Etan and me
Viviane Sassen
72 sidor, 43 fotografier
20.5 x 28.2 cm
ISBN 978-0-9570389-4-3
Oodee publishing 2013
En utklippt svart silhuett pryder omslaget till Viviane Sassens ”Etan & Me”, som släpptes sent i fjol. Den hemlighetsfulla bilden väcker nyfikenhet. Och relativt snart – efter ett par vända blad – börjar man misstänka att Sassens moderelaterade fotografi har tagit ett tydligt steg in på ett mer konceptuellt spår, fast hennes signifikativt prunkande stil ändå känns igen och driver på. De fashionabla poserna och textilierna har lämnat plats för ett vasst fokus, som trots sin något kyliga yta uppmuntrar till problematiserande analys.
I bild efter bild får vi följa Etan, som Sassen har funnit i en by i sydamerikanska Surinam. Etans hud är mörk och han porträtteras mot fonder i blått och grönt. Däremellan sprängs abstrakta självporträtt av Sassen in, bilder där hon drunknar i en metallisk spegelreflektion. Effekten framkallas med hjälp av något som ser ut som aluminiumfolie, en illusion av vatten. Hon är diffus och upplöst, vid sidan om den klart upplyste mannen. Gemensamt för samtliga porträtt av såväl Etan som Sassen tycks dock vara en distanserande barriär, för även de fullt upplysta fotografierna av Etan präglas av kontaktbrist. Han är onåbar – mer skulptur än individ.
Jag börjar tänka på Ulrich Seidls Paradies: Liebe, från 2012, fast denna liknelse till det yttre kan te sig något långsökt. Filmen skildrar europeiska kvinnor i medelåldern, på jakt efter artificiell kärlek. De åker till Kenya (ett land där även holländska Sassen bodde som barn) och frossar i rasistiska fördomar, köpt sex och självförnekelse. I sitt narcissistiska sökande förlorar de kontakten med sig själva, på samma gång som deras mest cyniska och patetiska sidor träder fram. De transformeras till trånande ögon med feta bankkonton och mindre relevanta kroppar, medan de afrikanska männen hanteras likt saftiga köttbitar på ett grillparty. En vidrig men nödvändig film, som kanske chockerar mer eftersom sexturisterna är just kvinnor och dessa handlingar vanligen brukar tillskrivas män. En annan referens är förstås Paul Gaugin och otaliga andra konstnärer och fotografer som har setts söka”exotisk” inspiration på fjärran platser samt blackface-porträtteringar av mörkhyade i allmänhet.
Sassen förhåller sig kritisk till det belastade temat utan att bli för entydig och övertydlig och i boken möter vi inget av det sorgligt groteska eller skabbigt sexuella som scenerna och karaktärerna i Seidls film bjuder på, istället genomsyras den av sober elegans. Fast likväl framkallas ett snarlikt intryck av att inte nå fram, att inte lyckas tränga igenom, av isolerade människor med skygglappar. Ensamhet och blindhet. En blindhet som generellt även kan följa förälskelsen åt, eftersom vi tenderar att spegla oss i andra och då endast projicera det vi vill se. Kameran som glider över Etans kropp fångar inte hans inre, inte heller fångar den Sassens. Den står istället i vägen och blockerar sikten. Den desorienterade förnimmelsen understryks också i Maria Barnas smygande dikt, som inleder boken.
”Etan and Me” befäster Viviane Sassens roll som ett av de viktigaste namnen på den samtida fotografiscenen, och ger dessutom lite mer. Den laddar Sassens tidigare produktion med bråddjup och komplex substans, något vi inte trodde oss sakna men nu varmt välkomnar.
Sara Arvidsson, skribent i Göteborg