Hungry Horse

Pieter ten Hoopen

Max Ström 2015

ISBN9789171263131

Hungry Horse, ett litet samhälle i staten Montana i USA, har fått sitt namn efter två arbetshästar som försvann under vintern 1901. Efter två månader på rymmen återvände de helt utmärglade och överlevde mot alla odds.

Moving to Montana är de tre första orden i Luke Mogelsons text Reflektions on Hungry Horse som inleder Pieter ten Hoopens bok. Var känner jag igen det ifrån? “Moving to Montana soon gonna be a dental floss tycoon”. Frank Zappa så klart. Vad har nu detta med Pieter ten Hoopens bok Hungry Horse att göra. Egentligen ingenting förutom att bilderna i boken är tagna i ett litet samhälle som ligger just i Montana.

Jag bläddrar fram och tillbaka mellan bokens murriga och färglösa bilder och försöker förstå vad Pieter ten Hoopen vill berätta med sin karaktäristiska stil. Eller egentligen varför han vill berätta det. De människor vi träffar är omgivna av en hopplöshetens estetik. Här är en plats på jorden där sommaren är lika grå som vintern. Det är lika kallt inomhus som utomhus och det finns ingenting att göra. Allt är smutsigt och slitet. Jag stannar vid en uppgiven Katie med en pistol i ena handen och en ölburk i den andra. Bläddrar framåt till Reg och möts av en bestämd blick och vidare till Emily som frimodigt tittat rakt in i kameran. Tre unga människor med hela livet framför sig i en förtvivlans dalgång.

Bilderna klarar sig inte själva. Missförstå mig rätt, bilderna är underbara i sin fotografiska förträfflighet, men de förmår inte berätta om sammanhangen. De kommer människorna nära men förmår inte tränga in på djupet. Upplevelsen är i högsta grad känslomässig. Men tillsammans med inledningstexten och intervjuerna som medföljer i form av en dvd blir berättelsen tydligare och intressant.

Berättelsen är mörk, hopplös och dekadent med små stråk av lättnad. Och precis som hästarna så lever och överlever människorna mot alla odds.

Anders Alm

I went to the worst of bars hoping to get killed. but all i could do was to get drunk again

Ciáran Óg Arnold

MACK 2015

ISBN 9781910164310

Det är inte lätt att vara ung och deprimerad. Titeln antyder att detta är någon slags självmordshistoria. Det är det inte. Arnold har gjort en slags dagbok över sitt, som det verkar, destruktiva leverne. Vi får uppleva otaligas slagsmål (Åhh.. vad tjatiga dom är, dessa arga unga män med sina knytnävar). Kvinnorna förekommer i grupp och verkar svåra att nå.

De bilder som intresserar mig mest är de känsligt fångade interiörer och, vad skall man säga, landskapsbilderna. Kan det kallas landskapsbild när man höjer kameran och tar en bild med blixt när man ändå är ute och pissar? Det finns en slags äkthet och råhet i dom sunkiga miljöbilderna som jag tycker om. Man kan nästan känna den lite lätt mögeldoftande odören från det enkla hotellrummet. Och en röda belysningen förmår inte riktigt frammana känslan av mysighet i den slitna barmiljön. Utomhus är gatubelysningen otillräcklig. Precis så där är det säkert när man rumlar hemåt, ensam. Man ser de älskande paren i gränderna eller skyndar sig förbi ännu ett slagsmål.

Arnold har vunnit priset First Photobook Award 2015. Priset delas ut av bokförlaget MACK och Media Space, ett galleri och en fotografisk träffpunkt i London. Det priset innebär, är att boken ges ut på MACK.

Till alla er som sitter med ett fantastiskt material till en First photobook: Nej man kan inte söka till priset. Man måste bli rekommenderad av någon i den ungefär tvåhundrahövdade skaran av fotoboksexperter från hela världen (Ett tips är att hänga med någon av de svenska, som t.ex Helena Savio, Greger Ulf Nilsson eller Annika von Hauswolff) Om man därefter gillas av den femfaldiga juryn så är ens lycka gjord.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Changed Positions

Maria Friberg

Writers: Lorella Scacco, Michelle Marie Roy

English, Swedish

Graphic designer: Patric Leo

 Art and Theory Publishing 2015

ISBN 9789188031013

Fem män iförda sobra kostymbyxor och svarta snörskor sitter på rad i ett konferensrum. Kameran som agerar likt ett oinbjudet barn kryper inunder bordet och snappar upp deras underkroppar medan överdelarna förblir dolda. Verket heter Somewhere Else (1998) och är ett utpräglat exempel på Maria Fribergs intresse för schabloner – särskilt de av män – vilka hon kritiskt vrider och vänder på tills de når en alternerad nivå.

I den nya retrospektiva boken Changed Positions återkommer dessa ”maktens representanter” med jämna mellanrum. Ofta går de vilse i vilda landskap och försjunker i tomhet. I Almost There (2000) guppar en grupp välklädda herrar likt lealösa dockor i en azurblå pool och deras kroppar verkar befriade från ansvar och kraft. I den romantiska Still Lives-serien skildras kostymsnubbarna däremot var och en för sig, liggandes vid reflekterande vattendrag eller sittandes i snötäckta skogar. Deras ansikten och kroppar spricker upp när de tror att ingen ser– slutligen en stund av värnlöshet och vila. Friberg riktar kameran mot den manliga grupptillhörighetens sköra ridå, en konstruktion som verkar lika handikappande som någon kvinnlig stereotyp.

Förutom de iscensatta fotografierna på sårbara män rymmer boken ett stort antal bilder på barn vid datorer i kala, slottslika rum. Mest ironisk och ledsam ter sig företeelsen i fotografiet där en samling barn i tioårsåldern sitter böjda över sina mobiler, isolerade i en gemenskap. Med nedåtvända ansikten och koncentrationen svävande någon annanstans fungerar de som träffande representanter för ”Facedown Generation”. Denna maniska upptagenhet av digitala prylar är visserligen inte begränsad till en viss ålder – den märks överallt. Scenariot Friberg konstruerar ter sig märkligare på bild än det gör i verkligheten då vi numera har blivit så vana vid att se det i våra dagliga liv. Och denna oro måste göra något med oss, isolera och omdana oss på något vis.

Changed Positions är en rikligt illustrerad bok tillika väl fungerande introduktion till Maria Fribergs konstnärskap. Dessutom innehåller den två essäer av Lorella Scacco och Michelle Marie Roy. I bild efter bild övertygar Fribergs skarpa känslighet varför hon tillskrivits en sådan betydande roll inom den svenska fotografin. Oavsett om hon skakar på normativa strukturer eller belyser postinternettidens förrädiska ensamhet förblir udden vass. Överlag impregneras fotografierna av en stark längtan efter flykt. Fast symboliken blir lite väl tydlig och lättdechiffrerad för min smak, fångar den upp många viktiga frågor som genomsyrat samhällsdebatten och fotokonsten, från och med 90-talet fram tills i dag. Därutöver är det en utmärkt bok för de som fortfarande lever kvar i villfarelsen att tårar bara genereras av kvinnor.

Sara Arvidsson, kritiker i Göteborg.

Butiken

Johan Markusson

Black book Publications 2015

ISBN 9789197831772

Omslaget ger inte mycket information om vad som väntar läsaren. En man i kortärmad beige skjorta lutar sig framåti ett rum som verkar lite tillfälligt uppbygt. Mannen är delvis skymd av en träregel. Vi ser en streckkod. Bokens titel är skrivet med något som får betaktas som världens tråkigaste typsnitt, men också ett av de tydligaste. ( Det används av, bland andra, Myndigheten för samhällskydd och beredskap och heter Helvetica Neue)

När man börjar läsa visar det sig vara en helt underbar parodi på en slags (tafflig) egronomisk handledning för anställda vid Systembolaget.

Och en arbetsplatsskildring som i poesins form träffsäkert beskriver det repetetiva och tröttande kassaarbetet.

Som i dikten , Sätta i mellan

hej

corvina veronese

veronese ja bra så

ja och en påse till har du något att sätta i mellan

det kan vi nog ordna också

så det inte skramlar

ja så hundrasjuttinio blir det så har du påsen på sidan

där

ja tack där satt den hårt

ja det gör den

så tackar

tack

På ett nästan Muybridgeskt sätt får vi se alla momenten i den ädla konsten att förpacka ett flak burköl.

Avslutningsbilden känner vi alla igen oss i. Det där intensiva ,men fruktlösa, stirrandet på etiketten för att försöka utröna om innehållet smakar bra.

Så, till den som klagar över bristen på skildringar av arbetslivet: Den genren är i högsta grad livaktig om än i en ny och personligare form.

Tommy Arvidson

fotograf och skribent i Göteborg

PS Läs också I lampans sken/ Johan Sundgren. (om att jobba i hemtjänsten)

Thorin och Zorn, två fotografer i samma tid.

Fotografen Zorn

Bild: Anders Zorn

Text: Staffan Lamm, Johan Cederlund, Maria Schottenius

Max Ström 2015

ISBN 9789171263308

Exponerad tid

Johan Emanuel Thorins fotografier 1890-1930

Bild: Johan Thorin

Text: Eva Dahlman, Gunvor Vretblad

Nordiska Museets förlag 2015

ISBN 9789171085665

De var samtida. Bortsett från det finns inte många likheter. Utom då att dom hade kameran som redskap bägge två.

Anders Zorn är kanske mer känd som målare. Som fotograf var han lite förströdd. Se på omslagsbilden där han råkar komma med själv på bilden. Tänkte väl på något annat; de nakna modellerna.

Johan Emanuel Thorin ägnade sitt liv åt att skildra livet i sin hembygd, Åtvidaberg och godset Bjärka -Säby. Han arbetade både som lärare och porträttfotograf.

Zornboken kommer förmodligen att bli en kioskvältare. Den backas upp av en utställning och en censurdebatt i DN angående Facebooks tilltag att förbjuda nakenbilder. Med inlägg av en av bokens författare. Snacka om smart marknadsföring!

Att kalla Zorn för fotograf är kanske något överdrivet. De flesta av de här bilderna hade nog mått bäst av att vila vidare i det Zornska arkivet.

Lite parodiskt blir det när artikelförfattarna gång på gång intygar något som Zorn själv säkert upprepade ofta: att han var så väldigt intresserad av vattnets speglingar. När vi läser boken blir det tydlig att det är modellerna han främst är intresserad av. I de bilder som upptar större delen av boken, de med de nakna modellerna, slarvas det friskt med både komposition och skärpeinställning. I sin upphetsning råkar han ofta dubbelexponera bilderna.

I ärlighetens namn skall nämnas att här finns ett antal intressanta bilder, När han fotograferade folkliv på sina resor samt bybor i sin hemtrakt märker vi att det är en formmedveten person som står bakom kameran.

En liten detalj ( men nog så talande) är att bilder på påklädda människor ofta är namngivna medan de modeller som vek ut sig är helt anonyma.

Thorinboken kommer förmodligen att läsas av en begränsad läsekrets, släktingar, Åtvidabergsbor och seriösa fotohistoriker. Det är synd.

Här får vi inte bara inblick i en fotografs arbetsförhållanden under början av 1900-talet. De båda författarna använder det enskilda människoödet till att beskriva den rådande tidsandan.

Thorin var en framgångsrik fotograf som ofta deltog i tävlingar med sina bilder och om erhöll prestigefyllda uppdrag.

Den fotografiska vardagen bestod av samma motgångar som yrkesfotografer möter idag. Museer som inte intresserade sig ett dugg för upphovsmannen utan sorterade bilderna efter motiv. Enskilda beställare som använde bilderna i mindre smickrande sammanhang, som i böcker om rasbiologi och olika folktyper.

Med sitt myller av detaljiakttagelser och en analytisk helhetssyn är det här en bok som borde finnas på varje bibliotek som har en hylla för svensk fotohistoria. Men så är den också ett resultat av ett mångårigt forskningsarbete. Eller detektivarbete, kanske man kan säga. De idoga författarna kan inte riktigt smälta att man inte är helt säkra på om Thorin verkligen deltog i den där stora internationella fotoutställningen i Dresden 1909. Det må vara dem förlåtet.

Thorins bilder visar att han var både en skicklig folklivsskildrare och en hejdlös naturromantiker. Hans landskapsbilder är mycket vackra.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Black Nest

Mathias Cristensen

Kehrer 2015

ISBN 9783868285536

Fotografi kan jämföras med poesi, eller musik. Christensens bilder kan sägas vara som hårdrock. En svartvit bredbent manglande bildmassa som väller över oss på hög volym. Den är chockerande men också känslosam. Bilderna är oftast i rörelseoskärpa.

Han visar oss ett Köpenhamn fyllt av stressade knarkande, knullande men också ömt vårdande och kanske gråtande människor.

Måleriska och påminnande om Richter, säger min konstkännande vän.

Bilderna är intima, nära. Så nära att de ibland kräver att vi håller boken en bit ifrån oss. med raka armar, för att se vad de föreställer.

Ett fåtal vyer tagna på hög höjd över staden ger det där svindlande myrstacksperspektivet. Här i alla smala gator och bakom alla fönster kan verkligen vad som helst hända!

Men det här med hårdrocken då?  Den musikformen innehåller en mängd konventioner. Så är det också med den här typen av gatufotografi.

Här skall alltid finnas en hund, Moriyamas gatuhund. En utblick mot en husfasad på kvällen med endast ett fåtal fönster tända. Sex, naturligtvis (en av människans starkaste drivkrafter). Påfallande ofta en ensam människa på väg uppför eller nedför en trappa.

Jag vill inte alls kalla det klichéer, snarare variationer på ett tema. Där temat är den urbana människans livsvillkor, helt enkelt.

Christensen är en säker och skicklig uttolkare.

Några ord om layouten också. De korta texterna är återgivna med schablonbokstäver, sådana som en gång användes för att märka gods som skulle transporteras.  Detta tillsammans med en öppen rygg och ett matt papper passar perfekt för innehållet. Det här skulle aldrig ha blivit lika starkt på skärm!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Kungariket

av Elin Berge, Frida Hyvönen

Berge har fortsatt sin berättelse om de svenska männen med sina thailändska fruar. Denna gång är landskapet förändrat, vi befinner oss i Thailand. Här är männen både efterlängtade och en aning utanför. De står för det ekonomiska välståndet och föväntas inte delta i vardagssysslorna i kvinnornas hemland. För att ha något att göra bygger de kanske ett hus till sin familj. Bilderna förmedlar ibland en slags sorgsen tristess. Gubbarna halvligger i soffan med en öl eller sitter och hänger nere på bryggan.

Det intressanta är att fotografens berättelse också har en slags inneboende kluvenhet. Hon vet inte riktigt om hon skall ha en Sune Jonssonsk, eller en Marin Parrsk attityd i sitt bildspråk .Och jag tänker mig, att kanske det är det geniala i den här historien.

Någon skrev i en recension om boken, att den var respektfull. Jag blir lite skeptisk inför det ordet. Det inrymmer en slags ängslan över att man skall lämna ut folk för mycket. Jag tror ändå att människor gillar att berätta om sitt liv. Väldigt ofta ligger den där respekten i betraktarens öga. Betraktarens normer lägger sig över det vi ser.

Det finns något riktigt svenskt i den här berättelsen. Det där förhållningssättet att gilla läget och inte snacka så mycket. Och det kanske är helt rätt att ha det perspektivet på en historia om två helt olika kulturer som möts?

Det som skaver och stör mig i den här historien är att jag vill veta mera. Hur känns det att som barn ha blivit lämnad kvar i Thailand när mamma flyttar till Sverige?. Hur känns det när hon och hela hennes nya familj återvänder.?

Eller hur känns det att vara den som kommer med det ekonomiska välståndet till en plats med helt andra förutsättningar?

Kanske är det de inträngande intervjuerna som saknas. För det måste ju finnas något mer man kämpar med när man träffas över kulturgränser, än att man hänger upp ett älghorn på en husvägg i Thailand?

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

PS Frida Hyvönens bidrag består så klart av musik. En CD medföljer boken.

PS2 Något mer om personerna i boken Kungariket får vi se i en film som Elin och Lars Berge producerat. Den har premiär under Way out west festivalen i Göteborg.

Grainland

Johan Strindberg

ISBN 9789163776212

Bokförlaget August 2015

Jag fastnar i de suggestiva landskapen. De är både lockande och skrämmande. Omslagsbildens ensamma människa som pulsar fram i den tomma staden.

Och alla dessa ögon, ibland liksom förblindade, ibland intensivt betraktande läsaren.

Åldrande kroppar med fruktansvärda ärr.

Unga kvinnokroppar som lockande vänder sina ryggar mot betraktaren och flyr in i skuggorna.

Den här typen av svartvit fotografi har blivit allt vanligare. Vi, betraktarna, vill ha större handlingsutrymme för våra egna tankar, för att lägga in våra egna tolkningar i bilderna.

Det är intressant att se hur fotografer inspirerar och kommenterar varandra. Jag kan inte annat än tro att det är en medveten eller omedveten blikning till Strömholm när jag ser bilden på det oljemålade porträttet. Strax ovanför vänster öga är en reva i duken.

Nästan på exakt samma ställe är ett hål i duken ovanför vänster öga, på den där kända Strömholmssbilden med en oljemålning lutad mot en vägg i Paris.

Sorgsen konstaterar jag att boken börjar med en bild på en man som släpper in ljuset, men boken sista bild föreställer en helt igenspikad dörr. Befinner vi oss innanför eller utanför?

Den här boken är åtråvärt undflyende. Den rör sig i ett mystiskt land där man inte riktigt vet vad som händer. Men man vill gärna stanna kvar där.

Någon frågade mig hur lång tid det tar att läsa en fotobok? När det gäller Grainland så är svaret; länge och ofta.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Ut i världen.

Att resa är att leva, sägs den danska författaren H C Andersen haft som valspråk. Men hur reser vi idag? Och hur berättar vi fotografer om vår resa? I en tid när vi på vår 55 tums tv med fantastisk skärpa och upplösning kan se ett lejons morrhår i närbild. Eller kan följa ett gäng hemlösa nere i avloppssystemen under Bukarests gator. Eller en pälsjägares vedermödor i 50gradig kyla. Till exempel.

Det är knappast någon slump att många av de fotoböcker som skildrar någon form av resor idag är väldigt personliga och rentav egensinniga. Ofta blir resan en bisats i en berättelse om fotografens inre liv. Fotografer använder det exotiska resmålet som en fond för sin helt egna berättelse.

Här är några exempel på fotografer som kämpar på med resandet och den stillastående fotografiska bilden i tryckt form:

Flykt

Anders Hansson

Arena 2014

ISBN 9789178434343

Anders Hansson är en etablerad pressfotograf som, om man följer hans Facebookuppdateringar, ständigt är på resa dit något händer. I boken Flykt skildrar han människor som kämpar för daglig överlevnad på en resa från kaos. I flyktingläger eller på väg mot en osäker framtid. Några, som narkomanerna i Kabul, är på en långsam flykt från sig själva.

Trots allt elände han finner på sina resor så har han sökt de stunder av lycka som dyker upp. Gemenskapen mellan kvinnorna som står och tvättar vid en vattenpost alldeles vid motorvägen, grabbarna som spelar fotboll, händerna som smeker en kind.

I en inledande text beskriver han läget. “Vem vill ge sig av med bara kläderna man har på kroppen?Lämna alla ägodelar bakom sig. Alla familjefoton. Vem vill lämna släkt och vänner?För de flesta handlar det om att överleva….”

Boken består av svartvita pressbilder och visst kan man känna att Hansson arbetar med de konventioner som finns om hur en pressbild skall se ut. Nära, vidvinkel, ett snyggt motljus. Men det är invändningar som man snart glömmer när man tittar närmare och märke med vilken värme och medkänsla bilderna är tagna.

Skynda, skynda till Galleri Kontrast i Stockholm där bilderna finns utställda.

Kerstin Hamilton, Jonas Lindberg, Karl Palmås

The Hampantota Connection

Constructing Landscapes, Contesting Modernity

Glänta Produktion  2014

Hamilton är fotograf, Lindberg och Palmås är docenter vid Göteborgs universitet respektive Chalmers. Boken är väl närmast en kombination av vetenskaplig avhandling och fotobok.  Platsen som författarna sökt sig till är den en gång lilla fiskebyn Hampantota på Shri Lanka som nu är på väg att bli en stor hamn. Det rör sig om kinesiska intressen och i förlängningen planeras också flygplats och cricketstadion av VM klass.

Hamiltons fotografier söker greppa den absurda kontrasten mellan djungel och högteknologiska byggnader. Och därute på havet går fortfarande fartygen förbi den ofärdiga hamnen. Containerfartyg ,som vålnader, kanske på väg med en container med t.ex fyrverkeripjäser till järnhandel i Östersund, eller plastleksaker till Barcelonas leksaksaffärer. Världen känns plötsligt liten, betraktad genom den här boken

På spaning i Tibet

Christer Löfgren,bild / K-G Norén, text

Nielsen & Norén förlag 2015

ISBN 9789197919784

Christer Löfgren har gjort ett antal resor till Tibet under en fyraårs period. Han har rest i ett land som står med ena foten i en ålderdomlig tradition och med den andra i ett modernt samhälle.

Det är en omfångsrik bok. 300 sidor där han fångar vardag som fest. Ålderdomliga riter och ett samhälle där mobiltelefoner fungerar. Han har besökt kloster bevittnat hästtävlingar, sett hur folk arbetar hårt på landsbygden och i en ålderdomlig textilindustri. I en reportageteknik i svartvitt fångar han snabba glimtar ur gatulivet.

Men här finns ett inslag av västerländsk turistfotografi som jag har svårt att förlika mig med. Munkar i fotsida dräkter som åker på motorcyklar, gulliga barn i märkliga kläder och nära porträtt på fårade åldringar. Det känns som det här är en bok som borde ha gjorts för 50-60 år  sedan. Då resande var något ovanligt. Då vi inte var endast en knapptryckning från en timslång dokumentär från vilken avsides plast som helst på vårt klot.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg