Var dig själv (bland alla andra)

Johann Selles

Breadfield press 2014

Johan Selles ger oss ett Grått Landet Lagom. Ja, egentligen så är det Malmö han visar oss men så förgråat att det får representera hela Sverige, eller kanske hela den västerländska civilisationen.

Här lever vi medelsvenssons gott i våra radhus eller villor. Här kör vi längs noggrant markerade vägar, och där vi absolut inte får köra ligger en stor, jag tror den kallas så, natursten. Så stor så att vi inte kan flytta den. Vi solar oss på stranden mitt i stan, vi köper en korv av märket Spitfire !! när vi blir hungriga. Och vi shoppar i det jättestora och jättenya shoppingcentret Emporia. Som mest ser ut som om något från Stjärnornas krig har landat mitt på den bördigaste åkermarken i hela Sverige.

Alla människor på bilderna är små, mycket små. Dom verkar trivas med sitt badande, barnpysslande eller utövande av någon sorts bollsport. Utom någon som ligger utslagen på shoppingcentrets jättetrappa ( som verkar byggd för att ta emot en miljonpublik)

Selles skriver i ett slags statement:

Här skall finnas parker och naturområden men också köpcentrum.

Det är viktigt att ha det som på landet. Fast i stan.Här skall entréer ligga mot gatan istället för inåt gården.

Det är viktigt med ett öppet samhälle.

Fast med övervakningskameror.

Här skall husen ha modern arkitektur. Det är viktigt att sticka ut hakan lite. Fast husen byggs i prefabricerade moduler.

Här skall vanliga människor vara trygga. Det är viktigt att inte störa samhällets harmoni.

Fast man ändrar på landskapet.

Här skall man helt enkelt var sig själv.

Fast bland alla andra.

På den analoga tiden skulle vi förståsigpå fotografer kallat det här bra bilder men dåliga kopior.

Idag, i den digitala tiden använder vi alla sorters uttryck för att föra fram vårt budskap. Gråa bilder. Pastellfärgade bilder eller helt blåa bilder

Selles gråhet är effektiv och lite skrämmande. Och det fungerar som kritik av folkhemmet, det lagoma. Eller ett filosoferande över hur man skall passa in, bland naturstenarna och asfalten.

Men jag håller inte med honom. Jag kan tycka det är lite kul att hänga på Emporia och jag gillar att bada på Ribban. Jag tycker till och med att det är lite spännande att få det orangea kuvertet. ( även om det ju oftast är lite dystert) Jag är nog lite beige.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS. Med ett igenkännande leende konstaterar jag att en av bilderna kvalar in på Martin Parrs lista över fotografiska klichéer:

2. The bent lamppost.

You see this a lot in the USA, where they are blessed with many bent lampposts. The scene is urban and generally quite run down. This can be traced back to Stephen Shore amongst others.( från Parrs blog)

PS 2. På lördag den 20 september är det stor bokrelease på Galleri Breadfield, Föreningsgatan 49 i Malmö. Förutom Selles bok släpps då Jenny Lindhes bok You Were Pictured Then.

Ack Sverige, du sköna.

Elisabeth Ohlson Wallin

Karneval 2014

ISBN9789187207341

Elisabeth Ohlson- Wallins tidigare böcker och utställningar har ofta varit rätt så regisserade historier, ibland tagna i ateljé.

Nu ställer hon sig mitt ute i den svenska verkligheten. Hon skildrar den lite sunkiga stämningen på tipsbutiken i Falköping, den där väntan som inträder innan nästa löp på Åbytravet har avgjorts. Vi får uppleva den där hisnande känslan av att färdas genom norrländska storskogar på väg mot Piteälvens Storfors. Hon hälsar på hos några tiggare som byggt ett läger i skogen utanför Flemingsberg. Och det är inget elände där, utan ett gäng kvinnor som skrattar och bygger och lappar ihop ett skjul som möjligen skyddar mot lite regn men knappast mer.

Vid en hastig blick verkar det som om detta är en reportageresa genom ett samtida Sverige. Men det finns en annan dimension, en smula poesi och den där varma humorn som är så viktig.

Ibland lyser det igenom, den stil hon odlat i sina tidigare arbeten. Verkligheten blir till en scen men nu med helt ovetande skådespelare, till exempel på tunnelbanan, eller strax före sändning av ett TV-inslag i Almedalen.

Som en slags vilopunkter från allt människomyller dyker bilder upp från en åker i Habo, med en ensam traktor i dimman. I ett Guds hus i Göteborg har tron har antagit sådana höjder att man måste öppna fönstret för vädring. Och hur får man fönstret att inte smälla igen? Jo ,man klämmer in ett par psalmböcker i fönsterspringan.

Ibland tar pressfotolängtan över när hon kastar sig ut i demonstrationer eller på ett Desmond Tutu besök på Konserthuset. Men hon lyckas alltid undvika det där banala och laddar bilderna med en egen ton.

Just så här bra kan det bli när en erfaren och passionerad fotograf med en stark vilja att berätta kastar sig ut i dagens verklighet.

Soundtracket till den här boken är såklart Ted Ströms Vintersaga. (Borde nästan medfölja i en plastficka)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

I utkanterna, på de oväntade ställena..

Det är ofta i utkanterna det intressanta finns. På de där oväntade ställena. På något litet café, ett galleri, ett litet antikvariat, eller på en konsthall, det är där man ofta hittar de intressanta grejorna.

Som boken, eller tidningen OUT OF NECESSITY, Stockholm. Nio fotografer visar sin vision av Stockholm. Åtta kvinnor och en man, nej jag skämtar. Tvärtom förstås.

Joakim Kocjancic öppnar med en helvetesvision över det vinterelände som snart är över oss,mycket nattbilder där gatlyktorna exploderar in genom bilens vindruta.

Hela boken handlar om gatufotografi, i en vid mening och är tryckt i svartvitt. Rickard Falk rör sig också i skuggorna på natten. Han är förtjust i de där ensamma upplysta fönstren i en hel mörk husfasad, och varför inte. Det sätter i alla fall igång min fantasi.

Boken, eller tidningen, (detta är Volym1) är en serie närgångna studier i storstadens melankoli.

Vi är många som följer Micke Bergs blog, och vi är också många som undrar vilka bilder den där Goro Bertz gör. Den där Goro som Micke alltid berömmer. Nu har vi en möjlighet att få en inblick i Bertz bildvärld. Han flyttade från Stockholm till Tokyo 2005 och visst luktar det japanskt om hans bilder. Partajande gubbar, nyfikna barn, gummor som visar rumpan, alla de kontraster som en riktig storstad bjuder på finns med i ett litet häfte som bara är en försmak inför en bok som skall komma på det nystartade Malmöförlaget azideye.

När man ställer ut på Malmö konsthall skall det göras katalog så klart. Ibland så kan sådana små kataloger bli riktigt fina. Som i fotografen Gerry Johansson och skulptörens Lars Englunds utställning i våras. Englunds skulpturer är kanske alltför tredimensionella för att passa i bok, men Johanssons bilder är en fin liten påminnelse om hur konsekvent hans fotografi är. Det är intressant att se hur han kan ladda en bild med former och små skämt och underfundiga rebusar. Oavsett om han reser till Ulan Bator eller Småland.

Här finns också ett fynd; en nyskriven text av den amerikanske fotografen och fotokritikern Jörg Colberg. En fin liten text om betydelsen av att göra små fotografiska böcker.

De två sista är förtjänstfullt tryckta av Göteborgstryckeriet,

Tommy Arvidson, Göteborg

Men vi ses i Landskrona till helgen, och glöm inte bort att du kan få goda råd och inspirerande visdomsord från ett antal fotografer, formgivare och förläggare, däribland Gerry Johansson.

På Fotoboksakuten vid I Landskrona Teaterfoaje mellan 10 -12 söndagen den 24 augusti

(Förutom Gerry möter du, Johanna Ekberg, Christer Strandberg, Thobias Fäldt, Klara Källström, John Webb, Per Englund. )

Veramente

Guido Guidi

MACK 2014

ISBN 9781907946608

Recently I was browsing through an old themed issue of Aperture magazine. It was a sweep through Italian photography, there were some names I recognised and many I didn´t. Although there was some good photography presented, the issue had few surprises with its American slant on Italy: paparazzi, the mafia, etc., but what was noteworthy was that the Italian landscape and Italian landscape photographers, seemed not worthy to be included in the issue; something that might be very different today with the international recognition of photographers such as Guido Guidi.

(I know he’s been gone a long long time, but I do miss Minor White´s editorship of Aperture.)

Guido Guidi was born in 1941, studied architecture and design and has since 1989 been a professor of photography at the Academy of Fine Arts Ravenna. Although international landscape exhibitions in Sweden are seldom, if ever shown, Guido’s name has popped up from time to time in printed media here. In the catalogue for the Luoghi Come Paesaggi international show for example, which was organised by the Italian Central Office for Environment and Landscape. (This included some Swedish photographers from the EKODOK project.) Guido’s images opened the catalogue, but he was also one of the editors and curators for this large and important exhibition.

veramente is a book published by MACK with Guido’s photography. The images include older black and white images, together with later portraits, urban landscapes and surfaces (often walls), in colour, photographed with a large format camera. That being said, vermente is much more than just another photography book encompassing a photographer’s career. It gives us a unique insight into Guido’s image making through its 172 pages of images and texts. The texts by Marta Dahó and Agnès Sire, (director of the Foundation Henri Cartier-Bresson) are full of background information and reflection on this presentation of Guido’s work, which incidentally spans a 40 year period. The layout, quality of printing and paper and not least the size of the book (24 cm x 32 cm) also help us study this photographer’s work with ease.

Guido’s images are not presented strictly chronologically – an image series from 1991 can be followed by an image from 1989, but there is a logic to this that unfolds in the subject matter and content of what is portrayed.

There are image series, in which sometimes the camera has just been moved a little and the image composition changes, other times the camera has remained in the exact same spot and a shadow has come creeping through the image. His portraits are serious without smiles. Guido´s urban landscapes often include the remnants of things showing ware and tear, left in for him a special place. It’s the everyday and ordinary that becomes a focus for his observation. In the book it all comes together nicely and with good insight. Some viewers might be puzzled and perhaps won’t spend any effort to even try to comprehend the language of visualisation in these images – they are so simple, yet do require contemplation. The images are very serious, yet humoristic and playful all at the same time. The photographer is saying “hey look at this, it is really worth looking at closely” and either you turn away, or you value what is being shown to you and feel enriched by another person’s vision. For me, veramente is great addition to my library. Recommended.

John S. Webb is a photograper in Malmö

Etter far

Truls Nord

Vilte förlag 2014

ISBN 9789198147308

Fotografi kan ha en terapuestisk verkan, både hos den som gör boken och hos läsaren. Det finns åtskilliga böcker som handlar om dödsfall. Den här boken behandlar ämnet skilsmässa, en händelse som i mångas liv är minst lika traumatiserande som när någon går bort.

Truls Nord har gjort en fiktiv berättelse ur sin fars synvinkel. Med dikter och bilder försöker han framkalla de förvirrade känslor av förlust, befrielse och skuld som hans far kan ha upplevt vid en skilsmässa för tretio år sedan.

Bilderna är tagna med dels en kamera som fadern ägde, dels en Kodak Hawk-Eye som Nord fick av sin styvfar innan denne dog.

Som så ofta så visar det sig att naturen erbjuder lindring. Nord tänker sig hur fadern vandrar på fjället och i skogen och försöker bringa reda i det tankekaos som uppstår vid en så uppslitande händelse.

Svartvita bilder och färgbilder blandas. Vad de många gånger ljusskadade och dubbelexponerade bilderna betyder är kanske upp till den enskilde läsarens upplevelser. Men boken förmedlar på ett effektivt sätt en männsiskas vånda. Ofta med hjälp av små symboler som dyker upp här och där. En spricka i asfalten, en hund som instängd, trycker sig mot bildkanten, och i bokens sista bild en stig som leder vidare förbi ett litet stenröse, Ett hopp om att man kan bygga något nytt.

Boken är skriven på norska, men om man noga känner in språket så är det inget problem att förstå de korta poemen.

Till boken hör en CD skiva med musik av jazzgruppen Svenska Kaputt. Jonas Kullhammar och de övriga i gruppen levererar riktig brötjazz som avslutas en svävande tonslinga. Musiken förhöjer upplevelsen av bilderna.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Home Among Black Hills

En del fotografer är sociala genier. En sån är Jens Olof Lasthein. Han skulle lätt kunna sälja sand i Sahara.

Nu tror jag inte att han är det minsta intresserad av att kränga någonting överhuvudtaget. Det är klart och tydligt att det han är intresserad av och nyfiken på, är människor; varför dom gör som dom gör och vilka dom egentligen är. Eller förresten, intresserad är inte rätt ord. Han är närmast besatt av att få kontakt med människor och av att fånga dom på en bild.

Lite bakgrundsfakta: En svensk fotograf uppväxt i Danmark, tillbringar en tid i Belgien. På en ort känd för sina,numera nerlagda, kolgruvor. De bilder han tar ställs ut på stadens museum, OCH på ett museum i Sydkorea där han tidigare visat sina bilder från Östeuropa.

Ty så är det med bra fotografi. Den kan betraktas och förstås och älskas överallt. Den är gränslös.

Lasthein var inbjuden till staden Charleroi, i Belgien, på ett s.k. artist in recidence. Med sin gamla panoramakamera av märket Widelux vandrar han längs gatorna. Och det här är viktigt, en Wideluxkamera ger en bild som har en bildvinkel på ungefär 140 grader. Och ändå så upplever vi inte någon extrem vidvinkeleffekt i bilden. Det beror på att kameran innehåller ett objektiv som rör sig längs dessa 140 grader under exponeringen, från vänster till höger. Om man använder den på rätt sätt kan man berätta flera historier samtidigt, i en bild. Lastheins bilder fungerar på samma sätt som när man sitter på ett café och tittar ut genom fönstret och samtidigt, i ögonvrån håller lite koll på det där spännande händelseförloppet som pågår längst inne i lokalen.

Så, lägg samman tekniken, med en fotograf , som är ett socialt geni, tokintresserad av människor, och dessutom en rackare på att komponera bra bilder så får man en bok som är väldigt svårt att lägga ifrån sig. Som man bara vill läsa om och om igen.

Men allt detta, som jag hittills sagt, vore ju helt förgäves om inte budskapet funnits. Berättelsen om en stad nästan lika stor som Malmö. En stad som för en tid sedan utnämndes till Europas fulaste stad, en stad som genomgått en svår process sedan massor av industrier och gruvor lagts ner.

Och berättelsen om de människor som försöker leva ett bra liv trots arbetslöshet och fattigdom.

Men Lasthein är ingen eländesromantiker. Han går in på de enskilda människoödena . Han gör bilder om kärleken, familjelivet, barnens lekar och om njutningen att i skymningen ändå få sig en öl och lite samvaro på en pub.

Dessutom berättar han i en text om sitt arbete och om några av de människor han mötte. I två texter beskriver två av stadens invånare vad som gör livet värt att leva i Charleroi.

Tja vad finns mer att säga? Så jävla bra!!

8 Women

Collier Schorr

Mack 2014

ISBN 9781907946424

GIRLS WHO ARE BOYS
WHO LIKE BOYS TO BE GIRLS
WHO DO BOYS LIKE THEY’RE GIRLS
WHO DO GIRLS LIKE THEY’RE BOYS
ALWAYS SHOULD BE SOMEONE YOU REALLY LOVE

Blur, Girls and Boys

Plattbröstad, androgyn och rådjurslik, danska modellen Freja Beha Erichsen har någonting som tilltalar många. Hon skulle också kunna beskrivas som en träffsäker inkarnation av fotografen Collier Schorrs specifika preferenser; späd och manhaftig på en och samma gång. En anomali och en sann musa.

Collier Schorr verkar alltid attraheras av det obskyra och motsägelsefulla, en instans där de traditionella normerna undviks eller inte har uppfunnits än. I Blumen hängde hon upp blommor i linor, underliga installationer som mest påminner om flödande skrift i luften. Svettiga brottare, pojksoldater och butchiga tjejer är också populära motiv i Schorrs estetiska universum. Men dessa på ytan så hårda individer avslöjar nästan alltid sprickor av känslighet, glipor där Schorr låter oss kika in.

Den nya boken 8 women (kan titeln måhända vara inspirerad av François Ozons film från 2002? ), som presenterar en samling arbeten från mitten av 90-talet och framåt – en del tagna i uppdrag för diverse modemagasin, andra hämtade från den egna produktionen – visar de fragmentariska spår som vi numera har kommit att sammanknippa med Schorr. Teckning blandas med foto, och Schorrs förkärlek för appropriering syns i de fall bilderna har vikts lager på lager eller saxats ut slarvigt med en del av modereportagets text kvar i hörnen. Vissa bilder är snarlika, likt kopior, med små avvikelser som framträder subtilt. En fysisk kvalitet tränger upp: bilden går från plan yta till materiell textur. Här dyker Freja Beha upp igen. Någonstans visas modellen topless med ögon kraftigt inringade av svart utsmetad kajal. Sensuell men absolut inte porrig. På ett annat uppslag ses hon i ett ögonblicksfoto – snabbt, diffust och närgånget – som från en rusig kväll. På resten av sidorna får vi följa bilder av läckra pojkflickor, en skir fager pojke visar upp ett sminkat ansikte medan lemmen lämnas bar, på andra sidor skymtar foton av en ännu mer abstrakt karaktär.

Trots att många av Schorrs foton vanligtvis avbildar personer med osedvanligt snygga kroppar och ansikten, också betraktat ur ett konventionellt normativt perspektiv, vilket man givetvis kan kan ha åsikter om, gör den ofulländade och processbaserade presentationen ofta de avbildade individerna mer mänskliga och komplexa. Den platta kalla ytan som annars är så vanlig i modefotografi undviks härmed, vilket känns skönt. Allt lämnas i en ofullständig och tillåtande mellanfas. Till skillnad från Richard Prince (som faktiskt har författat denna boks förord) eller Richard Kern, som båda under många år har visat stor förkärlek för farliga indieflickor med förförisk attityd, reser sig Schorrs foton från denna mark av generaliserad sexighet till en bredare och intressantare atmosfär. Begäret känns men det reduceras aldrig till en våt fantasi, det är fortfarande mångbottnade personer som fotograferas då de aldrig verkar kontrolleras eller objektifieras fullt ut.

8 Women är knappast Schorrs tydligaste bok men en av de bättre. Till en början kan den tyckas hafsig och att bilderna har placerats i en slumpartad röra. Efter några genomläsningar blir den dock bara bättre och bättre. Den ofärdiga formen ringar in Schorrs återkommande gender-bender-tema rent formmässigt med sin chifferlika struktur och luftiga känsla. Rekommenderas!

Sara Arvidsson, skribent i Göteborg

I kungens park

Laurent Denimal.

Carlsson Bokförlag 2014

ISBN 9789173316439

Denimal är en fotograf som älskar enkla verktyg. Han har också en känsla för uttrycket gräv där du står . I sin första bok, I skulptörens park, Millesgården använde han en gammal kamera från 60 talet, Reporter. Dess främsta kvaliteèr är inbyggt gulfilter och tre slutartider. Han arbetade då som trädgårdsmästare och boken är en slags dagbok över hans och hans kamraters slit i parken.

I Tour de Stockholm skildrar han fartfyllt sitt riskfyllda liv som cykelbud. Jag skulle tro att många av bilderna är tagen med en sådan där kamera som man har monterad på hjälmen.

Nu är han tillbaks i trädgårdssvängen. Denna gång med en polaroid kamera. ( Det är nödvändigt snacka lite teknik ibland. Det är inte märkvärdigare än att man berättar att en konstnär målar i olja eller akvarell.)

I trettiosju små polaroider återgivna i originalformat fångar han lite av livet i vår första nationalstadspark, Djurgården.

Det finns ett stort mått av lekfullhet i hans bilder. Lite som när ett barn fotograferar. Han upptäcker att Kaknästornet sticker upp över trädtopparna, Klick! En av hans kollegor sticker upp huvudet ur en tät häck, Klick!

Några turister ler mot kameran, Klick!

Samtidigt så reflekterar han på den vuxnes sätt över problem som uppstår när kultur ( eller okultur) och natur möts. Utanför den idylliska kaffeserveringen, inbäddad i grönska, passerar en stor Ålandsfärja, Klick! En klunga prästkragar bildar ett mönster som vi uppfattar som vackert, slängda flaskor och plastpåsar bildar ett mönster som vi förskräcks av, Klick!,Klick.

Per Wästberg, akademiledamoten som tydligen bor på Djurgården, har skrivit en text som är lite småstöddig, men ändå en aning rolig. Oavsett var vi bor, så är ju alla andra som inte bor där, sådana som bör hållas lite kort.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

I

No Pain Whatsoever

Ken Grant

ISBN 9789198125351

Journal 2014

Det är något visst med engelsk fotografi. Den har en alldeles egen ton som man kan känna igen. Eller är det det engelska samhällslivet vi känner igen?

Jag kände inte till Grant, när jag fick den här boken i min hand. I denna, hans andra bok, visar han bilder tagna i Liverpool och Birkenhead. Han har fotograferat där mellan 1986- 2010.

Så här kommenterar han själv sina bilder: This book is about the quiet hours and days, relationships that ebb and flow, flourish or fail, and what we do-and sometimes, about all we can do.

Den handlar om enkelt folk, fattiga människor, för vilka semester innebär att ligga på hemmastranden eller gå på loppmarknaden och sluta dagen på den lokala puben.

Lite förvånad konstater jag att en företeelse som jag trodde hörde Latinamerika eller Asien eller Afrika till förekommer i Birkenhead. Att hänga runt på soptippen och leta efter saker av värde. Eller att söka på etter säljbara metaller på rivningstomter. Och dom människor som jobbar med detta, verkar inte vara uteliggare eller pundare bara vanligt folk som vill tjäna några extra pund.

Som så ofta så vill jag veta mer. Om platserna och människorna. Men kanske jag har fel. Kanske bildernas styrka ligger i att vi får gissa oss fram, pussla med de fragment av vardagen som fotografen visar upp. För det är starka och intressanta bilder. Men samtidigt alldagliga. Livet blev inte som man tänkt sig men om man ändå får vara med sina vänner så är det uthärdligt. Det vilar tvärsigenom hela boken någon slags väntan, på att allt skall bli bättre. Kanske inte i denna generation. Men kanske i nästa. Man värnar om barnen och hoppas att livet skall se annorlunda ut för dem.

Det känns på något sätt trösterikt i dessa tider då det experimenteras vilt med fotobokens uttryck, att det finns plats för den här sortens traditionella iakttagelser av vanligt folks liv.

När det dessutom är gjort med en stor skicklighet i uttrycket och med medkänsla så blir resultatet en bok som man blir lite varm i hjärtat av att läsa, trots att livsbetingelserna som skildras ibland är usla. Och en hel del hopp finns det i den omsorg som människorna på bilderna visar varandra.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

PS. För den som ändå vill veta mera om Ken Grant och hur hans bilder blir till, gå hit