Pure architecture

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Club 13.

Nils Petter Löfstedt. Pierre von Kleist Editions 2010.

ISBN 789729982521

Boken har fått sitt namn efter en svartklubb i Malmö.

Jag fastnar för en bild föreställande en hand som håller en stor blålila dildo. Sättet den anonyma handen håller den på påminner mig om hur Frihetsgudinnan håller facklan. En slags fruktbarhetssymbol eller en förtryckande påk?

På en annan bild verkar en kvinna njuta. En kvinna har vingar tatuerade över hela skuldran.

Jag blir lite svävande när jag skall berätta vad den här boken handlar om, egentligen. Om nu det spelar någon roll. Det är egentligen bara fotografi, som det svänger om.

Jag tror den handlar om det som de avporträtterade om tio år kommer att referera till som ungdomsåren. De där åren när allt är möjligt och den egna gruppen viktigast i världen. Det handlar om närhet, om att ta på varandra, kyssas eller att bara ta på sig själv. Och det handlar om att på Håkan Hellströmskt vis ramla gatan fram. Ostoppbar.

Hoten kommer från det övriga samhället. Och bör på något anarkistiskt vis bekämpas. Fuck the police har någon skrivit på gatan bredvid demonstranten som gör sig beredd att slänga iväg någon slags lysraket. Bankfönster är till för att krossas. Råttorna ligger döda på asfalten. Polisen rycker fram med kravallhjälm.

Författarens självporträtt spränger filmremsans gränser och har något magiskt över sig, ungefär som fantomens ring. (den onda).

Det här är en livsbejakande rapport från ett ungdomsliv som omväxlande är kaotiskt utlevande och stillsamt eftertänksamt.

Boken innehåller inte en enda rad text, vilket i detta fall är befriande. Vi är som läsare helt utlämnade till att tolka bilderna utifrån våra egna erfarenheter och fördomar.

Dessutom är detta troligen den första bok vars bilder finns som gatstenar utplacerade i Malmö.

Förläggarens hemsida.

(Tidigare publicerat i dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

The family.

Stefan Bladh. Nouvel Publishing. 2010.

ISBN 9789197826303

Den 15 september 2002 träffar fotografen Stefan Bladh familjen Kaplan för första gången. De bor under en motorväg i Istanbul. Han beslutar sig för att fotografera familjen. Det är början på ett projekt som i viss mån pågår fortfarande. Det hela började som en skoluppgift. Bladh och hans klasskamrater från Biskops Arnö skulle tillbringa en tid i Turkiet för att göra en skoluppgift.

Han visste inte då att han skulle komma att åka tillbaks dit under sex års tid.

Familjen Kaplan består av pappa Hüseyin, mamma Ayse samt nio barn. Man lever på att tigga, samla elkablar samt gatuförsäljning. Ibland bor man utomhus med ett par stora mattor som underlag, ibland lyckas man skaffa husrum i något halvt nerrasat hus.

Bladh närmar sig familjen med en slags självklarhet, så som människa möter människa. Han väjer inte för smutsen och eländet men han romantiserar inte eller tycker synd om. När  sonen Aliye har blivit påkörd av en bil tar han ett porträtt av pojken. En bild som visar vilka svåra förhållanden man lever under men som också visar på ett hopp, ”vi ger inte upp”. Pojken med skrapsår i ansiktet och fläskläpp är så långt från tavlan ”Det gråtande barnet” man kan komma.

Det finns ett lugn i bilderna, ett ibland nästan överjordiskt lugn. Ändå är det vardagen som beskrivs, men det man saknar i materiella ägodelar verkar man ha vunnit i tid. Man lagar mat tillsammans, man sitter och pratar med vänner. Ändå förstår man att de lever ett oerhört slitsamt liv, ofta bortmotade från sina lägerplatser, slagna av polisen när de försöker sälja små paket med pappersnäsdukar.

Familjen är starkt troende muslimer. Man bekänner sig till en religiös grupp som kallas Alviter. Pappa Hüseyin pratar om sin religion: ”Det är hos människorna problemet ligger eftersom de lever i blindhet och har förlorat sin kärlek och solidaritet i jakten på materiella ting.”

”Långt före vår tid hade människorna insikter som nu har gått förlorade. Vi beter oss mer och mer som apor. Vi måste bli människor igen.”

Bladh har åstadkommit en inträngande skildring av en värld de flesta av oss inte hade en aning om att den existerade bara runt knuten från lyxhotellen i Turkiets största stad. Hans bilder är gjorda i en klassisk reportagestil, man kommer att tänka på amerikanen Eugene Richards.

Bokens utförande är väl värt att berätta om. Ett elegant svartvitt tryck med tre tryckomgångar, ett så kallat triplextryck gör att bilderna nästan har det ursprungliga fotografiets uttryckskraft.

Man kanske skulle kunna ifrågasätta den vackert linneklädda boken som skildrar fattigdom och elände. Men jag tycker tvärtom att man inte får spilla någon möda för att på ett så tilltalande sätt som möjligt berätta historien om familjen Kaplan. Det är dom värda. Och det är Stefan Bladhs bilder värda.

(Tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

LA RESIDENCE.

J H Engström. Journal 2010.

ISBN 9789197762557

Engström har vandrat runt på Bryssels gator med sin kamera, suttit på krogar och barer. Det handlar om tillfälliga möten och om kulturlandskapet. Han har lyckats ladda skenbart banala motiv med ödslighet och en slags väntan.

Här, just här, på den här dammiga parkeringsplatsen där det märkligt nog bara står WW Golf bilar, 4 stycken. Där kommer något avgörande att hända, eller har redan hänt. Den där ödetomten som är som hämtad ur The Wire, har också något ödesmättat över sig. Dom där sjukt många kablarna som försåtligt slingrar sig runt ett gathörn, Är det hela Echelon som samlar sin information där eller?

Jag försätts i ett tillstånd av förstämning när jag betraktar bilderna från de ödsliga gatorna som ger mig déjà vu upplevelser av filmen Alpaville. Men det är en slags kreativ förstämning. Den där bilden med kablarna skulle jag gärna ha på min vägg som en slags påminnelse om något jag inte riktigt förstår.

Det är nästan uteslutande män som Engström porträtterar, de ser slitna ut, så slitna som vi alla ser ut när vi avbildas med hjälp av en oförsonlig blixt. Men där finns alltid en glimt i ögat ” Vi skall visa dom jävlarna”.  Scenen är oftast en gata eller en bar.

Bilderna är gjorda som triptyker, man viker ut boksidan och får se människan i tre olika bilder. Det blir lite som att betrakta en film i ultrarapid. Boken måste läsas i ett lugnt tempo. Vika ut och sedan vika in igen. Alltså tid för eftertanke.

Sin kvinna har fotografen avbildat naken nästan svävande mot en vit bakgrund. Hon befinner sig långt borta från männens och barernas gemenskap. Det är kärleksfulla bilder som står i kontrast till de evigt rökande männen på krogarna.

Engström låter varje bildsekvens åtföljas av korta dagboksanteckningar. Ibland små berättelser, ibland sentenser, som så här;

12.3.2003

Ibland får jag för mig att vissa fotografer vill förklara världen med sina bilder. Då slår jag bakut och får lust att fotografera igen.

I denna perfekta bildvärld där käcka, skarpa, engagerande, politiskt korrekta bilder sköljer över oss är det skönt att försjunka i J H Engströms stökiga, brötiga, ibland oskarpa men ändå väldigt medvetet precisa bildvärld. En högst personlig bildvärld som ändå har en slags allmängiltighet. Den förklarar inte världen men visar att vi är alla ganska lika. Vi har alla stått i hissen och sett de där nerpissade metallväggarna passera förbi. Och vi har alla funderat över vilka historier de ensamma männen vid bardiskarna bär på. Så här kommenterar han själv sin bok

04.07.2003

Vad handlar mina bilder om?

Välj själv!

(Tidigare publicerad på Dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.