Om fotoboken | Fotoböcker 2010
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
87
archive,category,category-fotobocker-2010,category-87,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Paris, carnet de recherche.

Krass Clement

Gyldendals 2010

ISBN9788702101430

Paris närmar man sig bäst med tåg. När man färdas genom de oändliga förortsområdena med skräpiga industritomter hinner man förbereda sig på att möta denna mytomspunna stad. Boken inleds med en tågresa redan före titelsidan. Krass Clements bilder  är tagna på sextio och sjuttiotalet. Men staden är på något sätt oföränderlig. Clements bilder är tidlösa. Mannen som säljer skor och kläder direkt på gatan på Rue Lecuyer finns naturligtvis inte kvar. Men jag är säker på att han står någon annanstans, bara lite gråare och äldre. Och de regnvåta asfaltsbelagda trottoarerna är naturligtvis de samma. Metron har inte heller förändrats. Gubbar, alltför fulla för att ens orka tänka på att de ligger i vägen, sover fortfarande ostörda mitt på perrongernas stengolv. De tidsmarkörer som är tydligast är ungdomarna, sådana frisyrer ser man knappast idag. Och de närmast idylliska demonstrationer som bevakas av poliser med en liten rund burk på huvudet har ersatts av betydligt tuffare tag.

Clement är en försiktigt observerande gatufotograf. Bara ibland kastar någon ett förvånat öga på fotografen, oftast arbetar han obemärkt. Till och med sin käresta betraktar han lite på avstånd i hotellrummens intimitet.

Det finns en melankolisk stämning i Clements bilder. Människorna är ofta försjunkna i sig själva läsande, sovande eller förtvivlade. Ibland uppstår en stunds samvaro vid bardisken eller på väg hem från bagarbutiken. Ibland dansar någon extatiskt på ett kafégolv, men alldeles ensam.

Den här stämningen tydlig i de flesta av Clements böcker. Detta är den nittonde.

I boken Drum skildrade han det faktum att man kan vara ensam även ihop med andra. I det fallet på en liten irländsk pub. Det sägs att den boken gjordes med endast tre rullar svartvit film och fem pint Guinnes under en enda pubkväll. Den boken finns omnämnd i Martin Parr och Gerry Badgers The Photobook, en slags fotografiens Hall of fame.

I Novemberrejse den bok som kom föregick Paris, carnet de recherche fick vi uppleva den danska småstadsmelankolin i nordjylländska Rubjerg..

Krass Clement har alltså en alldeles egen konsekvent ton i sin fotografi. Man vill bara sätta på Ted Ströms/ Monica Törnells En vinterresa på skivspelaren, och hänge sig åt det nordiska svårmod som är så allmänmänskligt, och som Clement är en sån mästare på att skildra.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Malmö

Bluetown

Pedro Guimarães. Eget förlag 2010

Vad är skillnaden mellan en fotobok, en utställningskatalog och en tidning? Till den stora utställningen på Library of Congress i Washington med Robert Franks bilder, gjordes (i samarbete med Steidl) en ”utställningskatalog” som är på 505 sidor och väger över 3 kg.

Kan man använda ISBN för att fastställa att det är en bok? Njaej, Malmöförfattaren Kristian Lundberg skrev en dikt som trycktes på en t-tröja, komplett med ISBN-nummer.

Pedro Guimarães kallar sin fotobok för newspaper eller exhibition catalog. Jag bestämmer mig för att kalla den fotobok … eller kanske fotoutställning? De är några centimeter större än en Dagens Nyheter både på bredden och höjden, den är på 24 sidor och papperet är matt, en aning tjockare är dagstidningspapper. Boken är inte häftad, består bara av vikta lösa ark. Man skulle kunna ha den på väggen.

Boken handlar om London, eller drömmen om London. Guimarães lade konturerna av ett portätt av drottning Elizabeth över en Londonkarta. Med hjälp av kartans rutnät (och porträttet) ritade han in 100 punkter på kartan som han besökte och fotograferade. Med slumpens hjälp menar han sig ha funnit det typiskt engelska.

Om ni nu fortfarande orkar läsa denna text, efter min omständliga beskrivning, så kan jag bara berätta att det är en fantastisk Londonskildring. Alla yrkesfotografer vet att gryningen och skymningen är den tid då landskap, urbana eller naturliga, får ett speciellt magiskt skimmer.

På en gata i den ödsliga Crystal Palace Parade har en ensam bil stannat i den blå timmen. En hemlig kärleksstund (location # 84)? På Quacker Lane (location #23) står två urdruckna Coca Cola-burkar utanför ett enkelt take away-ställe. Guiamæares eleganta och känsliga färgbehandling för tankarna till den amerikanske fotografen Eggleston.

Whitechapel Fried Chicken (lokation # 0), en bild tagen från gatan utanför ett matställe, har rent måleriska kvalitéer. Skymningsljuset igen och jag får omedelbart Edvard Hoopers Nigthhawks i tankarna. (Det visar sig sen att bilderna inte alls är det minsta lika men de har samma känsla.)

Det är ett London där människor endast undantagsvis förekommer i bild. De skymtar i ett fönster, någon står och röker vid en telefonkiosk. Det är istället platsernas själ som skildras. Såsom det visar sig i form av en kvarglömd porrtidning i ett buskage, eller i den stolta texten ”We´re beautiful movers” på en flyttbil. Fotografen säger själv om sitt verk: “It’s a dream of London about itself, a celebration of the beauty of its own alienation and loneliness”. Precis!

Boken innehåller endast ett tjugotal av utställningens hundra bilder. Jag vill se alla!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

ÖGONBLICK I KIRUNA 2009-2010

Kjell Törmä. Nordkalottens Ord och Bild. 2010

Kiruna har en speciell plats i mitt hjärta trots att det är mer än trettiofem år sedan jag flyttade därifrån.  I takt med att åren går lockar barndomsstaden mer och mer. På avstånd är lockelsen som störst. Det är en spännande stad, både miljömässigt och när man tänker på allt som händer. Men när jag besöker staden, vilket jag gör några gånger per år, så inser jag att det har gått för lång tid. Med lite sorg i hjärtat inser jag att Kiruna inte längre är min stad. Med detta som utgångspunkt tar jag mig an Kjell Törmäs bok Ögonblick i Kiruna 2009-2010.

Kiruna har en stolt dokumentärfotografisk tradition. En av Sveriges största fotografer genom tiderna, Borg Mesch, har gjort stadens födelse till stor konst. Vildmarkens omdaning till gruvmetropol har för evigt blivit en del av Kirunas och Sveriges kulturarv i och med Borg Meschs fantastiska fotografier.

Nu står gruvmetropolen inför en ny stor omdaning. En stad ska flyttas.

Sommaren 2009 fick journalisten Kjell Törmä i uppdrag av Kiruna Kommun att dokumentera staden och dess innevånare innan den stora flyttens påverkan blir oåterkallelig.

Nu, drygt ett år senare, har 2075 bilder levererats till det stora arkivet och av dessa har 376 valts ut till denna bok.

Vad ska man ta med? Vad är det som är viktigt att bevara för framtiden?

Törmä har varit överallt och hela tiden. Vi får se vyer över den vackra staden från alla vädersträck och årstider. Gruppbilder på byggnadsarbetare, teateramatörer och hockeyungdomar blandas med bilder från näringslivsgalor och andra evenemang. Det är en slumpmässig men ambitiös bildväv från framförallt det offentliga rummet.

Idag känns bilderna ganska ointressanta. Förutom vissa undantag finns det ingen gestaltning som leder tanken utanför bilden, som väcker frågor och funderingar. Det är bilden här och nu. Kiruna här och nu. Det är imorgon som bilderna kommer att växa och väcka tankar om hur det var. Det blir bilden där och då. Det blir Kiruna där och då.

Det viktiga med detta arbete är ju inte de enskilda bilderna utan att de finns samlade och tillgängliga.  I det stora arkivet är en stor mängd bilder bättre än en liten men i bokform borde urvalet varit hårdare.

Kjell Törmä har bidragit med en viktig bit i det framtida pusslet. Men i motsats till Borg Mesch är han långt ifrån ensam. Goetheinstitutet i Tyskland, Norrbottens Museum, enskilda konstnärer och andra fotografer jobbar också med att gestalta stadsomvandlingen på sitt sätt. Förhoppningsvis på olika sätt. Ju fler desto bättre.

Anders Alm, fotograf i Luleå

svart/vitt & färg.

Åke Hedström. Bokförlaget Arena.2010

ISBN 9789178433377

En del fotografer omhuldar den där lekfulla tanken att man så gärna vill se hur saker ser ut på bild. Hur ser en komplex verklighet ut när den hamnar på ett litet papper? I bästa fall så händer det där magiska; att fotografiet öppnar upp sig och för in betraktaren i en aldrig tidigare sedd verklighet. Men… det där låter väldigt högtidigt och pretentiöst och Hedströms fotografi är raka motsatsen till det.

Men man skulle kunna börja så här; Det är nyfikenheten som driver fotografen Åke Hedström, och den där nyfikenheten har varit en envis motor i hans fotografi i över femtio år.  Boken börjar med ett porträtt, slarvigt men säkert taget i flykten. Det föreställer mentorn förste arbetsgivaren och fotografen Sten Didrik Bellander. Bilden togs 1956.

Allt kunde ha blivit annorlunda. Om inte Åke gått förbi det där skyltskåpet på Drottninggatan 80 i Stockholm, och om inte Bellander några dagar senare hade anställt honom så hade den svenska handelsflottan fått en duktig kapten. Om allt detta berättas i ett självbiografiskt förord samt i en kortfattad kronologi i slutet av boken.

1959 får äntligen kopisten Nils-Eric Frigren sin rättmätiga plats i fotohistorien. Han porträtteras vid ett cafébord i en paus från mörkrumsarbetet i Georg Oddners ateljé.

1962 träffar Hedström på en äldre arbetare i Göteborg. Gör ett vackert porträtt ( med Hasselbladaren?)

1969 skildras gatulivet i New York med en Canon Dial. Halvformatsbilderna kopieras i par.

Mitt i det snabba impulsiva bildflödet ser man att det finns ett allvar, en slags noggrannhet och formkänsla. Det är endast med svårighet man kan skilja ut jobbilderna från de bilder som bara är tagna av nöje och nyfikenhet.

1986 i Italien sitter en man på ett tåg och sover. Både mannen och det soldränkta landskapet fångas med en panorama kamera.

1992 står Ola Billgren i helfigur i ateljén. Med rock med uppvikt krage och läder portfölj ser han ut som en skattmas.

2004 besöker Hedström Medelhavsmuseet i Stockholm, gör en bild av klädhängare vars skuggor dansar omkring på väggen.

Att läsa den här boken känns lite som när man gått upp på vinden och hittat en bortglömd koffert med bilder från ett helt fotografliv. Ett liv där fotograferingen har varit en nödvändighet, både som jobb och nöje.

Jag tycker om att bilderna är små, det tvingar läsaren att tränga in i boken, hänga över sidorna med näsan tätt intill.

Barnen Truls, Emma och Sofia dyker upp här och där. Likaså kvinnorna, Maud och Kim.

I slutet av boken skymmer det över Malmös symbol Torson, på trädgårdsbordet samlas vissnande växter och blommor (2009). Kanske det är sant, som någon sagt, att när fotografer blir äldre föredrar de att fotografera blommor!

P.S. Den fina barndomsskildringen om Hedströms dotter Emma finns fortfarande att få på antikvariat. Boken heter Emma.

 

Tommy Arvidson, är fotograf och skribent i Malmö.

Figure out.

Denise Grünstein. Bokförlaget Arena. 2010.

ISBN 9789178433353

Naturen är Denise Grünsteins studio. Där händer det märkliga saker. Saker vi aldrig riktigt förstår. Men det finns ett värde i att inte förstå. Så här säger fotografen i en bildtext:

Det jag inte förstår intresserar mig. När ingenting är antingen eller, utan allting kan vara både och.

Det är ofta något obehagligt som sker och det är alltid kvinnor som agerar. Bilderna verkar ibland vara hämtade ur en Hitchcockfilm. I serien Figur i landskap är en kvinna på flykt, eller på jakt efter något. I storslagna panoramabilder följer vi kvinnan i ett grönt, lite vildvuxet parklandskap. Ibland skymtar vi bara kvinnan bakom en häck.

Samma filmiska känsla finns också i nästa bildserie, som är fotograferad i den finländska skärgården. Där finns en ton av dolt hot mot den kvinnliga huvudfiguren som rör sig runt gårdarna och åkrarna, till synes hela tiden på väg någon annan stans. Den här bildserien är fotograferad i svartvitt med storformatskamerans skärpa och tonomfång.

Boken är publicerad i samband med Grünsteins stora retrospektiva utställning på Museet för Nutidskonst, KIASMA, i Helsingfors hösten 2010. Vi får ta del av ungefär 7–8 av hennes utställningsprojekt. Hennes förhållningssätt till det fotografiska hantverket är välgörande fritt, hon fastnar aldrig i något maner. Det börjar med flickan i badmössan, den bild som Grünstein visade på utställningen Bländande bilder på Fotografiska museet 1981 Den är tagen med en Dianakamera, en enkel plastkamera som är mer berömd för sina tekniska brister än sina fördelar.

Zone V gestaltar hon en av världshistoriens vidrigaste epoker, judeutrotningen under andra världskriget. Bilderna är askgrå och tryckta på ett matt papper. Detaljer, som en judestjärna, ordnade arkiv, och så flera sidor med bara ett grått töcken. Bilderna är bland annat tagna i koncentrationslägren Theresienstadt och Auschwitz. Allt är väldigt välordnat, oproblematiskt och just därför väldigt skrämmande och obevekligt.

Figure out är en bildserie från hennes senaste utställning. En kvinna, vars ansikte ständigt döljs av hår, ett bord med vit duk. Bordet är placerat på en strand och i ett mörklagt rum. Håret förekommer i form av peruker och avklippta hårhögar. Här kan man se att surrealismen varit en inspirationskälla, och verkets titel antyder att man själv får fundera ut eller projicera sina egna tankar på bildernas innehåll. Hos mig framkallar de till en del samma obehagskänsla som hos koncentrationslägerbilderna. Men denna gång på blankt papper och i färg.

En god vän till mig orerar jämt om att det så sällan kommer ut böcker som sammanfattar de bästa svenska fotografernas livsverk. I det här specifika fallet är det ett nedslag mitt i karriären.Konstkritikern och f.d. museichefen Bo Nilsson sätter i en efterskrift in Grünstein i ett konshistoriskt perpektiv.

Bokens avslutande bild heter Work in process och lovar att en helt ny sida av Grünstein snart kommer att nå våra ögon. Att den här boken kommit ut är en kulturgärning. Mer sånt!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Hillbilly Heroin, Honey.

Hannah Modigh. Journal. 2010.

ISBN 9789197696609

Hannah Modigh har skildrat människorna i den lilla staden St. Charles i bergsområdet Appalacherna i Virginia, USA. Staden ligger i ett stort kolbrytningsområde. Det är en liten stad, 147 invånare. Staden har dock fått besök av Google-bilen men det är också där den vänder. Där bortom finns tydligen inget värt att filma.

Bilderna visar människor som stannat upp, som förlorat tron på framtiden. Ungdomar stirrar allvarligt ut i intet. Men det finns också leenden, och dom käcka gruvarbetarna är mycket stolta över sitt jobb. Och när allt känns som mest hopplöst så värmer fyllan bäst.

Modigs bilder har en ton av klassiskt dokumentärfotografi blandat med meditativa, liksom upplösta bilder i pastelltoner. Ibland arbetar hon i svartvitt. Det fungerar väldigt bra för att beskriva den stillhet och det stråk av hopplöshet som jag tror att hon har upplevt. Som en kontrast till tröstlösheten visar hon också upp den undersköna naturen.

Det här är en skildring som berör, men den ligger också farligt nära fördomarna om den amerikanska fattiga landsbygdsbefolkningen: the white trash. Här finns dom alla: de unga (ensamstående?) kvinnorna med småbarn, de unga grabbarna (nästan barn) med sina skjutvapen, och de kraftigt överviktiga. Vi här i Europa är så hjärntvättade med amerikansk livsstil så vi tycker att allt ser ut som på film. När jag tittar på bilderna kommer jag på mig själv med att referera till amerikanska filmer: Stand by me, Deer hunter och ett otal andra.

Jag saknar en text. Jag vill inte vara tvungen att behöva gå in på Google för att få reda på att Hillbilly Heroin är slang för OcyContin, ett smärtstillande och starkt vanebildande preparat med opieliknande egenskaper.

Det här en gripande och insiktsfull berättelse om en del av USA som hamnat vid sidan om och som är lite på dekis. Det är rasande skickligt gjort med stor medkänsla och stort engagemang. Men jag vill veta mer. Jag vill komma närmare de här människorna, jag vill veta vad dom heter. Jag vill veta hur de ser på sina liv. Jag känner mig utesluten just när jag börjar bli riktigt intresserad.

P.S Det finns en text i boken, sångtexten Coal Tattoo skriven av Billy Edd Wheeler.

P.S. Andra har omfamnat den här boken mycket mer än vad jag gjorde. Hilbilly Heroin blev vald till vinnare av Svenska Fotobokspriset 2010. Den finns också med i websidan Photoeyes uppräkning över 2010 års bästa fotoböcker.

(tidigare delvis publicerat på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö

Karlbergsvägen, Stockholm 1967- 1981.

Lars Engström. Nirak förlag. 2010.

ISBN 9789163347184

Karlbergsvägen är en liten kilometerlång gata som börjar vid Odenplan, passerar S:t Eriksplan och slutar vid Karlberg, nära Norra stationsområdet.

Lars Engström bodde där mellan 1967 och 1981. Han lärde känna barnen i området och började fotografera dem. Det här var en tid då gårdarna var öppna, porttelefoner ett okänt gissel. Stockholm genomled en stor rivningsvåg. City var fortfarande fyllt av äldre hus och rivningstomter med övergivna bilvrak och annat skräp. Om man går Karlbergsvägen idag ser man inte många barn. Syns dom, så är dom på väg från något till något annat. Gatorna och gårdarna är inte längre lekplatser utan transportsträckor.

30–40 år är visserligen en lång tid, men de här svartvita bilderna känns som hämtade ur en helt annan tid, mycket, mycket tidigare. En oskuldsfull tid då barn fick vara ifred och skapa sina egna lekar. Man kan fundera över vilka vuxna vi skapar i dagens genomorganiserade samhälle. Men man skall akta sig för att romantisera och hävda att det var bättre förr. Att barn klättrar på tak och till och med på skorstenarna verkar inte vara någon bra idé. Men att hoppa på taket på en skrotad Volvo Amazon och att fånga en duva på en vind verkar vara spännande sysselsättningar som vi kanske har för lite av idag.

Engström har närmat sig barnen på ett respektfullt sätt. Man ser genast att detta är hans vänner. Han försöker inte regissera. Han ber om en bild, sedan fortsätter leken. Han har på ett mästerligt sätt skildrat de där åren då man är stor nog att vara ute själv, men tillräckligt liten för att kunna leka att man kör rally i en skrotbil. De vuxna är nästan helt frånvarande. En äldre gårdsmusikant och någon som stressar förbi på gatan är de enda. Det här är en rapport från barnens värld. Man blir varm om hjärtat och tänker på sin egen barndom. Och än en gång fastnar jag för frågan – borde vi inte låta våra barn vara lite mer ifred?

(tidigare publicerad i dagensbok.com)

Boken fick ett hedersomnämnande i Svenska Fotobokspriset 2010.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Dalen.

Gerry Johansson. Libraryman 2010.

ISBN 9789186269227

När Stockholmsförlaget Libraryman ville göra en bok med Gerry Johanssons bilder blev det den största bok han gjort. Boken är stor som en LP-skiva och bilderna är i format 16 x 16 cm. Vi är vana vid att närsynt betrakta hans lite mer än kontaktkartestora skildringar av det svenska landskapet i böcker och utställningar.

Dalen är en berättelse om ett år i en del av den halländska landsbygden. Vid en slarvig genombläddring så är bilderna lite tråkiga, tömda på liv. Men titta lite närmare! Där finns en Twinpeaks-stämning i vissa bilder och en touch av Kerstin Frykstrands naturlyriska månadsbilder i andra. (Ni 40-talister minns Frykstrand från småskolan.)

Johansson gör bilder med en självklar exakthet och en graciös lätthet. Något som ytterligare understrykes av av det fantastiska trycket.

Det är som om landskapet står där och bara väntar på att han skall komma med sin slitna Rolleiflex och magasinera allt in i evigheten. Den enda levande varelse som syns är en häst iförd flughuva. Annars bara människospår, ett halvt nerrasat fotbollsmål, dyngspridare, och så de storslagna åkerlandskapen.

Johansson är en passionerad bilförare. Det finns något av det i hans bilder; bromsa före, och så full gas ut ur kurvan. Och där sitter bilden!

(tidigare publicerad i dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Förbisett. När vardagen glimrar till.

Niklas Ingmarsson ( text), Robert Willim (text), Martin Magntorn (foto). Symposion. 2010.
ISBN 9879171398475
Detta är en bok om det som vi inte såg, en bok om det som är för sent att uppleva. Det är en bok om vardagens ögonblick.

Författarna vill få läsaren att uppmärksamma vardagens poesi. Skönheten i den dimmiga länsvägen 928, ljusspeglingarna på en husfasad i Malmö. Eller absurditeten i den översnöade studsmattan. Eller i de hopträngda trädplantorna som står där uppstagade och gödslade, utplacerade på den enorma öde gräsytan.

Bilderna kommer mest till sin rätt när de är ordnade i olika teman. Till exempel serien med olika sittplatser. Här finns varianter från billiga nylontygsstolar med hemmasnickrade bord till bastanta cementerade rastplatsmöbler. Eller bilderna på olika slags busskurar.

När det vi ser i vardagen översätts till bilder i en bok minns vi plötsligt de absurditeter vi själva upplevt i vår egen verklighet. Det underliga hålet i gatan, motljuset i parken, de geometriska mönstren på parkeringsplatsen. Boken blir en slags uppmaning till att gå ut och reflektera över och kanske fotografera sin egen värld.

Texterna rör sig kring vårt sätt att uppleva verkligheten. Vad är snyggt och vad är fult? Vad bör man uppleva i omgivningen och vad kan man strunta i? I ett utdrag ur Lunds kommuns riktlinjer för uteserveringar får vi veta att möblerna skall ha en ”ljus och lätt elegans”. De skall helst vara av trä eller stål och vita plaststolar bör undvikas.

Författarna analyserar Svenska turistföreningens årsbok, den skrift som till stor del påverkat svenskarnas sätt att se på landskapet. Alltifrån den naturromantiska synen vid början av nittonhundratalet till intresset för urban exploration i slutet av samma sekel.

Texten slingrar sig runt i ämnet kåserande och intresseväckande. I sin berättariver försöker man måla upp sina intryck för läsaren. Det blir ofta överambitiöst. Så här beskrivs vindkraftverken: “Likt arméer av stål erövrar de landskapet med sina viftande värjor.” Eller det kommunala avloppet: “Toalettstolar och handfat är som emaljerade svampar sammanbundna med underjordiska mycelier och rottrådar.” Man önskar att författarna hade låtit bli att försöka göra bilder av text i en bok som faktiskt är fylld av fantasirika och intresseväckande fotografier.

(tidigare publicerat i dagenbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Ulan Bator.

Gerry Johansson. Gun Gallery. 2010.

ISBN 9789197765848

I sin ständigt pågående undersökning av landskap, mestadels urbana, har Gerry Johansson hamnat i helt osannolika Ulan Bator, huvudstaden i Mongoliet. I en tidningsintervju säger han att han ville dit därför att namnet är så fint. Boken ingår i en slags serie, Gerry Johanssons bibliotek. Alla böckerna är inbundna i naturfärgat linne med en inklistrad bild på omslaget. Serien omfattar till dags dato fyra titlar. Bilderna är alltid svartvita och kvadratiska. Utom ett fåtal i den senaste boken som antagligen är tagna med en 6 x 9 kamera.

Ulan Bator ligger väldigt långt borta. Oroligt frågar man sig, kommer den inbitne Sverigeskildraren att känna sig bortkommen, hänfalla åt exotism. Men avståndet har inte tagit bort det skojfriska och egensinniga hos Johansson. Här skapar han ett grodansikte av ett dike och två halvt nedgrävda bildäck. Han söker upp lekplatserna mellan husen med sina underliga plåt- och cementdjur. Utanför ett äldre hus står en flock stolar med kjol och ser ut som om dom högljutt skvallrar om något.

Han ger sig upp på höjderna utanför staden och hittar där detaljer; ett staket och där utanför en sten som skyddas av ett halv nergrävt bildäck. Bildäcken återkommer i bild efter bild. Antingen är det så att Ulan Bator är en avstjälpningsplats för gamla däck eller också är det så att fotografen och bilentusiasten Johansson har kombinerat sina intressen.

Det finns en genuin fotograferingsglädje i dessa bilder. En önskan att genom form och tanke upphöja det mest oansenliga föremål eller landskap till något som vi måste förhålla oss till, skratta åt eller förvånas inför. I just denna bok överraskar Johansson genom att ha ett porträtt i helfigur på en människa. I alla sina andra böcker visar han blott upp människans spår. Jag misstänker att personen på bilden bara finns med som en storleksmarkör.

Man måste bara glädja sig åt att vi i Sverige har en sådan enveten, idogt arbetande landskapsfotograf i världsklass. Jag tycker personligen att hans bilder är både roligare och mer intressanta än förra årets Hasselbladpristagare Robert Adams.

(tidigare publicerat på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.