Gasoline+Easter and oak tree

David Campany
Gasoline

MACK 2013

ISBN 9781907946448

 Bertien van Manen

Easter and Oak Trees

MACK 2013

SBN 978-1-90794646-2

Allt handlar om retro nuförtiden, sade en något misslynt reklamman jag träffade för en tid sedan.

Han hade naturligtvis rätt, i en alltmer oöverblickbar och kaotisk värld är det lockande att fly till det som varit.

Bertien van Manen har letat fram sina gamla familjebilder från 70 och 80 talet. Det är lite gulligt, lite hippieaktigt. Man levde något slags borgerligt lantliv på en större gård. Maken såg ut som en slags yngre Neil Young och det här var en tid då man fortfarande våga fotografera sina barn nakna.

Bokens inledande och avslutande sidor består av ett enkelt tunt papper. Där presenteras bilder som är skannade direkt från kontaktkartorna. Här finns klisterlappar och tuschmarkeringar. I inlagans mitt finner vi ett finare papper och snyggt kopierade bilder, ur samma material.

Det blir en nostalgisk återblick på en idyllisk tid och på ett försvunnet hantverk. Någon som minns den där härliga känslan, att sätta sig med en lupp och en kopp kaffe och gå igenom kontakterna? Det blir också en återblick på en oskuldsfull tid då barnen kunde springa omkring nakna i skogen och leka utan att man kunde misstänka att det stod en pedofil i varje buske. Själv blir jag mer upprörd över bilderna på en pojke i tioårsåldern som röker. Hade man sådana vanor i Holland på 80talet?

David Campany har samlat bilder föreställande bensinstationer. I en intervju säger han: You´d be surprised how much happens at gasoline stations. Intervjuaren är uppenbarligen lite undrande över vem som skall läsa denna bok. Han frågar: Who is your book for?

Campany svarar: I like the idea that a lover of gasoline stations would come across it. Im less interested in the art crowd.

Men den här boken är absolut intressant för ”the art crowd”. Omslagsbilden med en kvinna som lutar sig över ratten skulle i sitt hårt retuscherade tillstånd kunnat vara gjord av vilken popkonstnär som helst, kanske en James Rosenquist? Bokens andra bilder är mer av presskaraktär. En översvämning, en bil som kört in i pumparna och liknande. Det här är bilder som legat i bildbyråarkiv. Man har valt att publicera bilderna med alla markeringar och anteckningar som bildredaktörerna gjort. Och dessutom; halva boken upptas av bildernas baksida med alla copyrigthstämplar och ytterligare anteckningar.

Så, åter igen, en nostalgisk återblick. Denna gång till en typ av bildhantering som sedan länge har försvunnit.

Förlaget MACK ägnar sig, förutom att vara snabba på att plocka upp de allra hetaste unga fotograferna, åt att se tillbaka. Man har startat ett systerföretag, MAPP där man ger ut digitala böcker. Man har letat upp intressanta äldre titlar. Det kan vara ”Album of Seawwed specimen” eller en bok om typsnitt från 1845, eller en bok om kunglig kokkonst från 1710.

Snart kommer man att publicera Faox Talbots ”The pencil of nature” en riktig klassiker.

Iden är genial. Man knyter till sig några tekniker som är bra på alla format som e-böcker kan finnas på, ty detta är en djungel även om det börjar bli bättre. Sedan skannar man in den aktuella boken och ser till att marknadsföra den på en attraktiv hemsida. Priset kan hållas lågt efter som alla titlar där upphovsmannen är död sedan 70 år är fria att använda. Vi som läsare får tillgång till en litteraturskatt som vi tidigare varit tvungna att beställa fram, med vita vantarna på, på de stora statliga riksbiblioteken.

Och dessutom lanserar man nu de flesta av sina nya titlar i digital utgåva, för den som vill läsa på i-pad. Men som fotografen Micke Berg en gång sade: Varför skall man läsa porr om man kan få knulla på riktigt. Den fysiska fotoboken har många fördelar!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Burnout

Kjell Åke Jansson

Journal 2013

ISBN9789198040586

Power meet är en av världens största bilträffar. Under en helg i juli förändras Västerås, då staden invaderas av ungefär 20 000 bilar och deras förare och passagerare. Det handlar mycket om amerikanska bilar och det handlar om att ha snyggaste och mest uppseendeväckande bilen. Men i ett hörn på den stora campingen i stadens utkant är agendan en helt annan. Här gäller det att toksupa och knulla runt så mycket som möjligt. Det är iallafall vad de inte längre så unga raggarna försöker inbilla de uppskrämda västeråsborna när de rullar in i stan i skrotbilar som skulle få det att dregla om munnen på en auktoriserad bilprovare. Den här sidan av Power meet har Kjell Åke Jansson skildrat under nära tjugo års tid.

Det hela är en lite sorglig tillställning där gubbar med hängmage moonar i tron att dom skall få ligga. Men dom flesta, som inte spriten slagit ut totalt,verkar ändå ha rätt roligt och förstörelsen verkar inskränka sig till att man hoppar sönder sina egna bilar och välter några husvagnar.Det är lite grann som en musikfestival utan några scener eller artister. Jag tänker mig att det är här man hittar en stor del Sverigedemokratiska väljare. Här där man använder stickers med texter som ”Sverige av idag, Klatte, Fnatte och Blatte” eller ” Rädda vargen skjut en same” Men de flesta är nog gediget ointresserade av politik. 

Jansson har närgånget skildrat den här företeelsen utan att döma eller glorifiera. Han lyckas få till ett antal fina porträtt men mest är det bilder på fyllskallar som skrålar och härjar på .Martin Heden skriver en text om företeelsen och kallar det hela ” ett träskland mellan det önskade och det oönskade”. Och det kanske behövs en ventil i varje människas liv där man pyser ut sin frustration. Det här sättet att göra det på verkar inte skada eller störa någon utomstående iallafall.

Många av raggarna skrålar nog till denna Eddie Medusa låt:

Å skiter i om rösten min blir hes å whiskeydjup
Jag ger fan i allt, man blir ju desperat
När Sverige demoleras av politikernas prat

Eddie Meduza 1948-2002

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

djur.66 bilder.

Mats Andersson

Eget förlag

ISBN 9789163700439

Naturfotografin har förändrats och utvecklats enormt de senaste årtiondena. Det som var omöjligt att göra då är nu lätt som en plätt. Fantastiska objektiv, radiosändare och annat godis gör att det nu är relativt enkelt att få skåda ögonvitan på en älg.

I det läget finns det fotografer som väljer att ta ett steg tillbaka. Istället för att presentera färgglada bilder från de vilda djurens vardagsrum gör dom suggestiva svartvita bilder som där man inte alls kan räkna morrhåren på en räv. Istället så får vi bilder som beskriver den där upphetsningen och känslan av storhet och andakt som man får när man någon gång lyckas få syn på en räv eller lyckas skrämma upp ett rådjur. I Anderssons bilder är det som i verkligheten. Först ser man inget alls. När man tittar närmare så dyker siluetten av råbocken upp i ena hörnet av bilden. Han gör heller ingen skillnad på djurarter. Han fotograferar lika gärna sin hund, en ko eller en svårfångad grävling. Det som däremot stör mig är när här dyker upp bilder på apor, tropiska fiskar och annat som inte hör hemma i mina hemmatrakter. Det förstör stämningen på något sätt.

Men det känns ändå lite befriande med en naturfotobok som är så liten att man kan stoppa den i fickan.

Tommy Arvidson

Denna bok är nominerad till Svenska fotobokspriset 2013.

Passenger seat

Per Englund

Museum Paper 2012

ISBN9789197815024

En del fotografer fotograferar jämt. Till synes utan anledning eller syfte. Där finns en rastlöshet och och en önskan att stoppa tiden. Jag känner en fotograf som fotograferat snöhögar. Någon har fotograferat kråkbon.

Per Englund bodde en tid i en liten lägenhet i korsningen Högalidsgatan /Långholmsgatan i Stockholm. Efter att en tid planlöst fotograferat den vardagliga dramatiken på gatan, började han fotografera passagerarna i bilarna som stannade vid rödljuset. På de trettio sekunder han hade på sig hann han få några bra exponeringar. Lite grann som att fiska säger han själv i en sluttext. Det händer mycket där vid stoppet. Händer söker varandra. Någon kollar sin kalender. Ett passagerarsäte fylls helt av en jättelik pelargon. En fågel transporteras i sin bur övertäckt av en handduk.

Vi blir delaktiga i en vardagens teater som aldrig tar slut.

Boken har ett elegant konstläderomslag med ett utstansat kikarhål. Trettio ögonblick från från ett trafikljus i Stockholm. Street photography utan att lämna hemmet.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Brandplats 3

Björn Larsson

Dokument Press 2013

ISBN9789185639472

Lukta på den! Boken luktar bränt trä! Om man tittar på bokens kanter ser man att den faktiskt är bränd, som om den faktiskt hade varit med om den händelse den beskriver, den stora skogsbranden i Tyresta 1999.

Med en minimalistisk utformning ringar Larsson in den dramatiska händelsen genom att återge samtal mellan polis och brandmän, bemanningslistor, tekniska rapporter och korta tidningsnotiser.

Det här korta och koncisa, lite byråkratiska språket är i all sin torftighet väldigt laddat.

Redan på omslaget, gjort av brun arkivkartong, slås tonen an.

Någon månad efter att branden är släckt ger sig fotografen ut i skogen för att dokumentera brandens omfattning. Sen får vi följa hur naturen långsamt återhämtar sig under en tioårsperiod.

Bilderna som alla (ungefär 190 st) är i samma liggande utfallande format är återgivna i nedtonade färger på matt papper. Man kan se att något hänt. Men här finns ingen dramatik. Här är omkullvälta och svedda träd men också små gröna ytor här och där. Bilderna är fotograferade under alla årstider, vår, sommar, höst och vinter.

Det är en bok fylld av livskraft. En lågmäld skildring av en natur som efter en brand bara ruskar lite på sig, spottar i nävarna och jobbar på som vanligt. Vi människor må tycka att det är en katastrof, men naturen har en enorm återhämtningsförmåga.

Detta är en av de fem nominerade böckerna till Svenska fotobokspriset 2013. Vem som slutligen vinner offentliggörs på Rival, Mariatorget i Stockholm den 30 oktober.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Rainbow transit

Per-Anders Pettersson

ISBN9781907893377

 Dewi Lewis 2013

Sydafrika är ett märkligt land. Motsättningarna mellan vita och svarta fortsätter trots en demokratisk utveckling. Men, som ofta, så är klass och inkomstklyftor det största hotet mot nationen. 2011 fick man den föga hedrande titeln; Världens mest ojämlika stat. Här är alltså skillnaden mellan fattig och rik störst i världen.

Per-Anders Pettersson har följt utvecklingen sedan 1994. I storslagna färgbilder skildrar han människors villkor inom olika samhällsklasser. Många bilder är i form av utvik. Han arbetar med en hård tonskala med mycket färg och en brutal svärta. En bra koppling till det skoningslösa liv som många av de avporträtterade  lever.

Men på de trendiga nattklubbarna dansar “the new black elite” samtidigt som hiphopdansarna uppträder på en skräpig grusplan i Soweto. I skumrasket viftar en lokal nazistförening med en flagga prydd med en symbol som inte är en svastika men som vet att leda tankarna i rätt riktning. Och fortfarande finns områden med beteckningen, Whites only area

Pettersson har gjort en imponerande genomlysning av ett samhälle i kris. Det här är en typ av pressfotografi som är oerhört angelägen, skickligt utförd, men också lite opersonlig. Jag blir inte riktigt gripen. Men har fått viktig information om en plats på vår planet som nog för mig har framstått som lite exotisk. ( Pieter Hugo, Vivianne Sassen och Roger Ballen till exempel) Den här boken framstår mera som ett komplement till Ernest Coles klassiska House of bondage.(1967) Den finns för övrigt  i redigerad form med titeln Ernest Cole Photographer. Nu utgiven av Hasselbladstiftelsen med Gunilla Knape som redaktör.

Denna bok är en av de nominerade till Svenska Fotobokspriset 2013

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Hammarkullen- fyrtio år senare

Jens S Jensen

Hasselbladstiftelsen 2013

ISBN9789198056228

Det här är bara en katalog, tyvärr. Men vilken snygg katalog! 32 sidig med sk amerikanskt skyddsomslag ( vilket innebär att man kan vika ut omslaget till en 70×100 affisch). Greger Ulf Nilsson står bakom formgivningen.

Men, jag skall börja från början. För fyrtio år sedan gick den unge fotografen Jens Jensen runt i Göteborgsförorten Hammarkullen och fotograferade. Han hade några år tidigare avslutat sin arkitektutbildning och var kritiskt till den samhällsplaneringspolitik som satte lönsamhet och effektivitet i första han. Han ville se hur människorna i förorten levde. 1974 kom boken Hammarkullen ut. Åtta år senare återvände han till samma område och samma människor. Boken Ljuva drömmar utgavs. Drygt tio år senare kom Tänk om allting var så underbart- Hammarkullen tjugo år senare. I de två senare böckerna sökte han även upp människor som flyttat från förorten.

Det finns alltså tre tidigare böcker som kan backa upp den här berättelsen. Och så utställningen på Hasselblad Center i Göteborg. Pågår till den 13 oktober 2013.

Jens Jensen har alltid varit nära människorna han avbildat. Det märks att det här är hans vänner. Hans bilder har ett rakt, tydligt och välkomponerat uttryck. 35:an på och så; Kan du titta hit! Bra! Han är helt enkelt en god berättare.

Hade berättelsen handlat om en förort i England eller USA så hade vi fått se samlingsvolymen med alla fyra berättelserna. Nu får vi leta på biblioteken och hos antikvariaten för att hitta den kompletta berättelsen. Eller gå och se utställningen. Som alltid när man får veta “hur det gick” i människors liv så är det oerhört fascinerande och inte så lite hjärteknipande.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Almost There

Aleix Plademunt

MACK 2013

ISBN: 978-1-907946-54-7

I pressreleasen till Aleix Plademunts nya bok Almost There citeras den störige men begåvade  författaren Karl Ove Knausgård. Citatet refererar till hur distansen respektive närheten till objekt eller landskap (i detta fall pyttesmå molekyler eller enorma molnmassor) alltid måste fixeras innan vi tror oss kunna hantera och närma oss dem. Språket är ett exempel på ett sådant fixerande verktyg, liksom kameran.  Någonstans i mellanrummen kanske den reella bilden av verkligheten återfinns, vilken vi ändå aldrig riktigt tycks nå.  För vi känner molekylerna genom fotografiernas hjälp och molnmassorna vi ser på himlen får oss att tänka på måleri. Allt konstnärligt skapande verkar härstamma ur detta evinnerliga sökande – ett sökande vars ofullständiga resultat i sinom tur även  omformulerar realiteten – där de säregna klavertrampen och mest personliga tolkningarna formar konsthistoria.

Aleix Plademunt verkar sedan tidigare vara väldigt inne på karga naturskildringar – och så även här.  Knastriga is(?)flak i dekorativa mönster, tomma förortsvyer,  dunkla vägrenar, en stenbumling som för tankarna till en meteorit, grottor, rymden, benrester, ett slugt ormhuvud – allt i kylslaget svartvitt. Det förgångna och nuet samsas. Någon intimitet uppstår inte, utan blicken stannar kvar och skvalpar på ytan. Några direkta porträtt förekommer inte heller, förutom ett distanserat passfoto som vi informeras föreställa fotografens pappa i unga år samt en bild av en kvinna med ansiktet dolt bakom handen.  Plademunts inspiration och produktivitet sägs i detta fall ha orsakats av ankomsten av ett 101 år gammalt, tidigare felskickat, vykort. Bilden av nämnda vykort inleder också boken. Denna sena hälsning fungerar som en illustration av fotografiets vackra dilemma – att, även i vårt digitala tidevarv, ofta anlända och skådas en aning för sent; en fördröjd hälsning som kan jämföras med romantisk längtan.

Det grafiska anslaget i Plademunts fotografier, liksom de alienerade signalerna de  kliniska miljöerna och objekten ger ifrån sig, hindrar Almost There från att bli en uppvisning i new-age flummeri.  Det är ett starkt stiliserat formspråk vi möter här och en bra skildring av en snabbt globaliserad samtid, som tar en oanad metafysisk vändning.  Känslan av utanförskap skaver mot en sönderslitande, religiös  ”vara-överallt-stämning”. Greppet är givetvis igenkännbart och visst påmminer Plademunts kombinationer av kriminalinspirerade närbilder och ödsliga landskap och interiörer en aning om de vi finner hos Christian Patterson. Men trots igenkänningsfaktorn är Plademunts Almost There inte ett resultat av trendig manierism: här återfinns en sober elegans man inte så lätt blir mätt på. En pockande och lockande kvalitet som väcker nyfikenhetens begär.

Sara Arvidsson, konstskribent och gallerist, Göteborg

Svensk fotoskolehistoria

30 år för fotografi

Göteborgs universitet

ISBN 9789163719035

Tidslinjen/ Timeline

Göteborgs universitet

ISBN 9789178434107

Trettio

Nordens fotoskola, Biskops Arnö

ISBN 9789198100204

Det har varit jubileum på de fotografiska skolorna. I november 2012 firade Fotohögskolan ( institutionen för fotografi vid Göteborgs universitet) 30 års jubileum med att lägga ner sig själv som enskild enhet och återuppstå som en del av Akademin Valand. Något som innebär att all konstnärlig utbildning samlats under ett tak.

I våras kom så boken om Nordens fotoskola på Biskops Arnö. 30 års jubileum även där. Den svenska fotografutbildningen har fått en början till en historieskrivning i och med att man givit ut tre jubileumsböcker.

Fotografyrket var länge något man lärde sig som lärling eller genom självstudier. På 50 talet fanns skolor som främst satsade på den tekniska sidan av fotografin. 1962 startade Tor-Ivan Odulf och Christer Stömholm, Fotoskolan. Där utbildades i första hand dokumentärfotografer även om skolan hade en reklamlinje och en kort tid en filmutbildning. Ledorden var personligt ansvar och närhet. Blixt var no-no och skrönorna från de första åren är många. Till exempel den om att man skulle stå på en stege med förbundna ögon och byta film i kameran. Själv deltog jag i en övning där man fick fotografera olika platser utom och inomhus efter att man plockat ur batteriet kameran. Ingen mätning av ljuset således.

Trett

Nordens Fotoskola kan sägas vara en fortsättning på Fotoskolan och Fotoutbildningen i Göteborg påverkades till en del av ett manifest skrivet av Christer Strömholm, Walter Hirsch, Gunnar Smoliansky och Anders Petersen. (Ständigt denna Strömholm!)

Idag finns dessutom en mängd fotografiska utbildningar på olika nivåer runt om i Sverige.

Trettio år för fotografi heter den stora jubileumsskriften från Fotohögskolan. Den kan man hitta här. Övrig information om jubileet finner du här.

Redaktörena Gunilla Knape och Pelle Kronestedt har gått grundligt tillväga. Alla tidigare elever finns förtecknade. Lärare och gästföreläsare är avporträtterade. En del i vackra porträtt tagna av Per L-B Nilsson andra i nostalgiska polaroider. Vi får bland annat se en ung Marin Parr och och en ung Bruce Gilden.

Skolan har haft en minst sagt slingrig resa under sina trettio år. Från en tid när Pål Nils Nilsson entusiastisk förespråkade två svarta pappvinklar som ett oundgängligt medel för att finna den bästa kompositionen, till Gertrud Sandqvists hardcore-konstteoretiska skola. Skolan har fått mycket kritik. Ett av de roligaste utbrotten var när några pressfotografer skällde på ” den där stykjärnsprofessorn”.

I boken får både elever och anställda komma till tals. Vi får höra berättelsen om när Per Sonne sökte till skolan och inte kom in. Kenneth Gunnarsson, som kom in på skolan det året, minns att när eleverna med Rune Hassner i spetsen besökte Christer Strömholms utställning på Camera Obscura. hängde där några nytagna bilder. Samma bilder som “Per Sonne” hade sökt till skolan med! ( Ständigt denne Strömholm!)

Fotohögskolans andra bok, som man bör kunna få tag i i fysisk form ( Prata med Akademin Valand) är egentligen en katalog från en utställning med de fotografer som undervisat på skolan. De ombads skicka in en bild som var tagen det år då de först undervisade på skolan. Här återfinns Klara Källström, Anders Petersen , Helena Savio, Helga Härenstam och Carl Johan De Geer bland de 98 medverkande. En kortfattad historik över skolan inleder boken.

Nordens Fotoskola har valt en annan väg. Här är bilden huvudsaken. Trettio tidigare elever visar bilder. Rektorn för skolan säger i en inledande text att utbildningens inriktning är bildjournalistik och redaktionell bild. Det visar sig att den grunden har lett de före detta eleverna i många olika riktningar. Katinka Goldberg visar bilder ur sin bok Surfacing. En mycket egensinnig typ av personlig fotografi. Jonas Berggren visar bilder ur serien Berusande. En nästan hallucinatorisk

skildring av ett tillstånd. De flesta av fotograferna visar bilder ur böcker vi sett under åren. Stefan Blads bilder ur boken The Family och Nina Korhonens bilder ur Revind the photographs och Minne, Muisto, Memory är några exempel.

Men det som jag gillar bäst i denna bok är ändå Malena Rydells lysande skildring av fotografers vedermödor i en tid då den fotografiska bilden ständigt omvärderas, från dokumentärt till personligt eller postmodernistiskt eller konceptuellt. Hon avslutar sin text med följande sanning: Fotografen måste ständigt vidare, det är vad hennes existensberättigande består i. Hon måste återuppfinna sig det är vad hennes överlevnad hänger på, inte minst i den värld där alla fotograferar.

Men något lite mer historik omkring den egna skolan hade man kanske önskat sig. Det hade ändå varit på sin plats att nämna till exempel Kjell Frediksson och Stefan F Lindberg som drev skolan under en stor del av de här trettio åren.

Och Nordens fotoskola, alltid välhängda utställningar med samhällsengagerande bilder, men någon gång har man väl ändå kvävt en förstulen gäspning.

De här böckerna skildrar på ett utmärkt sätt den svenska fotografiska samtidshistorien. Skall finnas på alla svenska bibliotek. Fatta, alla bibliotekarier!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Journal of Norwegian Photography

Redaktör: Gösta Flemming

Journal 2013

ISBN9789198040562

Norsk dokumentär fotografi? Nja, den är väl ganska okänd i Sverige. Vi minns Elin Høylands bok Brothers som kom för några år sedan och Marie Sjøvolds fina Dust catches light. den sistnämnda kanske mer personlig än dokumentär.

Men nu skall ni höra; I Norge finns en stiftelse som heter Fritt Ord. Man är en allmännyttig privat stiftelse som har samlat en ansenlig summa pengar på sitt innehav i något som kan liknas vid den norska motsvarigheten till Pressbyrån. Sedan många år tillbaka är man en helt fristående stiftelse som värnar i första hand det fria ordet såsom det förekommer i skrift. Men man pytsar också ut lite pengar till fotografer och filmare. Inte så lite heller, det rör sig om miljoner norska kronor.

Under ett antal år har man låtit några utvalda fotografer, både med en mer konstnärlig inriktning och en pressfotografisk stil, arbeta en längre tid med ett projekt. I år presenteras 10 fotografers verk. Det är tänkt att det skall komma en ny Journal of Norvegian Photography vartannat år.

Jag drar alla, i den ordning de förekommer i boken:

Helge Skodvin har fotograferat en symbol som kanske främst förekommer i det svenska landskapet, men tydligen också i det norska; Volvo 240. Det här är Volvofabrikens största succe, man sålde runt 3 miljoner bilar och många rullar fortfarande på de skandinaviska vägarna. Detta trots att modellen lades ner 1993. I landskapsbilder tagna runt om i Norge återfinns 240 modellen som en liten envis attiralj vi inte kan vara utan.

Andrea Gjestvang har skildrat några ungdomars liv i en liten fiskarby i Nordnorge. De längtar till storstaden men älskar ändå den orörda naturen och och de långa ljusa sommarnätterna.

Karin Beate Nøsterud berättar om livets slutskede på ett sjukhem i Oslo. Bilder med ett sådant där vidvinkelsug som får en att tänka på Eugene Richards.

Ingvild Vaale Arnesen arbetar med analog svartvit teknik. I finstämda och poetiska bilder beskriver hon den tid då flickor transformeras till unga kvinnor.

Ellen Lande Gossner tar oss med till ett hem för en försvinnande yrkesgrupp, diakonissor. De äldre kvinnor som klär sig i sina uniformer och som tillhör kyrkornas omsorgsverksamhet blir bara färre och färre.

Marie Sjøvold leder oss genom drömmens landskap.Bilder på sovande människor ställs mot det som kanske är deras drömmar.

Monica Larsen berättar om några filipinska kvinnor och deras liv som hembiträden i Norge. Vi får också se vilken bild de vill förmedla till sina familjer i hemlandet genom de amatörbilder de tagit.

Linda Bournane Engelbert har följt en grupp rumänska romer både i hemlandet och i Oslo. Jakten för att överleva driver männen till att prostituera sig trots att homosexualitet är helt tabu i hemlandet.

Eivind H. Natvig fjärmar sig från det traditionellt dokumentära när han hyr ut sin lägenhet och gör en road trip runt i Norge och söker det vardagliga och oväntade. Som till exempel en våffla och lite pultost i motljus.

Oddleiv Apneseth fotograferar en resande teatergrupp med sin panoramakamera. Det här arbetet påminner om den bok han tidigare gjort, Jøster 2008. Där porträtterade han en kommun i Västra Norge. På ungefär samma sätt som Ola Terje gjorde på 70-talet i boken Emmaboda i våra hjärtan. (Om nu någon minns den)

1,7 kg väger den här hybriden mellan katalog, tidskrift och bok. Den är på något sätt ett hantverksmässigt mästarprov. Den faller ut, som en bokbindare skulle ha sagt. Man kan alltså läsa den utan att irriteras på att man måste bryta upp sidorna. Boken består av tio olika papperskvaliteér,  Sjøvolds berättelse är tryckt på nästan bibeltunnt papper. Dessutom har boken ett antal utvik. Ändå känns det som om den kommer att hålla för långvarig läsning.

Men innehållet då, man köper väl inte en bok för att den är hållbar och faller väl ut?

Alla reportagen, eller skall man kanske kalla dem fotografiska novellerna, håller en hög kvalité. En del är av den arten att man skulle vilja se dem i en dagstidnings söndagsbilaga, andra önskar man att de så småningom utkommer som en alldeles egen bok. Det här är en alldeles utmärkt introduktion till det norska fotografiska landskapet och visar vilken bredd det berättande fotografiet kan ha. Från handfasta socialrealistiska skildringar till poetiska personliga betraktelser. Jag har fått en ny bild av Norge, och av norsk fotografi.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg