Smällor och gluggar

Det har alltid funnits en kamera i mitt liv. Som nyfödd avbildas jag i en stolt modersfamn med en 6 x 7 kamera. det var antagligen någon enklare bälgkamera. Jag finns då både i fysisk form och på bild. Om inte för evigt så åtminstone under någon mansålder.

Vid 10 månaders ålder släpades jag i väg till en ateljefotograf. Jag satt där i ett främmande rum med starka lampor och såg olycklig ut. Ett mjukisdjur som luktade och smakade av tidigare avfotograferade barns snor och saliv gjorde inte saken bättre.

Jag var dock för liten för att uppleva det trauma som författaren Frans G Bengtsson berättar om i novellen Min debut hos fotografen: ”… att jag kunde tilltro mina föräldrar att vilja ha mig manglad och uppklistrad på papper.”

 Vid tvåårsåldern finns det en 6 x6 kamera i familjen men det var först i 6–7 årsåldern som jag började intressera mig för den där svarta mystiska lådan.

Då hade min pappa börjat fotografera bil och motorcykeltävlingar i Eskilstunatrakten. Han frilansade åt tidningen Racing och Eskilstunakuriren. och hade köpt en Rolleicord, en tysk tvåögd spegelreflexkamera. Den var egentligen lillebror till Rolleiflex, prestigemodellen som alla pressfotografer hade. Men jag förstod att det där var en dyr och komplicerad apparat och jag fick på sin höjd kika ner i ljusschaktet någon gång. Jag studerade handgreppen när vi barn blev fotograferade och drömde om de bilder jag skulle ta när jag blev stor. Ibland brukade jag få de överblivna filmspolarna. Man kunde bygga små bilar av papp från skokartonger och ha spolarna som hjul

Min mamma arbetade på EPA varuhuset vid Stora torget. Jag hälsade på henne ibland efter skolan. På avdelningen för kontorsvaror fanns glashyllor där lite dyrare saker var placerade. Där stod den, en kamera av märket Reporter Junior II. Den var perfekt, och naturligtvis mycket dyrare än de där sparpengarna jag då och då stoppade ner i min sparbössa. Det fanns tre tider på kameran, 25-dels sekund, 50-dels sekund och B. Två bländarintällningar, soligt och molnigt. Den var också utrustad med gulfilter, något jag inte visste vad man skulle använda till. Efter studier på biblioteket förstod jag att det skulle ge en mörkare och mer dramatisk himmel. Och så, en jul låg den där i ett paket. Jag fotograferade mina vänner och släktingar, katter och hundar.

Ibland hjälpte min pappa mig att framkalla rullarna . Det skedde inne i badrummet med hjälp av två djupa tallrikar. en för framkallare, D-76 och en för fix. Man drog sakta filmen upp och ner i badet.

Vi hade också en liten ram för att göra kontaktkopior av bilderna. Här kunde man använda samma tallrikar men en annan framkallare, Kodak D-72.

Vi tände taklampan någon sekund och hoppades på det bästa. Ofta blev det bra bilder.

När jag blev äldre och själv tjänade pengar kände jag behov av en bättre kamera. Reportern började dessutom läcka in ljus. Jag bläddrade fram och tillbaka i Norrländska fotocentralens katalog. Jag ville helst ha en Yashica-Mat tvåögd spegelreflex men bestämde mig till sist för en mindre Voigtländer med genomsiktsökare.

Efter några år köpte jag en Praktica med en 50 mm optik, en östtysk kamera.

Sommaren 1970 gick jag provveckor för att söka in på Kursverksamhetens fotoskola i Stockholm. Vår lärare där hette Christer Landegren, mest omtalad för sina fina bilder på jazzmusiker. Han arbetade med en Pentax Spotmatix. Jag inhandlade raskt en Pentax med ett 35 mm objektiv

Den första dagen på skolan stod vi ett gäng nya elever i ring och diskuterade våra kameror, någon hade en Canon med Leicafattning, några hade Nikon F, en hade en Hasselbladare. Poeten Thomas Tidholm, som tidigare hade varit elev på skolan passerade. Han stannade till, granskade oss och våra verktyg. ”Vilka fina kameror ni har, grabbar! ” sade han. Vi tystnade och vred besvärat på våra apparater. Vi förstod ju att han hade haft en gnutta hån i rösten.

Christer Strömholm, vår rektor visade på en föreläsning hur man kunde bära sin kamera, med ett specialtillverkat hölster, dolt under armen. Det bästa var då att ha en Leica med den där fina hopskjutbara Summicron 50/2. Då blev kameran nästan osynlig under kavajen. Det objektivet var också Henri Cartier Bressons favorit. På fotoskolan brukade vi ofta skämta om att man kunde se på klädseln vilken kamera en person använde. Det stämde ofta. Amerikansk militärjacka = Leica eller Nikon F. Kavaj eller kjol med elegant halsduk = Hasselblad eller storformat

På Kameradoktorn, vår favoritfotoaffär, fanns en begagnad Leica M3. Jag kompletterade  med en Summicron 35/2,8 och en Elmar 90/4 och så var studielånet nästan slut. Jag fick jobba på Posten på lördagarna resten av terminen.

M3 hade den egenheten att sökaren var avsedd för 50 mm objektiv. Så min 35a var försedd med ett par extra  vidvinkliga glaslinser som täckte sökaren. Lite klumpigt och fult, så senare i livet skulle jag komma att köpa en M4. När sedan Leica presenterade Modell M5 med inbyggd ljusmätare så föll jag för den. Ljusmätaren var en besvikelse och jag mätte alltid med min Lunasix.

Jag har alltid velat bära kameran nära ansiktet med en kort läderrem. En sommar när jag arbetade på Oskarshamnstidningen fick jag låna deras tjugoetta. Det var ganska ovanligt med sådana extrema vidvinklar på den tiden. Problemet var att man var tvungen att ha en extra sökare i tillbehörsskon ovanpå kameran. Den sökaren hade vassa kanter. Vass kant och kort kamerarem resulterade i att fick ett sår i pannan varje gång jag skulle kränga av mig kameran.

När Walter Hirsch 1967 visade sina Londonbilder och lite senare sina bilder på ett midsommarfirande, alla tagna med en Canon Dial, en halvformatskamera blev det en het debatt i fotosverige. Fick man fota så slarvigt, snett och vint?

Jag hittade en begagnad Dial till ett bra pris några år senare och det är den kamera jag har haft mest roligt med. Designen är lite underlig, med en rund skiva som mest ser ut som en nummerskiva på gamla telefoner. Och så objektivet i mitten. Med ett gummiklätt handtag vrider man upp en fjäder som klarar av ungefär 20 exponeringar. Avståndet ställs in på känn och man kan ställa tider från en 30-del till en 250-del. I sökaren ser man om man om man ställt in avståndet på porträtt, gruppbild eller fjäll. Och så får man 72 bilder på en rulle. Den var som en leksak. Vi fotograferade varandra, ofta utan att ens titta i sökaren.

Jag har arbetat länge på museer. Där fanns Hasselblad, några Nikonkameror och en Linhof 6 x 9 som vi använde för reproarbeten. Inför en utställning med landskapsbilder hyrde jag en gång en Fuji GX617 Professional, en stor panoramakamera med filmformatet 6 x 17 cm. Det var som att fotografera med en stor bräda försedd med ett objektiv. Den var försedd med kraftiga skyddsbågar. Jag tänkte att jag skulle vara sparsam och köpte film i formatet 220. Den är dubbelt så lång som den vanliga 120 filmen. Men vad jag inte visste var att filmen saknar skyddspapper och Fujikameran har en liten förarglig lucka med rött glas på baksidan. Alla mina rullar hade en elegant röd linje längs med alla bilder.

Under sju års tid fotograferade jag teater, en mycket speciell form av fotografi. Vi var två fotografer som fotade under en speciell fotorepetition där man körde igenom hela pjäsen. Någon gång försökte vi fota specifika scener för att spara tid men det fungerade sällan. Skådespelarna hade väldigt svårt att agera i sin roll när de inte fick helheten. Vi fick röra oss fritt på scenen för att få intressanta vinklar. Jag hade en Leica med trettiofemma och en Nikon FM 2 med femtia. I fickan på min jacka en Nikon 100/2,8, en Elmar 90/4 och ett antal Tri-x . Vi pressade sällan filmen, de fanns inte så mycket att vinna där. I stället så försökte vi få ljuskillarna att dra upp scenljuset några procent. Det mötte alltid stort motstånd från regissören och scenografen som menade att vi förstörde stämningen. Det var svårt att övertyga dem om att vi enkelt kunde trolla fram stämningen igen i mörkrummet.

För att inte bli omkull sprungna av skådespelarna så var vi noga med att se alla repetitioner och läsa manuset. Ibland gjorde vi små kartor över hur ljuset var på olika delar av scenen och var skådespelarna rörde sig.

Vid Millennieskiftet gick kamerautvecklingen allt snabbare. Slimmade, mer och mer automatiska kameror förebådade de första digitala.  När digitalkamerorna kom på 1990 talet lanserades en ny modell varje år, själv hade jag en Nikon D80. På det museum där jag arbetade hade vi Canonkameror. Nikon eller Canon, de var ganska lika och behövde hela tiden bytas ut i ett evigt pågående pixelrace.

Malmö museer köpte in en av de allra första digitalkamerorna, en Kodak DCS 620. Den hade en upplösning på 2 megapixlar. Den kostade ungefär 90–100000. Jag tror att vi mest fotograferade föremål med den. Efter att den hade använts 7–8 år var den i det närmaste obrukbar.

Idag diskuteras fotografer emellan, bokeh, aktiv D-lighting, Focus Peaking, IBIS, Blooming eller DRO.

Eftersom jag numera bara är min egen uppdragsgivare så behöver jag inte manövrera så mycket i den världen och det känns som om dagens kameror ofta har finesser som vänder sig till amatörer som brinner för det som är nytt.

Jag kände en tillfredställelse i att veta att när den där spaken på objektivet på Leican var riktad rätt ner så var skärpan inställd på 3 meter. Det fanns fyra inställningar att göra: filmkänslighet, avstånd, bländare, tid.

När jag läser en del texter från kamerafabrikanter får jag rysningar och tänker: tack men nej tack. Så här kan det se ut: ”Få med det avgörande ögonblicket, även om det redan hänt.” ”Den kan nu också känna igen ögonen på vissa betande och mindre djur förutom ögon, huvuden och kroppar på hundar, katter och liknande förekommande djur”

Idag fotograferar jag med en Sony RX100 V. Den benämns som en kompaktkamera men jag har gjort en bok och utställningsbilder med hjälp av den. Min Rolliecord från 1959 utmanar och lär mig mig att arbeta med eftertanke.  Flera av mina vänner har gjort fotoböcker med bilder från mobilen. Och det blir alltmer sant, det där svaret som folk ofta får när de frågar vilken kamera som är bäst: ”Den som man har med sig.”

Kamerautvecklingen under min tid som fotograf har varit fantastisk men någonstans på vägen har glädjen med att göra bilder grumlats. Vi kan idag fånga verkligheten på ett sätt som vi på 1970-talet inte kunde drömma om.

Talesättet som Gunnar Smoliansky brukade använda gäller dock fortfarande: ”Var är fotografiet?”

Kameror som jag ägt och äger:

Reporter Junior II

Voigtländer Vito C

Practica Nova

Pentax Spotmatic

Leica M3

Leica M4

Leica M5

Canon Dial ( 2 st)

Nikon FM 2

Nikon D50

Nikon D80

 Nikon D7000

Mamiya 645

Fujifilm X100s

Sony 6000

Sony RX 100

Sony RX 100 IV

Sony RX 100 V

iPhone 12

Rolleicord