Paradise Stockholm

Joakim Kocjancic

Efterord av Ulf Peter Hallberg

Journal 2014

När fotografen Joakim Kocjancic flyttade tillbaka till Stockholm uppmärksammade han de stora kryssningsfartygen som låg och väntade på partysugna människor som vill att livet ska vara en fest. Det blev startpunkten för arbetet med Paradise Stockholm, den bok som jag nu har i min hand.

Trots att att båten var en utgångspunkt är det inget partystockholm vi ser. Ingenting är tillrättalagt för den estetiske finsmakaren. Det är inte ljust och fräscht. Den råa, riktigt svartvita och grovkorniga ytan förmedlar inte harmoni. Daiodo Moriyama är den första jag tänker på. Jag säger det inte som kritik utan bara som ett konstaterande. Jag vet ju hur det är. Man ser det man ser och fotograferar det man ser. Och var ens själsfränder finns och hur dom gör får inte hämma den egna kreativiteten.

Det offentliga rummet dominerar och det jag ser intresserar mig och lockar mig. Jag vill gå ut i staden med öppna ögon och sinnen. Det finns mycket att upptäcka om man bara vill. Höj huvudet och möt mina medmänniskors blickar, upptäck en okänds meddelande innan det för alltid försvinner i grävskopans gap eller när snön smälter. Fundera på om det är kärlek eller hat. Jag är gärna här på besök men från mitt norrlandsperspektiv är det ingen attraktiv miljö att leva i. Till och med träden känns som urbana varelser.

Jag försöker känna vilka lukter som överväger och om det jag hör är stadens ljud eller de inre landskapens ljud.

Jag gillar verkligen den analoga skitiga känslan i bilderna. Inte i närheten av den tråkiga digitala perfektionen. Det är faktiskt fult, oskarpt, långt ifrån genomtänkta kompositioner och bitvis irriterande slarvigt. Det retar ögats och hjärnans vilja att skapa ordning. Men jag sugs ändå in i Kocjancics bildvärld men mitt vad det är så kastas jag ut igen.

Jag imponeras av fotografer som kan kasta alla duktighetssträvandena överbord från sitt kryssningsfartyg och bara gå på sin magkänsla och göra det som känns rätt.

Anders Alm, fotograf i Gammelstad.

Fading

Elis Hoffman

Kerher 2014

ISBN9783868285901

Hoffmans bilder beskriver ett landsbygds-Sverige som är lite stillastående eller, som i inledningsbilden, är på väg ner i underjorden. Vi ser ett grönskande skogsparti som aldrig kommer att besökas av några bär eller svampplockare. Marken kan när som helst rämna och dundra ner i djupet. Lockande men farligt. Det är antagligen en bild från ett rasriskområde vid en gruva.

Hoffman har under några somrar besökt platser som för honom tidigare varit okända, från Halländska Hylte i söder till Malmberget i norr. Men var bilderna är tagna är inte viktigt och vi får ej heller veta den exakt platsen. Det är ett slags tillstånd Hoffman beskriver. En osäkerhet, en obevekligt pågående förmultning. En process som på sätt och vis börjar redan när vi föds.

Men människorna som förekommer på bilderna är inte oroliga. Modern håller tryggt sitt barn i famnen, grabbarna på den sjunkande flotten vet att den kommer att pluppa upp igen när de slängt sig i vattnet. Mannen som står i stallet  och kikar ut över landskapet är trygg med att kunskapen om världshändelserna finns på plats inne i huset i form av en stadig hög med tidningar.

Det Sverige vi får se är ett landskap, som trots att det är lite skräpigt och sårat, ändå är en plats värd att leva och dö i.

En text av Peggy Sue Amison, en etablerad kurator, producent och skribent inom fotografisektorn, lägger inte till så mycket. Det är den typ av text som artigt berättar för oss varför vi skall tycka om denna fotograf och denna berättelse. Det gör vi ändå!

På den sista bilden ser vi en björk som envist kämpar på en liten avsats. Som det verkar, en bit ner i ett gruvhål. En plats som kanske nås av solen bara en liten stund varje dag. Jag kommer att tänka på det omkväde som Lars Gustavsson hade i sin romansvit Sprickorna i muren ”Vi börjar om igen, vi ger oss inte.”

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

PS. Förra veckan vann Elis Hoffman TT:s Stora Fotopris, som ges till den yrkesverksamma fotograf som juryn anser bäst skildrat det svenska samhället på ett traditionellt eller nyskapande sätt inom dokumentärfotografin. GRATTIS!

The Name of Us

Nils Bergendahl

Peter Törnqvist

Journal 2014

ISBN9789187939068

När jag dör vill jag att mina efterlevor försvinner så fort som möjligt. Elda upp eller gräv ner, bara jag får va i fred. Jag tror att djur har ungefär samma tankar. Man har ju hört hur de söker sig in djupt i skogen, i ensamhet, när de känner att det är dags. Vem vill vara en död skata på en gågata? De djur, och också någon människa, som finns i den här boken är dömda till evig exponering, eller i bästa fall magasinering med ständigt hot om uppackning.

Den här boken handlar alltså om Zoologiska museet i Lund, det äldsta i landet. Det tillkom 1735 och har 10 miljoner föremål.(Varav en stor del insekter). Eller den handlar egentligen om detta museums upphörande och övergång till magasin. Bergendahl var en av de sista som fotograferade dessa kor älgar, apor, fåglar och en och annan människa innan de packas i bubbelplast och frigolit.

Jag vet att jag borde vara tacksam över de forskare som under lång tid samlat dessa skelett. Jag förstår att förutom kunskap om alla dessa djur så kanske prover och tester på dessa ”föremål” lett fram till epokgörande mediciner och räddat många människoliv.

Men jag väljer ändå att hålla absurditetsvinkeln. Och det är också vad Bergendahl har gjort. I en bild får vi se en liten varelse, som ur någon slags rymdfilm, stå ensam kvar i en stor monter, bortglömd. Den lilla apan som simmar omkring i ett hav av frigolit ser också något förtvivlad ut.

Petter Törnqvist, författare, har skrivit en dråplig text om gläntan. Gläntan som kan vara så mycket. Törnqvist föreslår: ”Gläntan är flappret från en sönderblåst flagga. Gläntan är snorfanan och renfanan. Gläntan är grävlingen i vägrenen”

Och om ni inte blev klokare av att läsa det där citatet så kanske de litterärt bevandrade minns att det var denne Törnqvist som var nominerad till Augustpriset för sin roman Kioskvridning 140 grader.

Den här boken är också ett fysiskt objekt som på ett utmärkt sätt tydliggör skillnaden mellan e-böcker och tryckta böcker. Man vill helt enkelt hålla i den, studera det vackert präglade omslaget, bläddra och stoppa i fickan. Den är bara något större än en pocket.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Sommaren 1981

Frank Watson

Bildibok 10

ISBN 9789187220104

Ibland måste saker få ta tid. 1987 kom boken Juli 1980 ut på förlaget Bildibok. Det var en poetisk skildring av en familjs sommarstugevardag med småbarn och lata dagar i harmoni.

I år utkommer boken Sommaren 1981. Watson målar med ljuset och ger oss minnesbilder från en sommar med fru och två döttrar. Det är stillsamma betraktelser över barnfötters vandring på solvarma stenar. Solen tränger in genom ett fönster och skapar sina egna bilder på en bordsskiva. När det regnar njuter barnet av plask i vattenpölar.

Helt fristående från bilderna har Watson nedtecknat dikter om minnen och tid, eller om ögonblick;….

det glider så naturligt förbi:

någon går förbi

en kylig vindfläkt får mig att leta efter en skjorta

så vardagliga ting att jag knappt märker att ögonblicket försvinner,

glider bort.

Ibland är det så skönt med böcker som envist hävdar att livet kan vara gott om man bara stannar upp och tar sig tid att se. Att till exempel se skönheten i skuggan som ett trästaket kastar i sanden.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Frank Watsons bilder kan just nu ses på Höstsalongen på Fotografiska i Stockholm. Till och med den 7 december.

Moonshine

Bertien van Manen

Mack 2014

ISBN9781907946622

Jag tänkte introducera ett nytt ord; ampro. ( det fungerar faktiskt både på engelska och svenska.)

Det är en hopskrivning av amatör och proffs.

Det börjar bli en rätt stor skara fotografer som har anslutit sig till den här genren. En av de som var tidigt ute är Joakim Eneroth. När han gav ut sin första bok på det lilla förlaget Journal var förläggaren Gösta Flemming en aning orolig. Kunde man göra så här? Blanda svartvit och färg?Att använda sig av oskarpa bilder var ett annat tabu som bröts. Nu är amprofotograferna betydligt vanligare. Några typiska amprofotografer är JH Engström, Martin Bogren och Morten Andersen Och Bertien van Manen.

Det är kanske en slags fotografins motsvarighet till Dogmafilm även om reglerna är lite annorlunda och mer diffusa. Amprofotografen använder ofta en enkel kamera, men inte nödvändigtvis. Chris Killip jobbade med en storformatskamera när han gjorde boken In flagrante. Det var mera sättet han använde den på. Handhållen på mörka pubar och diskotek.

Med dagens digitala kamerateknik blir alla bilder perfekta. Jag vet inte om det är så, men det skulle inte förvåna mig om någon kamerafabrikant hade byggt in en automatisk horisontlinjekorrigering.

Många äldre yrkesfotografer beklagar sig över att alla nu är fotografer. Nästan alla bilder som tas blir fantastiska. Det var länge sedan man behövde hålla reda på förlängningsfaktorn på ett polarisationsfilter.

Amprofotgrafen gör tvärtom. Han använder sig av allt som har en lins med något ljuskänsligt bakom sig. Det kan vara en telefon, en Canon Dial, en kompakt digitalkamera, eller en storformatskamera. Man fotograferar utan att bry sig om kompositionsregler eller teknik. En repa på filmen är en del av bilden.

När man först kastar en blick i Moonshine får man en känsla av att den är ett familjealbum bestående av många fotografers amatörbilder.Svartvitt och fär. Blixt rätt på, kapade huvuden och iblad ett obarmhärtigt motljus.

Men man inser snart att det är en mycket medveten fotograf som arbetat hårt för att uppnå en slags närhet..

Bilderna i boken är tagna under ett antal resor till Appalacherna i mellersta USA. Den första kontakten med en familj i Cumberland, Kentucky togs redan 1985. Sedan har van Manen återvänt till familjen med oregelbundna mellanrum fram till i dag. Resultatet har blivit en intim familjekrönika i text och bild. En berättelse avskalad från bildestetik och vanföreställningar om the amerikan way of life. Jag är numera helt övertygad om att medelamerikanen har ett något överdrivet intresse för vapen, det är inte något man bara ser på film eller hör på nyheterna.

Det här är helt enkelt ett stycke etnologi, men utan några vetenskapliga anspråk. Etnologi som ju enligt vissa kan definieras på följande sätt;

.koder, föreställningar och värden som människor delar (mer eller mindre, medvetet eller omedvetet) och som de kommunicerar och bearbetar i socialt handlande.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS Efter att ha hört en diskussion om vilka regler (? ) som skall anses gälla för att något skall anses få utge sig för att för att vara gatufotografi, och att en organisation nyligen hade ändrat reglerna för vad som får kallas landskapsfotografi, är jag nog beredd att dra tillbaka min definition AMPRO. Man skall inte hålla på och sätta upp regler för vad fotografi är eller inte är. Men man kan tycka om eller inte tycka om vissa bilder. Jag tycker mycket om Bertien van Manens bilder!

…se alla böcker!!

Om jag bodde i Stockholm så skulle jag hänga uppe på Centrum för Fotografi på Tjärhovsgatan ofta, just nu. Det är nästan alltid intressanta utställningar där, men just nu finns det en annan anledning till besök.

Under några få dagar till kan man få bläddra hejdlöst i alla böcker som lämnats in till Svenska fotobokspriset. Bland de över 90 inlämnade böckerna finns åtskilliga pärlor som inte ens blev nominerade:

Kent Klich: Killing time.

Tung sak, men imponerande och rörande och…, läs mer här.

Thron Ullberg:Celina and me.

Jag var fullkomligt förbluffad över Ullberg när han började med sina porträtt. Nu har jag ändrat åsikt och är ganska trött på den typen av fotografi. Men han är fantasirik och oerhört tekniskt skicklig. Den här boken innehåller många självporträtt och familjebilder.

J.H. Engström: Långt från Stockholm.

Gäddhuvuden och dansband, allt från Värmland. Och hans landskapsbilder! Jag skulle tycka om att se en bok med bara hans landskapsbilder. Efter att ha läst den skulle man inte våga sig ut i en svensk storskog. Rena mardrömsbilderna, men väldigt, väldigt fina.

Kajsa Gullberg: Unravelled.

I grafiskt svartvita bilder berättar Gullberg dramatiskt om kvinnors liv.

Om att skära sig själv och om att bli skuren i samband med bröstoperationer. Men också om lyckan med att vara gravid och att få barn. Allt i en omskakande naket symbolladdad bok.

Thomas Wågström: Nackar.

Ibland när jag går på stan försöker jag föreställa mig hur människor ser ut bara genom att betrakta deras nackar. Mina föreställningar visar sig ofta vara felaktiga. Här kan vi dock hitta några kända nackar ur den svenska fotografkåren som är ganska lätta att känna igen. En ömsint betraktelse över en känslig kroppsdel. Dessutom läsvärt skrivet i ämnet, av Knausgård.

Martina Hoogland Ivanov: Speedway.

Man lär sig inte ett smack om den spännande sporten speedway men lite grand om människans ensamhet. Jag kan ibland fördomsfullt tänka att dom där ”konstnärliga” fotograferna, dom kan väl hålla sig ute i naturen eller med nakenmodeller på någon rivningshusvind. Men egentligen så är det ju tvärtom. När en fotograf kastar sig över ett helt oväntat ämne och gör något utifrån sin inre vision kan det bli riktigt bra. Det här är riktigt bra!

Så här kunde jag hålla på en lång stund till, men gå nu istället och skapa er en egen uppfattning över bredden och kvalitén inom svensk fotografi. 97 skäl att gå dit.

Dessutom kan man på väggarna få se presentationer av sex böcker till.

CFF har öppet onsd-fred 12-18, lörd-sönd 12-16

Och missa för all del inte prisutdelningen av Svenska Fotobokspriset på Rival vid Mariatorget den 28 oktober kl 19.00!

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Lycka i bokform

Morten Andersen

Photo Nice

Shadowlab 2014

ISBN9788299941914

Does Yellow Run Forever

Paul Graham

Mack 2014

ISBN9781910164068

De här två böckerna har på något märkligt sätt sökt sig till varandra. På sängbordet, i en hög under skrivbordet, i en påse i resväskan.

Det kan bero på att de är nästan exakt lika stora, Andersens 21 x 14 cm, Grahams 20 x 14,4 cm.

Men det är något annat som gör att dom hänger ihop.

I dessa rent ut sagt för jävliga tider med krig och farsoter så kommer det två böcker från två sedan länge etablerade fotografer som bara är helt självklart och ogenerat lyckliga. Och som vill visa att dom lever ett lyckligt liv. Bara så där! Det är nästan lite provocerande.

Morten Andersen flyger nästan viktlös omkring på omslaget till sin bok. Jag tycker han ser ut som en liten lycklig kerub. Boken är en slags dagbok med många porträtt på kvinnor, rockmusiker och ett och annat djur. Vi får följa med på en lycklig resa på krogar och badstränder.Andersens fotografi är mer livsbejakande än något vi sett på länge. Dans och rock´n roll och ibland bara ett öga.

Men något hotande smyger sig på då och då. En bild på en folkmassa är dubbelexponerad tillsammans med en eldsvåda. I en nattbild smyger en blå ljusstråle ner mellan husen. I den sista bilden faller idyllen samman. Jag gissar att det är en bild som visar attentatet i Oslo, att det vi ser över hustaken är det brinnande regeringskvarteret.

Paul Graham har i sin bok tre motiv som han upprepar. Han har fotograferat sin kvinna när hon sover. Men alltid i olika sovrum. Regnbågen är ett annat motiv. Vid regnbågens slut finner man enligt folktron en kittel med guld, här representerad av ett antal bilder på guldsmedsbutiker. Med jämna mellanrum återfinns helt tomma uppslag, som gjorda för att ta en reflekterande paus vid.

Han har i sin fotografi renodlat frågan; vad söker vi i livet, kärlek, naturens skönhet eller pengar.

I en text förklarar Graham sin alltmer sparsmakade och avskalade fotoestetik.

• the nature of the creative act when you dance with life itself – when you form the meaningless world into photographs, then form those photographs into a meaningful world.

Läs hela texten här.

Hela boken är utformad som en slags liten klenod. Något man kan söka tröst i. I svåra stunder.

Med sin inlaga med guldfärgat snitt och sitt sammetsliknande omslag med präglad text är hela boken ett litet konstverk.

Som ett soundtrack till dessa två böcker väljer jag självklart Kenneth Gustavssons Just idag är jag stark.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Om Svenska Fotobokspriset

Så blev det då bokmässedags igen, och vi som var där i SFF montern fick en chans att titta på, hålla i och till och med lukta på alla böcker som lämnats in till Svenska Fotobokspriset 2014. Vad jag först lade märke till ( kan bero på att man befinner sig på den stora boköversvämningen) var att där fanns så många böcker som jag var totalt ointresserad av. Idag exponeras vi varje dag av en sån mängd och mångfald av fotografiska bilder att vi värjer oss.

Men missförstå mig inte. Kvalitén på de inlämnade böckerna är genomgående väldigt bra. Det görs nästan inga böcker med lite halvrisigt tryck eller soppiga bilder. Eller också är de som gjort dessa så pass självkritiska att de inte skickar in till tävlingen.

Bra grejor alltså, och ändå så fastnar man inte för det. Vad som krävs är en slags vision, en stark berättelse. Eller ett bildspråk så originellt och självklart att det bara kräver att bli betraktat. Något som lämnar oss med en massa frågor, en skön känsla i magen eller en ihållande frustration.

De där böckerna som lite lojt beskriver en plats eller hur man gör en tårta är alla jättebra gjorda, med fantastiska bilder. Men tyvärr så ser vi sådant jämt omkring oss i resebilagor, söndagstidningar reklamblad och broschyrer.

De sex böcker som Fotoboksprisjuryn i år nominerat är följande:

Europe,Greece,Athens, Acropolis

2011/10/18- 2011/10/19

Thobias Fäldt och Klara Källström

B-B-B books 2014

ISBN 9789198006902

Klara och Thobias gör sina böcker till små konstverk. Bokens början visar ruinerna av Akropolis, den byggnad i centrala Athen som daterar sig från flera hundra år före Kristus. Men ett obarmhärtig blixtljus fotograferar de detaljer. Vi ser inte längre en byggnad, snarare en mögelfläck eller en vårta på din tumme.

Och det är nog en slags mening med det.

Vi ser sprickor som sakta växer. En slags symbolik för ett åldrande Europa som uppvisar fler och fler oroshärdar och kriser. På några av de sista sidorna förs vi vidare till en stor demonstration i Athen och på omslager flyter dessa bilder ihop till en enda.

På 24 högblanka sidor lyckas de två fotograferna skapa ett slags statement om läget i Europa.

The edge of civilization

Eddy van Wessel

Eget förlag 2014

ISBN 9789082158915

En skildring av krig, detta vansinne som mest män ägnar sig åt. Dessa män med adrenalinet pumpande, kanske är det här de känner sig mest levande? Och fotograferna som följer i spåren av de stridande? Vad händer med dem? Hur kan de balansera känslan av ett slags högre medvetande i farans stund, med empatin man känner för alla offer.

Wessel skildrar den ilska och frustration som driver på de stridande. För så är det ju, om inga ville vara soldater så blev det inga krig ”Suppose they gave a war and nobody came” Men han skildrar också de som stupar och de som inte alls har med saken att göra, civilbefolkningen.

Men kanske är texterna ändå är det som griper tag mest. De är ett slags försök att förklara varför han vill söka faran. Han har låtit en skrivande kollega, journalisten Wendelmoet Boersma beskriva de motstridiga känslor både han och hans fru har inför ett yrke som antagligen hör till ett av världens farligaste. Hur kan man leva i en krigszon och veta att man har en familj som väntar hemma i Sverige?

Samtidigt så drar han sig inte heller för att beskriva hur spännande det är att vara ut med de stridande förbanden. Att ha en kamera som han närmast betraktar som en del av sin kropp. Och oron för hur Leican skall klara sig när den faller i vattnet i en bäck i Tjetjenien. Den rulle film som satt i kameran vid tillfället, fick bli omslagsbild till boken.

Tack vare Wessels ärlighet och uppriktighet blir den här boken något mer än bara en bok med bilder från olika konflikthärdar. ( Och kanske boken hade sett helt annorlunda ut om han inte hade haft en familj?)

Tractor boys

Martin Bogren

ISBN9781907893353

Dewi Lewis

Om man är kille och befinner sig i de där känsliga åren mellan att vara barn och vuxen är det ganska naturligt att man intresserar sig för bilar. En Volvo 240 är som en koja man kan gömma sig i för omvärlden. En koja som man kan åka runt i och dessutom kan se lite cool ut i. Bor man dessutom på landet så brukar det finnas tillgång till garage och verktyg så att man kan bygga om bilen till en A-traktor och alltså kan börja köra redan vid 15 års ålder, den omtumlande tid då man allra bäst behöver något att hålla sig i.

Bogren har blivit insläppt i en värld vi vuxna för längesedan lämnat. En värld där man kanske är som mest skör och öppen för intryck. Och han har kommit tillbaks från det landet med bilder tagna med stor respekt men ändå med stor intimitet. Bilderna påminner i känsloläget väldigt mycket om Bruce Davidsons klassiska ungdomsskildring, Brooklyn gang, från 1959. Tidsmarkörerna ändras men människan är människa.

Om Mårten Langes bok, Another Langauge, kan du läsa här.

Här kan du läsa om Anna Strands Nagoya Notebook.

Här kan du läsa om Carl Johan Eriksons Armageddon-The End.

Har juryn valt rätt? Se själv, böckerna finns från och med onsdag den 1.10.2014 att klämma på, och läsa i, på Centrum för fotografi på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Way of life- People from Hälsingland

Inta Ruka

Hälsinglands Museum/ Bokförlaget Arena 2014

ISBN 9789178434220

Inta Ruka är städerskan på svenska ambassaden i Riga som blev fotograf. Och dessutom en känd och mycket uppskattad fotograf. Max Ström gav ut en bok med hennes bilder 2012.

Nu har hon i samarbete med Hälsinglands museum, besökt fem jord och skogsbrukarfamiljer i landskapet. Det blev en utställning och en bok. Jag har inte sett utställningen men hoppas att den är fylligare än boken. Jag vill se mer av Rukas fantastiska bilder! Nu får vi se tjugo bilder. Till en del bilder finns en text som berättar lite om just den människans livsöde.

Att jämföra henne med Sune Johnson vore orättvist Hennes bilder har en alldeles egen ton. Man kan på något sätt känna fotografens närvaro, den där känsliga kontakten som ibland kan uppstå mellan porträttören och den avporträtterade.

Det är en fin bok med ett läckert 200gr papper. Och ett utmärk svartvitt tryck.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg