Vann rätt person och bok?
Två stora fotopriser har nyligen delats ut. Om man skall vara elak så vann fel person och bok. Men då måste man kanske inta samma idé som Polarpriset använder. Det vill säga: -Vi premierar säkra kort.
Inför Hasselbladspriset offentliggörande spekulerades det på min ström av sociala medier. Stephen Shore, Anders Petersen, Alec Soth och Sally Mann var namn som kom upp. Vad man då inte tänkte på var att Haselbladpriset mer och mer har förändrats till att vara ett pris för fotobaserade konstnärer. När priset instiftades var synen på vad fotografi kan vara en helt annan.
Erik Kessels som föreläste i Stockholm i helgen, berättade att en människa idag exponeras för lika många bilder under en förmiddag som en människa på 1800-talet kunde få se under ett helt liv. Dessutom är möjligheten att fullständigt manipulera en fotografisk bild barnsligt enkel. Dessa faktum måste man beakta när vi funderar på hur vi idag betraktar och använder bilder. Och det här är bara början på en omvälvande utveckling…
De som funderar över den fotografiska bilden och dess trovärdighet och relevans är ofta konstnärer som rör sig mellan olika medier. Vi fotografer,däremot, älskar ögonblicket, närheten och det autentiska. Och är fast i en värld där bilden är allt.
Oscar Munoz, årets Hasselbladsvinnare verkar vara en artist som funderar mycket över faktorerna tid och minne. I ett av hans verk får vi andas på en blank glasskiva, då träder en bild fram. En slags poetisk betraktelse över de tidigaste fotografiska experimenten.
Men jag kan inte säga att min begränsade kunskap om hans arbeten har gjort mig intresserad av hans verksamhet. Kanske kan höstens utställning på Hasselblad Center få mig att tänka om.
Man byter jury varje år men efter vad jag förstått så har stiftelsen en viss påverkan på vilka som sitter i där. De senaste åren har det varit en rätt högbrynt församling. Intendenter och kuratorer, en och annan författare, men ingen fotograf.
Vid lördagens prisceremoni angående Svenska fotobokspriset trodde nog många att Gunnar Smoliansky skulle gå hem med det stora diplomet. En legend inom flanörfotografin, dessutom nominerad en gång tidigare (utan att vinna vid det tillfället). De andra nominerade var; Jenny Rova, fin idé men kanske för privat. Stefan Bladh, storslaget men en aning dystert, Stephen Gill, som alltid, djupt originell, en bubblare. Inka och Niclas Lindergård; nja dom har ju vunnit tidigare med ett rätt likartat material.
Nog hörde man ett lite förvånat sus genom salen när vinnaren blev Jenny Rovas bok A selfportrait through the eyes of my lovers ( b.frank books), I det efterföljande minglet hördes röster som – hon har ju inte ens tagit bilderna…dom följer ju inte sina egna regler…
Hon har inte varit upphovsman men väl motiv. Boken består av bilder hon samlat in från sina tidigare älskare och män samt från sin nuvarande man. Intima manliga blickar som aldrig varit avsedda för publicering. I ett samtal från scenen berättade Rova att bilderna på ett sätt handlade om hennes egen inriktning inom fotografin, där hon var ute efter det intima. Till exempel att fotografera när man hade sex. Hon menade att männen hade påverkats av hennes syn på fotografi. Det vore intressant att se en del två av den här boken med den kvinnliga blicken på samma män.
Så vann ändå rätt person och och bok?
Hasselbladsstiftelsen verkar sträva mot den konstnärliga scenen mer och mer. Och det gör man med en viss elegans. Men konstnärspriser finns det gott om. Fotografpriserna är inte så många. Men kanske den traditionella fotografen med regnsäker jacka, fotriktiga skor och kameran på axeln är något som med tiden kommer att försvinna. Framtiden kanske tillhör någon slags multikonstnär.
Fotoförfattarna som delar ut Fotobokspriset väljer också en ny jury varje år. Om man tittar på statistiken där så blir utfallet ofta oväntat men inte med någon tydlig riktning mot någon speciell typ av fotografi. Dokumentär fotografi har blandats med konstnärlig dito.
(Och det här säger jag trots att jag både vid flera tillfällen valt jury och vid ett tillfälle suttit i sagda jury. Jävig alltså)
Men man kan naturligtvis inte tävla i varken musik, konst eller fotografi.
Den stora vinsten med alla dessa priser är väl att vi betraktare stannar till en stund och fördjupar oss i en kulturutövares arbete som vi kanske annars inte hade uppmärksammat.
Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.
