Det som blir kvar

Emanuel Cederqvist

Blackbook publications 2014

ISBN9789197831796

Det är lika bra att säga det på en gång, så är det sagt; Det här är ingen Eventuella anhöriga -ligth. Jag syftar då på Tina Enghofs bok från 2004 som visade rum där människor dött i ensamhet och sakta bildat avlagringar på parketten.

Där Enghoffs bilder var som en smäll i mellangärdet på var och varannan sida så klappar den här boken dig på axeln och säger, möjligen, vänligt; Tänk på döden.

Det vi ser är tomma rum, lite slitna, använda rum. Men nu tömda på bokhyllor, fåtöljer, soffbord, sängar, krukväxter, böcker som aldrig blev lästa, små prydnadsaker från den där resan till Mallis, Wiltonmattan med den där fula fläcken som blev till när Moster Signe snubblade med glaset fyllt med körsbärsvin, Tvn, Skåpet som var fyllt med gud vet allt.

Och när vi ser tomma rum så tänker vi ofta, här bodde någon som inte finns mer, eller någon som finns lite mindre, på en institution av något slag. Ett stråk av sorg över något som nu är över, som är borta, infinner sig.

Det är som om tomma rum tvingar oss att ta ställning. Antingen till att bygga upp något nytt eller försjunka över det som var. I ett tomrum vill ingen människa vara.

Den samlande forntidsmänniska som Lasse Berg skriver om i sina Kalahariböcker, vars viktigaste ägodel var en väska att samla saker i, har utvecklats. Idag har väskan blivit en lägenhet fylld med saker som förstärker vår identitet. Gärna så mycket saker som möjligt.

Det är en vacker bok. Med ett omslag som är hämtat från ett solblekt exemplar av Dawids bok M+M från 1993. En bok fylld av tömda rum, men där ändå något lite av den som en gång gick omkring där, har dröjt sig kvar. En fläck på väggen där en tavla hängt, en dekorlist på en garderobsdörr. När gardinerna hänger kvar i ett fåtal rum så känner man nästan att man tränger sig på, det blir för privat. I en bild har anhöriga ställt en stol, ett bord med duk och blomma. Kanske ett rum för för att sörja i ensamhet.

Och när man åker förbi Stampens kyrkogård i Göteborg, den med porten, med inskriptionen; TÄNK PÅ DÖDEN. Då kan man tänka att ens rum ännu inte är tömda, att man ändå fortfarande är ombord på spårvagnen, på väg…

In The Beginning There Was Everything & A Dream If Ever There Was One.

Tuija Lindström

Art and Theory 2012 0ch 2014

( i samarbete med Hasselblad Center och Finlands Fotografiska Museum)

ISBN 9789197998536 och 9789198157307

Äntligen! Får man väl ändå säga. Lite rättvisa. En kvinnlig fotograf utkommer med en rejäl monografi. Det har varit mycket gubbar en tid nu. Inget ont i det. Strömholm, Hirsh , Petersen och Jonsson förtjänar riktigt fina böcker.

Nu kommer i alla fall Tujas bok, eller böcker, två stycken i en box. Utgivna med något års mellanrum för att korrespondera med en utställning i Göteborg samt en i Helsingfors. Dessutom i elegant formgivning med öppen rygg som underlättar läsningen.

Micke Berg skrev för en tid sedan en sak på sin blog om fotografers bästa arbeten. Dom gör man när man är ung, menade han. Det kanske stämmer. Se Stockholm Blues, eller Sune Jonssons första, Byn med det blå huset. Vi kanske alla är dömda till att arbeta i nedförsbacke.

Jag får för mig att Tuja försöker bekämpa likgiltigheten och rutinen genom att ständigt söka sig till nya sätt att fotografera. Vissa förstår jag inte alls. Hon åker omkring med en kille som verkar fungera som någon slags assistent och tar selfies här och där i världen. Några år tidigare, som i samma andetag, gör hon fina svartvita hamnbilder i serien Harbour. De sovande kropparna från -95 hör till formen ihop med några bilder från -87. Avklädda kroppar, ofta i vila, verkar vara något som följt henne genom hela karriären. På de allra senaste bilderna från 2010 har hon porträtterat köttätande växter. Dom visar på en nykommen energi. Man undrar vad som kommer att bli nästa ämne.

Men den första boken är nog ändå den intressantaste. Med bilderna från 1980-talet. Porträtten, en del så ikoniska att vi hittar dem på skönlitterära bokomslag. Jag tror också att klimatet för seriöst arbetande fotografer var bättre då. Man kunde enkelt vandra mellan rollen som brödfödefotograf och konstnärligt arbetande fotograf. Jag tror att detta att få bildkritik både från stressade tidningredaktörer och tillbakalutade gallerister var en positiv sak för fotografernas utveckling. Idag måste man välja spår och jag är inte säker å att det enbart är bra. Konstvärlden kan vara hård och svår att navigera i. Och brödfödefotograferandet är så underbetalt att det nästan är utraderat.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Hong Kong Trilogy

Michael Wolf

152 sidor

15,5 x 21 cm

Klotbunden med infälld omslagsbild
ISBN: 978-3-941825-59-8
Pepperoni books 2014

Inte ofta, men ibland, kan jag bli lite trött på på all allvarligt syftande fotolitteratur. Den som vill delge oss en personlig tragedi eller där vi förväntas se den djupa symboliken i bilder av till exempel spruckna väggar.

Då är det känns fint att läsa Wolf. Han är en slags gladlynt samlare av mänskligt beteende. Och hans utkikspunkt är oftast Hong Kong där han bott i tjugo år. Då, i början av sin karriär frilansade han åt den tyska tidskriften Stern, idag gör han enbart egna projekt.

Första kapitlet handlar om moppar, sådana där som man svabbar golv med. I nästa kapitel får vi se hur man lagar en bagagevagn där bagaget ofta ramlar av. Man flätar med snören, ståltråd eller till och med gamla hopknutna plastpåsar.Stolar som används i någon verksamhet på gatan är lagade med tejp, kartong, överblivna brädlappar och vad man nu kunde hitta utan alltför stor ansträngning.

I en stad med många skyskrapor är det naturligtvis oundvikligt att kläder på tork singlar iväg och hamnar på de mest underliga ställen. En barnklänning har blivit hängande i en neonskylt.

Wolf har en förmåga att genom en genomtänkt komposition och en harmonisk färgskala göra moppar och stolar till en slags skådespelare i en intressant gatuteater. I ett kapitel förekommer enbart snörstumpar som en gång använts till något men som nu hänger kvar på en husvägg eller på ett staket, sysslolösa i ett snyggt motljus.

Den enda levande varelse vi får se är en katt som gömmer sig för fotografen i bokens sista bild.

Hongkong trilogy är en katalog över människans uppfinningsrikedom och lathet. En slags bekräftelse på att vi hankar oss fram, på det ena eller andra sättet

Oupps, jag hittade visst en dos symbolik i denna bok också, men den är iallafall kryddad med en stor portion humor. Och det är alltid ett nöje att bara betrakta bilder som är omsorgsfullt komponerade utan att falla i gropen som kallas vackra bilder.

P.S. Och för den som inte alls känner till Michael Wolfs fotografi vill jag rekommendera de tre titlar som handlar om Tokyos tunnelbana i rusningstid; Tokyo Compression, Tokyo Compression Revisited och Tokyo Compression Three. Det är böcker som utmärkt illustrerar uttrycket, packade sillar. Och som får en att se med nya ögon på Stockholms tunnelbana, en ganska öde plats.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Nagoya Notebook

Anna Strand

Sailor Press 2014

ISBN 9789197884341

engelska-svenska -japanska

En fotobok utan en bild på omslaget? Det fungerar utmärkt när det gäller Anna Strands arbete. Hon har under en recidence i Japan hittat en serie fotografier på en loppis. Omslaget visar en pergamynpåse. Sådana som man förvarade fotografiska negativ i. Några otydliga anteckningar visar att negativet antagligen kopierats på en fotoatelje.

Skyddsomslaget består av brunt omslagspapper, sånt där som man slår in fisk i. Eller som man kanske använde som skyddsomslag på skolböcker på den tid som bilderna är tagna, kanske på 1920 eller 30-talet.

Strand vet inte heller något om bildernas ursprung, men hon kan inte låta bli att fantisera. I korta bildtexter sätter hon sig i de avbildades ställe. Samtidigt kommenterar hon de skador som uppkommit på filmen långt senare, kanske när personerna på bilderna sendan länge är döda.

De poetiska texterna har något av Stenmark light över sig. Tankeväckande ibland men oftast vill man vara utan dem. Texterna stör bildläsningen. Det är ett fint bildmaterial och bildernas inneboende mystik borde ha fått vara ifred.

Hon lägger också in egna bilder i skildringen. Jag blir förtjust i den ”magnetiska”hand som kommer in i en bildtriptyk från olika håll och som på ett magiskt sätt drar till sig blommor i en vas.

Det här är en verklig artist book. En bok som inte flörtar med läsaren. Man måste ge sig tid att tänka över innehållet. Skapa sina egna kopplingar till bilderna. Dessutom med en intresseväckande form. Till exempel, bokmärken med bildtexternas svenska och japanska översättning.Att ingen tänkt på det tidigare! Översättningen smutsar inte ner bildsidan men den ligger inte heller irriterande svårhittad.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg