Klara Källström. Eget förlag.2008

ISBN 9789163330216

Inledningsbilden anslår tonen på något sätt. Tjejgänget som sitter på trappan till sommarstugan. En eld brinner i ett fyrfat på gräsmattan framför dom, men den värmer inte. Händer för ansiktet. Festen är över. Trasmattan hänger på vädring. På en bild vandrar en kvinna i badräkt omkring bland stora sanddyner, inget vatten i sikte, kanske har hon gått vilse.

En hund sitter i snön, Han har på hundars vis snurrat upp sin lina runt en stolpe. Han har den där eftertänksamma, tålmodiga och totalt uttråkade blicken som bara hundar kan ha.

Kamerablixtens ljus lämnar ut alla hemligheter i närområdet, allt där bortom, en svart ridå. I en slags dyster tystnad dansar en grupp vuxna människor runt i ring. De verkar sjunga Små grodorna. En ung kvinna tuggar förstrött på en havrekaka och dricker vin. Varför sitter svanen på passagerarsätet med en plastpåse över huvudet? I en nästan sprillans ny SAAB? Vissa sidor är tomma, för våra egna inre fotografier?

Bokens två sista bilder tycker jag bäst om. Två kvinnor dansar i parken iförda pappersmasker och festkläder. Lite glädje där. Den sista bilden föreställer the gingerbread monument. Ett pepparkakshus som måste vara en mardröm för alla seriösa pepparkakshusbyggare. Huset kastar monsterlika skuggbilder på väggen bakom.

Allt känns väldigt stillastående, även när folk dansar, måste bero på det tiotusendelssnabba blixtljuset. Stillastående och sorgligt. Det svenska svårmodet tränger sig på, man skulle, lite slarvigt, kunna kalla bilderna Tunbjörkska. Vilket dom inte alls är. Dom är nog Källströmska. Jag förstår dom inte men jag har svårt att lägga ifrån mig boken.

Tio av bilderna har fått sig en dikt tillskriven av Viktor Johansson, Borås tidnings debutantpristagare 2008. Han använder ett ord som jag aldrig hört förr, kockla. Vid en koll på google hävdar någon att det har ett regionalt ursprung i Eskilstuna.

Det är tyst såhär innan allting kraschar, börjar om,

det vi hittar på marken är skatter innan vi ens hittat dem.

Det är konstigt att man matar boskapen med sojabönor,

vi delar en kockla jord som en redan utslagen bukett blommor

Den här boken är också ett nästan kitschigt underverk av bokkonst, med sina dubbla läsband, partiellt lackade bilder, pagineringen i lack och romerska siffror. Dessutom innehållsförteckning på sportbilagerosa papper.

Läs och bli förvånad!

(denna text är tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö