Rewind the Photographs.

Nina Korhonen. Eget förlag. 2009.

ISBN 9789163333934.

Detta är den tredje delen i en trilogi som inleddes med boken Minne. Muisto, Memory, 1997, och fortsatte med Anna, Amerikan mummu, 2004. De böckerna handlar om barndomens somrar i Finland samt om Korhonens mormor som utvandrade till Amerika. I denna tredje del är det Nina Korhonen själv som är i centrum. Hon porträtterar sig själv och sina käraste, mannen Tore, brodern Mikko, mamman och pappan och andra släktingar.

Den här boken,  tänker jag mig, har kommit till för att betvinga faror och demoner. Mamman på sjuksängen, maken Tore med strålbehandlingsmarkeringar över kroppen och mormor med de typiska sjukvårdsplastbanden runt armen.  Men den är också en minnesbok över de lyckliga stunder som har varit, resor, semestrar.

Korhonen återupptäcker det banala familjefotots styrka och dess förmåga att berätta saker som vi inte riktigt kan sätta ord på. Det som vid en hastig titt verkar vara ett familjealbum växer vid en närmare läsning till en familjekrönika där dolda sammanhang ligger och lurar, outtalade känslor väcks. Där omsorgen om familjen hotar att förgöra en själv samtidigt som det är en källa till djup lycka och glädje. Naturen är ständigt närvarande som en plats för eftertanke och betraktande.

Över bilderna svävar någon slags oro. vaksamhet och omsorgstagande. Nina Korhonen är sin egen och familjens uttolkare och skildrare.

Detta är en typ av personlig fotografi som lever i något slags gränsland mellan det allmängiltiga och det högst privata. Porträttet på fadern med bister min är magnifikt i sin enkelhet. Likaså bilden på Vidar Sandahl med ett nyligen skjutet rådjur på axeln. Självporträttet från Galicien med det storslagna tidvattenlandskapet och en liten knappt centimeterhög Nina Korhonen blir i sammanhanget hjärtskärande. Det här är en bok man skall läsa sakta och eftertänksamt och återvända till.

I ett citat har fotografen och psykologen Kent Klich ringat in bokens tema

” Det finns inget som är viktigare, mer inflytelserikt, eller potentiellt mer destruktivt för någon människa än familjen.” Citatet utgör tillsammans med en längre text av Marie Lundquist ett slags nyckel till läsningen av bilderna.

( Tidigare publicerad på Dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

One picture at a Time. Photographs 1952- 2008.

.

Gunnar Smoliansky. Steidl. 2008.

ISBN 9873865216151

Fotografi är en mångskiftande konstart, eller konstart förresten; låt oss kalla det teknik. Det kan användas för att dokumentera brott eller sälja bilar. Man kan tävla i fotografi eller sälja väggtapeter.

Smolyanskis fotografi är inget sådant. Det är blott fotografi. Han visar oss den omvärld och den vardag som vi gick förbi och inte såg. Han har väntat länge med att visa många av dessa bilder. En del är tagna redan 1952. Det beror antagligen till en del på att han har tagit bilderna för sin egen skull. Det finns inget skryt i Smolianskys fotografi, heller ingen önskan att visa upp en tid, eller att hävda något. Han vill göra fotografi, punkt slut. Ibland bara för njutningen av att finna en form i en solreflex på en vägg. Ibland i upphetsningen över att ha fångat ett människoliv under några delar av en sekund. Bilderna svarar inte på den eviga frågan hur och varför, utan ställer frågan till betraktaren. Vad vi får veta är när och var. Resten lämnas till betraktaren. Det är inte så att vi blir övergivna. Men bilderna kräver att vi lägger till våra egna erfarenheter och värderingar. Det är svårt att släppa tankarna på bildens gåta, den blir som en melodi som man inte kan bli kvitt. Alla bilderna berättar en historia, men vi måste lista ut den själva.

Männen i Smolianskys värld är aktiva, på väg någonstans, kvinnorna väntar på något, håller fast eller är sensuellt blottade. Samma sak här, han vill göra fotografi, inte ställa sig på någon barrikad av något slag. Han kommer inte att förändra världen men han kommer förhoppningsvis få människor att se och tänka själva.

En rock ligger slängd på en bänk på ett sådant sätt att man måste anta att rockens innehavare elegant har glidit ur rocken. Eller också har han gått upp i rök. Eller också är han osynlig och sitter där iförd sin rock. Kungsträdgården, 1956

En man vid Slussen 1958 håller uppfodrande två fingrar under hakan på en kvinna samtidig som han spänner ögonen i henne. Vi kommer aldrig att få reda på vad det handlar om, men vi vet, vi vet!

En bild från Stockholm 1991 är omöjlig att tyda. Det är bara ett svart hål med kanter. Men vi kan omedelbart känna känslan.

En död fluga ligger i fönstersmygen bredvid ett glas med vatten.  Det är 1975 och platsen är Saltsjö-Bo

Smoliansky har fotograferat vardagen, han kallas ibland flanörfotograf. Han har stannat till vid de där små detaljerna som vi andra uppfattar i ögonvrån och inte tänker mer över. Han arbetar i en tradition som nästan är lika gammal som fotografikonsten. Parisaren Eugéne Atget, verksam vid 1900-talets början, skulle ha varit intresserad. Josef Sudek som arbetade i Prag under 1900-talets första hälft. likaså.

Det är vackert, det är stämningsfullt. Jag tror man kan säga, på samma sätt som man säger att man bär en dikt inom sig, att man kan bära en bild inom sig.

Eller varför vara så högtravande; det här är en bok fylld med jävligt fina bilder, nära 300 stycken. Dessutom har Marie Lundkvist skrivit en strålande text om Gunnar Smolianskys bildvärld.. Fotohistorikern och kritikern Gerry Badger placerar i en essä in honom bland de riktigt betydelsefulla europeiska fotograferna. ( Tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö