Om fotoboken | 本
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
2
archive,paged,author,author-arwatestar,author-2,paged-18,author-paged-18,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
February 14, 2011 In Fotoböcker 2008

Frenchkiss.

Anders Petersen. Dewi Lewis Publishing.2008.

ISBN 9781904587583

Hans bilder blir svartare och svartare, skuggorna djupare. Människorna är mer och mer ensamma. Deras längtan efter närhet är alltid närvarande, om så närheten bara består i att bli avbildad av en kamera. Ett stråk av kåthet går genom hela boken, men också av människors önskan att bara vara nära, hud mot hud. Som de två männen som står och gnuggar näsorna mot varandra. Eller familjen med barnet i en enda stor omfamning. Eller en stilla avsugning i en bil, sätten att söka närhet varierar.

Petersen söker sig hela tiden mot de mest intima, privata sfärerna. Kvinnorna blottar sig sorgset, som om deras kön vore det enda de har som är värt att visa. Men inte en enda kuk. Grabbarna brottas nakna i en säng med en hund. De enda manskön man kan se är symboliska. Elledningar som sticker upp eller ner i jorden.

Det finns en frustande vitalitet i Petersens bilder, en rå sensualism som till och med visar sig i bevattningsmaskinens slingrande blanka slang. En kvarglömd ensilagebal som fastnat i ett träd påminner i Petersens tolkning om svällande hud.

Anders Petersen har arbetat som “artist in recidence” i några franska städer. Hans uppdrag har varit att ge en egen fri konstnärlig tolkning av städerna S:t Etienne och Gap. En stor del av den här bokens fotografier kommer från dessa stadsskildringar. Men dessa bilder i en mörk svartvit tonskala skildrar naturligtvis mest honom själv. Utan att vara alltför amatörpsykologisk så kan man i bilderna läsa av både en ungdomlig vitalitet och en rädsla för döden. Han har en förmåga att ladda vardagliga föremål och företeelser med en sällsam dragningskraft. Vad döljer sig inne i tidningskioskens innersta mörker? Vilka är det som gjort spåren i snön på kyrkogården under natten?

“The world of today” står det i en kortare baksidestext av Christian Caujolle, för övrigt den enda texten i hela boken. Ja, det här är en mycket personlig skildring av dagens samhälle, en skildring som vid första betraktandet kan verka frånstötande, men som är djupt mänsklig och varm. (Denna text är tidigare publicerad på dagensbok.com.)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

February 14, 2011 In Fotoböcker 2008

Gingerbread monument

Klara Källström. Eget förlag.2008

ISBN 9789163330216

Inledningsbilden anslår tonen på något sätt. Tjejgänget som sitter på trappan till sommarstugan. En eld brinner i ett fyrfat på gräsmattan framför dom, men den värmer inte. Händer för ansiktet. Festen är över. Trasmattan hänger på vädring. På en bild vandrar en kvinna i badräkt omkring bland stora sanddyner, inget vatten i sikte, kanske har hon gått vilse.

En hund sitter i snön, Han har på hundars vis snurrat upp sin lina runt en stolpe. Han har den där eftertänksamma, tålmodiga och totalt uttråkade blicken som bara hundar kan ha.

Kamerablixtens ljus lämnar ut alla hemligheter i närområdet, allt där bortom, en svart ridå. I en slags dyster tystnad dansar en grupp vuxna människor runt i ring. De verkar sjunga Små grodorna. En ung kvinna tuggar förstrött på en havrekaka och dricker vin. Varför sitter svanen på passagerarsätet med en plastpåse över huvudet? I en nästan sprillans ny SAAB? Vissa sidor är tomma, för våra egna inre fotografier?

Bokens två sista bilder tycker jag bäst om. Två kvinnor dansar i parken iförda pappersmasker och festkläder. Lite glädje där. Den sista bilden föreställer the gingerbread monument. Ett pepparkakshus som måste vara en mardröm för alla seriösa pepparkakshusbyggare. Huset kastar monsterlika skuggbilder på väggen bakom.

Allt känns väldigt stillastående, även när folk dansar, måste bero på det tiotusendelssnabba blixtljuset. Stillastående och sorgligt. Det svenska svårmodet tränger sig på, man skulle, lite slarvigt, kunna kalla bilderna Tunbjörkska. Vilket dom inte alls är. Dom är nog Källströmska. Jag förstår dom inte men jag har svårt att lägga ifrån mig boken.

Tio av bilderna har fått sig en dikt tillskriven av Viktor Johansson, Borås tidnings debutantpristagare 2008. Han använder ett ord som jag aldrig hört förr, kockla. Vid en koll på google hävdar någon att det har ett regionalt ursprung i Eskilstuna.

Det är tyst såhär innan allting kraschar, börjar om,

det vi hittar på marken är skatter innan vi ens hittat dem.

Det är konstigt att man matar boskapen med sojabönor,

vi delar en kockla jord som en redan utslagen bukett blommor

Den här boken är också ett nästan kitschigt underverk av bokkonst, med sina dubbla läsband, partiellt lackade bilder, pagineringen i lack och romerska siffror. Dessutom innehållsförteckning på sportbilagerosa papper.

Läs och bli förvånad!

(denna text är tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö

February 13, 2011 In Fotoböcker 2008

Ocean

Martin Bogren. Journal. 2008.

ISBN 9789197696685

En grupp män har åkt buss på dåliga vägar i över ett dygn. De kommer från det inre av Indien, från delstaten Rajasthan . De har nått sitt mål – Indiska oceanen. Ingen av dem har tidigare sett havet.
Berusade av trötthet, glädje och även en del sprit kastar de sig i vågorna. De slänger varandra högt upp i luften och de vältrar sig lättjefullt i strandkanten. En man tar bilder mot horisonten, ut över det oändliga havet med sin mobilkamera. Efter badet vandrar de glatt samtalande i vattenbrynet.
Där på stranden vid Goa mötte fotografen Martin Bogren de badande männen. I sexton svartvita bilder skildrar han det mötet. Det har blivit en vacker skildring av kamratskap, glädje och förundran över naturens storhet. Bilderna har en slags omedelbar närhet, fotografen har varit en i gänget.
Ja, hela bokens formgivning är vacker. Sådant kan behöva framhållas i en värld där all världens fotografiska uttryck bara ligger ett knapptryck borta. Där vi ständigt översköljs av nya intryck. Då kan det innebära en stund av frid att få sätta sig ner och långsamt bläddra i en bra bok. Det här är en gedigen hantverksprodukt som är bunden i ett oceanblått linneband med en bild på havets horisontlinje på framsidan. En präglad linje av samma horisont pryder baksidan. Det svartvita trycket är ypperligt med en djup svärta där inga detaljer försvinner i skuggpartierna. (Denna text är tidigare publicerad på dagensbok.com.)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

February 13, 2011 In Fotoböcker 2008

Sven

Peter de Ru. Journal. 2008.

ISBN 997891976966

Sven bor i ett hus vid vattnet. Hans far byggde huset och Sven har alltid bott där. Stockholms förorter rycker allt närmare. Men Sven bor som han alltid har gjort. sin röda stuga nere vid sjön. Han har försörjt sig på det som jorden och havet och sommargästerna ger. Brukat jorden, fiskat och byggt båtar och sommarstugor. Nu är han 88 år. Han verkar lite grann leva i en annan tid. På gården lutar uthusen allt mer betänkligt. En hink med batterier som varit på väg under många år till återvinningen, dom kommer nog aldrig dit. Eftersom han lever ensam och inte har någon annan att ta hänsyn till så har han inrättat sig så bekvämt som möjligt. Den gamla golvlampan lite på sniskan för att få bra läsljus. Kaffepannan och koppen på armlängds avstånd. När näten skall lagas röjer han en plats i köket. TV:n får också följa med. Eller annars är det så att han har tre TV-apparater. En i köket, en i vardagsrummet och en i sovrummet. I Svens värld tillåts tiden ha sin gång. Det är lika viktigt att följa dagsaktuella händelser som att förbereda sig för det fiske han alltid hållit på med. Han fiskar, bakar sitt bröd, handlar någon gång.

Vi får en inblick i ett liv som stannar av alltmer. Svens kor, hönor och hästen är sedan länge sålda, kvar finns bara några kattor. Det är en berättelse om livets gång, lite sorglig, men också lite upplyftande. Det finns många sätt att leva ett bra liv.

Peter de Rus bilder kommer nära Sven och hans vardag utan att tränga sig på. I stilla eftertänksamma färgfoton får vi följa en man som lever ett gott liv lite vid sidan om det allt mer konsumtionsstressande samhället. De Ru blir aldrig nostalgisk men han har ett gott öga för vardagens poesi. Precis som Sven, som ställt upp en liten leksaksjägare i fönstret, siktandes mot fågelbordet utanför. En humoristisk gest för att skrämma bort skatorna från småfåglarnas mat? Lotta Jonson har skrivit ett tänkvärt efterord om att vi alla nog borde stanna upp och tänka lite på hur vi hanterar vår tid. ( Denna text är tidigare publicerad på dagensbok.com.)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

February 13, 2011 In Fotoböcker 2008

Testimony.

Joakim Eneroth. Eget förlag. 2008

ISBN 9789163325212

Det sägs att människan är det enda djuret som kan använda redskap, bortsett från ett fåtal fågelarter. Denna unika förmåga har för människan inneburit lika mycket olycka som lycka. Vi har utvecklat fantastiska redskap för att bygga upp civilisationer och lika hemska redskap för att rasera desamma. Några av de vidrigaste redskapen är de där den enskilda människan torterar sin medmänniska.

Denna bok berättar historien om den tibetanske buddistmunken Palden Gyatso som tillbringade över 30 år i kinesiska fängelser. När han frigavs flydde han till Indien. Med sig tog han en väska med begagnade tortyrinstrument som han köpt av en före detta kinesisk fängelsevakt i Lhasa.

Tortyrredskapen är återgivna i skala 1:1. Vi skulle lätt kunna ta dem i vår hand och känna hur lite den plastiga elbatongen väger. Den som används för att våldta munkar och nunnor i de tibetanska klostren.

Det är svårt att föreställa sig vilka hemska sår den billiga kniven med någon slags ölöppnarfunktion längst ut i spetsen ger. Föremålen är rentvättade, nästan kliniskt rena, som bevismaterial i en rättegång. Vi tvingas använda vår fantasi för att förstå användningsområdet i de vidriga föremål som Eneroth har fotograferat.
Den allra svåraste tortyren är ändå den som utövas psykiskt, den som lämnar svåra ärr som inte syns utanpå en människa.

De nära porträtten på de torterade munkarna Palden Gyatso, 75 år, Tenzin Donup, 37 år, Kushow Migmer, 38 år, och nunnan Tenzin Choedon, 28 år är drabbande. Deras styrka ligger i en enkelhet och en avsaknad av arrangemang. De stumpar till ben som Migmer har kvar efter att de amputerats under flykten är inte skrämmande eller frånstötande. Istället visar den på människans otroliga förmåga till överlevnad.

Bokens alla bilder har vit bakgrund, ett slags vitt ursinne kanske. I Malin Roséns avslutande intervju förnekar buddistmunken Gyatso att han längre känner något hat mot sina torterare :

– Vad som hänt tillhör det förflutna, det är inte nu. Jag har arbetat med att inte generera mer ilska i nuet, att hata skulle inte hjälpa mig eller någon annan.

Kanske är det den stora triumfen och segern över all världens torterare. (Denna text är tidigare publicerad i dagensbok.com)

 

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

 

February 3, 2011 In Fotoböcker 2009

Försvinnanden/ Disappearances.

Gustaf Karlsson. Blyerts Design.2009.

ISBN 9789197756808

Ödehus verkar ha en väldig lockelse på fotografer. Jag skulle kunna använda den här sidan till att bara räkna upp exempel, men jag skall nöja mig med att nämna några. Den amerikanske fotografen Eugene Richards bok The Blue Room som handlar om övergivna hem i s.k. rural areas på den amerikanska landsbygden är kanske den mest omtalade. Hampus Hedelius bok Öde, det bortglömda Sverige skrev jag om på denna webbplats för en tid sedan. Jan Jörnmark överöser oss med övergivna platser i Sverige och övriga Europa med hjälp av böcker, utställningar och artiklar. Den sistnämnde har blivit något av en förebild för urban exploration-rörelsen.
Kanske har den här lockelsen något med vår nostalgiska längtan tillbaks till ett enklare liv, ett liv där allt går lite saktare och allt inte ställs på ända hela tiden.
Gustaf Karlsson anknyter till genren mer, men har också ett eget anslag, en poetisk ton. Han har fotograferat åtta industribyggnader som står öde eller befinner sig under utplåning. Han är inte ute efter att dokumentera och berätta. Han vill beskriva ett tillstånd eller en känsla. Rum vars väggar har nötts av årtiondens viktiga göromål är nu öde, oanvändbara. Inne har blivit ute när en vägg har rivits ner. Karlssons bilder är vackra och lite vemodiga kompositioner från en svunnen tid.

Bokens tretton bilder ger mig ett alltför sparsmakat intryck. Jag vill se mer bilder, vill veta mer om de avbildade industrierna. Men som bildpoesi och som tankeväckande bilder omkring ett försvinnande industrisamhälle är det ganska bra.
Sven-Olov Wallenstein har skrivit ett efterord som ger ett konstfilosofiskt perspektiv på arkitekturens kretslopp och maskinålderns rum. Texten, skriven av Sven-Olov Wallenstein, lämnar mig ointresserad men kanske kan vara ett bildtolkningshjälpmedel för den byggnadsintresserade.

( tidigare publicerad på Dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

 

February 3, 2011 In Fotoböcker 2010

Hillbilly Heroin, Honey.

Hannah Modigh. Journal. 2010.

ISBN 9789197696609

Hannah Modigh har skildrat människorna i den lilla staden St. Charles i bergsområdet Appalacherna i Virginia, USA. Staden ligger i ett stort kolbrytningsområde. Det är en liten stad, 147 invånare. Staden har dock fått besök av Google-bilen men det är också där den vänder. Där bortom finns tydligen inget värt att filma.

Bilderna visar människor som stannat upp, som förlorat tron på framtiden. Ungdomar stirrar allvarligt ut i intet. Men det finns också leenden, och dom käcka gruvarbetarna är mycket stolta över sitt jobb. Och när allt känns som mest hopplöst så värmer fyllan bäst.

Modigs bilder har en ton av klassiskt dokumentärfotografi blandat med meditativa, liksom upplösta bilder i pastelltoner. Ibland arbetar hon i svartvitt. Det fungerar väldigt bra för att beskriva den stillhet och det stråk av hopplöshet som jag tror att hon har upplevt. Som en kontrast till tröstlösheten visar hon också upp den undersköna naturen.

Det här är en skildring som berör, men den ligger också farligt nära fördomarna om den amerikanska fattiga landsbygdsbefolkningen: the white trash. Här finns dom alla: de unga (ensamstående?) kvinnorna med småbarn, de unga grabbarna (nästan barn) med sina skjutvapen, och de kraftigt överviktiga. Vi här i Europa är så hjärntvättade med amerikansk livsstil så vi tycker att allt ser ut som på film. När jag tittar på bilderna kommer jag på mig själv med att referera till amerikanska filmer: Stand by me, Deer hunter och ett otal andra.

Jag saknar en text. Jag vill inte vara tvungen att behöva gå in på Google för att få reda på att Hillbilly Heroin är slang för OcyContin, ett smärtstillande och starkt vanebildande preparat med opieliknande egenskaper.

Det här en gripande och insiktsfull berättelse om en del av USA som hamnat vid sidan om och som är lite på dekis. Det är rasande skickligt gjort med stor medkänsla och stort engagemang. Men jag vill veta mer. Jag vill komma närmare de här människorna, jag vill veta vad dom heter. Jag vill veta hur de ser på sina liv. Jag känner mig utesluten just när jag börjar bli riktigt intresserad.

P.S Det finns en text i boken, sångtexten Coal Tattoo skriven av Billy Edd Wheeler.

P.S. Andra har omfamnat den här boken mycket mer än vad jag gjorde. Hilbilly Heroin blev vald till vinnare av Svenska Fotobokspriset 2010. Den finns också med i websidan Photoeyes uppräkning över 2010 års bästa fotoböcker.

(tidigare delvis publicerat på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö

February 3, 2011 In Fotoböcker 2010

Karlbergsvägen, Stockholm 1967- 1981.

Lars Engström. Nirak förlag. 2010.

ISBN 9789163347184

Karlbergsvägen är en liten kilometerlång gata som börjar vid Odenplan, passerar S:t Eriksplan och slutar vid Karlberg, nära Norra stationsområdet.

Lars Engström bodde där mellan 1967 och 1981. Han lärde känna barnen i området och började fotografera dem. Det här var en tid då gårdarna var öppna, porttelefoner ett okänt gissel. Stockholm genomled en stor rivningsvåg. City var fortfarande fyllt av äldre hus och rivningstomter med övergivna bilvrak och annat skräp. Om man går Karlbergsvägen idag ser man inte många barn. Syns dom, så är dom på väg från något till något annat. Gatorna och gårdarna är inte längre lekplatser utan transportsträckor.

30–40 år är visserligen en lång tid, men de här svartvita bilderna känns som hämtade ur en helt annan tid, mycket, mycket tidigare. En oskuldsfull tid då barn fick vara ifred och skapa sina egna lekar. Man kan fundera över vilka vuxna vi skapar i dagens genomorganiserade samhälle. Men man skall akta sig för att romantisera och hävda att det var bättre förr. Att barn klättrar på tak och till och med på skorstenarna verkar inte vara någon bra idé. Men att hoppa på taket på en skrotad Volvo Amazon och att fånga en duva på en vind verkar vara spännande sysselsättningar som vi kanske har för lite av idag.

Engström har närmat sig barnen på ett respektfullt sätt. Man ser genast att detta är hans vänner. Han försöker inte regissera. Han ber om en bild, sedan fortsätter leken. Han har på ett mästerligt sätt skildrat de där åren då man är stor nog att vara ute själv, men tillräckligt liten för att kunna leka att man kör rally i en skrotbil. De vuxna är nästan helt frånvarande. En äldre gårdsmusikant och någon som stressar förbi på gatan är de enda. Det här är en rapport från barnens värld. Man blir varm om hjärtat och tänker på sin egen barndom. Och än en gång fastnar jag för frågan – borde vi inte låta våra barn vara lite mer ifred?

(tidigare publicerad i dagensbok.com)

Boken fick ett hedersomnämnande i Svenska Fotobokspriset 2010.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

February 3, 2011 In Fotoböcker 2010

Dalen.

Gerry Johansson. Libraryman 2010.

ISBN 9789186269227

När Stockholmsförlaget Libraryman ville göra en bok med Gerry Johanssons bilder blev det den största bok han gjort. Boken är stor som en LP-skiva och bilderna är i format 16 x 16 cm. Vi är vana vid att närsynt betrakta hans lite mer än kontaktkartestora skildringar av det svenska landskapet i böcker och utställningar.

Dalen är en berättelse om ett år i en del av den halländska landsbygden. Vid en slarvig genombläddring så är bilderna lite tråkiga, tömda på liv. Men titta lite närmare! Där finns en Twinpeaks-stämning i vissa bilder och en touch av Kerstin Frykstrands naturlyriska månadsbilder i andra. (Ni 40-talister minns Frykstrand från småskolan.)

Johansson gör bilder med en självklar exakthet och en graciös lätthet. Något som ytterligare understrykes av av det fantastiska trycket.

Det är som om landskapet står där och bara väntar på att han skall komma med sin slitna Rolleiflex och magasinera allt in i evigheten. Den enda levande varelse som syns är en häst iförd flughuva. Annars bara människospår, ett halvt nerrasat fotbollsmål, dyngspridare, och så de storslagna åkerlandskapen.

Johansson är en passionerad bilförare. Det finns något av det i hans bilder; bromsa före, och så full gas ut ur kurvan. Och där sitter bilden!

(tidigare publicerad i dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

February 3, 2011 In Fotoböcker 2010

Förbisett. När vardagen glimrar till.

Niklas Ingmarsson ( text), Robert Willim (text), Martin Magntorn (foto). Symposion. 2010.
ISBN 9879171398475
Detta är en bok om det som vi inte såg, en bok om det som är för sent att uppleva. Det är en bok om vardagens ögonblick.

Författarna vill få läsaren att uppmärksamma vardagens poesi. Skönheten i den dimmiga länsvägen 928, ljusspeglingarna på en husfasad i Malmö. Eller absurditeten i den översnöade studsmattan. Eller i de hopträngda trädplantorna som står där uppstagade och gödslade, utplacerade på den enorma öde gräsytan.

Bilderna kommer mest till sin rätt när de är ordnade i olika teman. Till exempel serien med olika sittplatser. Här finns varianter från billiga nylontygsstolar med hemmasnickrade bord till bastanta cementerade rastplatsmöbler. Eller bilderna på olika slags busskurar.

När det vi ser i vardagen översätts till bilder i en bok minns vi plötsligt de absurditeter vi själva upplevt i vår egen verklighet. Det underliga hålet i gatan, motljuset i parken, de geometriska mönstren på parkeringsplatsen. Boken blir en slags uppmaning till att gå ut och reflektera över och kanske fotografera sin egen värld.

Texterna rör sig kring vårt sätt att uppleva verkligheten. Vad är snyggt och vad är fult? Vad bör man uppleva i omgivningen och vad kan man strunta i? I ett utdrag ur Lunds kommuns riktlinjer för uteserveringar får vi veta att möblerna skall ha en ”ljus och lätt elegans”. De skall helst vara av trä eller stål och vita plaststolar bör undvikas.

Författarna analyserar Svenska turistföreningens årsbok, den skrift som till stor del påverkat svenskarnas sätt att se på landskapet. Alltifrån den naturromantiska synen vid början av nittonhundratalet till intresset för urban exploration i slutet av samma sekel.

Texten slingrar sig runt i ämnet kåserande och intresseväckande. I sin berättariver försöker man måla upp sina intryck för läsaren. Det blir ofta överambitiöst. Så här beskrivs vindkraftverken: “Likt arméer av stål erövrar de landskapet med sina viftande värjor.” Eller det kommunala avloppet: “Toalettstolar och handfat är som emaljerade svampar sammanbundna med underjordiska mycelier och rottrådar.” Man önskar att författarna hade låtit bli att försöka göra bilder av text i en bok som faktiskt är fylld av fantasirika och intresseväckande fotografier.

(tidigare publicerat i dagenbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.