner och titta, noga. För där på gatorna i Bombay händer allt. Och i bilderna upptäcker man nya bilder och när man läst halva boken så är man helt utmattad av alla intryck. Och så är det nog just där i Mumbai, den indiska storstaden med 20 miljoner invånare. Ett myller av människor som bara håller på och håller på.

Om någon undrar varför boken heter Bombay Boulevard och inte Mumbai Boulevard så är det därför att fotografen tycker att skrivningen Bombay både ser och låter bättre. Jag håller med.

Elofsson hade en längre tid försökt skildra gatulivet i den stora staden. Men så fort han höjde kameran blev han omringad av glada människor som ville komma med på bild. Han fann lösningen i att åka omkring i en taxi. Samtidigt fick hans fotografidentitet en knäck. Hur blev det nu med det där mantrat att man skapar bilden tillsammans med den man fotograferar?

-Jag sitter i en taxi med nervevad ruta, söker intuitivt händelser i det pågående vardagslivet. Jag funderar medan jag fryser ögonblicket, ifrågasätter mitt tillvägagångssätt, mig själv som fotograf och människa. Vem är jag som sitter i en taxi och fotograferar fattigdomen i Bombay? De kan inte värja sig från min kamera. Jag tar ifrån dem det sista de har, sin integritet.

Fotografen är trots han han sitter i en bil, väldigt nära de han porträtterar. Många betraktar den bleke västerlänningen, en del vinkar. Några befinner sig bara någon halvmeter ifrån fotografens kamera.

Jag tycker att det verkar vara en helt OK metod för att berätta någonting om den verklighet som finns längs gatorna i mångmiljonstaden. Man gör allt på gatan, grälar, lagar mat,diskar, tvättar sig eller tar en tupplur. Ett litet barn gör nummer två på trottoaren. Elofsson säger själv att det enda han inte såg där längs gatorna, var något par som älskade.

Den här boken är fylld av en slags berättarglädje. Här finns en slags barnslig nyfikenhet parad med en säker känsla för form. Och formen är oerhört viktig i en miljö som är totalt oöverskådlig.

Och när nyfikenheten, berättarglädjen och formen samspelar så uppstår bilder som man sugs in i och vill titta länge på. Dessutom så är det en härlig form på boken. Matt papper, utfallande bilder och ett kartongomslag som bara är råskuret ihop med inlagan.

Tommy Arvidson, Fotograf och skribent i Göteborg