Om fotoboken | Fotoböcker 2018
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
170
archive,category,category-fotobocker-2018,category-170,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

PREMIÄR!!!

 

Nu öppnar omfotoboken på nytt, denna gång med ändelsen .se. Och med ett nyare, modernare utseende. Men som vanligt så kommer vi att doppa fingret i den flod av fotoböcker som utkommer oavbrutet. Eller snarare köra ner hela armen och fiska upp de intressantaste böckerna. Just i detta nu är jag på väg till Paris för att titta på Niclas Östlinds nya bok om svenska fotoböcker.( jag vet redan nu att jag kommer att vara kritisk till en sak; den kommer enbart på engelska) Det ryktas att Anders Petersen signerar på båten Polycopies och Leif Sandberg ger ut en ny bok som handlar om något bortom döden. Hoppas vi ses i Paris….

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Paris (och Göteborg)

Intill/Intimacy

 

INTILL Intimacy omslag .jpg

Tommy Söderlund
Essä: Eva Sjöstrand
Formgivning: Christer Jonson
Eddy.se ab
Riksarkivet, Landsarkivet i Visby, 2018

 

Intill/Intimacy heter den gotländske bildjournalisten Tommy Söderlunds nya fotobok. Jag sitter länge och bläddrar.  Den är imponerande stor och tjock och innehåller 230 bilder på de 400 sidorna. Alla fotografier är svartvita. Det är en humanistisk fotografi och en hyllning till människorna men också till naturen och olika miljöer på Gotland. En slags vardagens poesi.

Fotografierna är från åren 1979 till 2017, alltså tagna under nästan fyrtio år. Det märks att Tommy Söderlund känner människorna och förhållandena väl efter sina många år som lokalt verksam fotograf. Hans bilder förmedlar en stark känsla av att var just nära, intill.

Bilderna är stort uppdragna och har korta bildtexter. Det är kärleksfulla bilder på unga par, ofta i den sena gotländska ljusa sommarnatten, och på barn som leker. Men det finns också porträtt i boken som det på en ung kvinna som två gånger försökt ta sitt liv, bonden Bertil Karlsson som står tryggt vid sin traktor eller den lilla flickan Majd Almohamad från Syriens landsbygd som nu bor i Visby De flesta är vanliga gotlänningar men det finns också porträtt på kända personer, en avspänd Lars Norén eller Liv Ullmann som kärleksfullt omfamnar Siri Werkelin. En bild visar en annan sida av verkligheten, ”I ett kök, med kaffe och grannar en förmiddag utan jobb”.

 

Jag stannar vid ett par händer. Det är Tommy Söderlunds farmors händer, söndervärkta av reumatism. En klassisk bild som anknyter till fotohistorien och Russel Lees ”fru Andrew Ostermeyer” från 1936. De sista bilderna Tommy Söderlund tog på sina numera avlidna föräldrar berör mig på samma sätt. Pappan tittar rakt mot oss från sin sjukhussäng men mamman anar vi bara i sängen, det vi får se är hennes vattenglas och glasögon på bordet.

0.jpg

May Söderlund min mamma.jpg

Jag tycker mycket om Intill/Intimacy. Både tilltalet i boken och tonen. Tommy Söderlund är en mycket skicklig och inkännande bildberättare. Kanske är jag partisk själv kommen från ön och ständigt återvändande dit. Bilderna är inte alls de vanliga från Gotland med solnedgångar, ruiner och får. Visst finns de motiven men då visar de till exempel Georg Thomsson som transporterar sina djur till Ytterholmen i Rone.

Intiill/Intimacy är en hyllning till den svartvita fotografin. Det är mycket svärta i bilderna och i trycket. Den är formgiven av mästaren Christer Jonson och tryckt på Göteborgstryckeriet. Det är en fotobok med hög kvalitet.  

Trots svärtan är det är inte alls det tunga som man kan se hos till exempel Anders Petersen. Snarare är det en poetisk fotografi som Kenneth Gustavssons.  Det finns också en ovanlig, befriande humor.

När jag träffar Tommy Söderlund i Visby under Almedalsveckan frågar jag vilka fotografer han har inspirerats av. Han inleder med den lettiska fotografen Inta Ruka, som han nyligen besökt, Thomas Wågström och Kenneth Gustavsson. Och så Sune Jonsson förstås.  

Tommy Söderlund vill nå fram till ett fördjupat bildberättande och ägna sig åt långa fotografiska projekt. Arbetet som fotograf på en tidning tillåter sällan det. Ett undantag var en mer djuplodande artikelserie i Gotlands Tidningar med hans bilder och Carin Häglunds texter som också blev en bok, Strandfolk och fiskelägen på Gotland .

Framför allt har han alltså arbetat på Gotlands Tidningar men också i Oskarshamn, Umeå och Borlänge. I Borlänge fick han fria händer att, tillsammans med en journalist. göra de längre reportage han hade längtat efter.

Tommy Söderlund medverkade också i det stora Ekodok-projektet som drevs av Nordiska museet och som utmynnade i en bok och en utställning i början av 1990-talet. Jag minns framför allt hans bild på Margit Sandelin som promenerar med sin tax en kall vinterdag vid Nordergravar i Visby. Den finns också med i Intill/Intimacy.

I vårt samtal kommer vi in på hans bakgrund. Pappan och farfadern var tegelbruksarbetare och månskensbönder på Näs på södra Gotland. Den socken som, näst efter Fårö, har längst strandlinje på ön och i dag mest känd för alla sina vindkraftverk.

Fotografin fanns i familjen genom att hans mamma hade en Kodak Brownie, en brun lådkamera, som hon tog bilder av familjen med och satte in i album.

Det var inte alls självklart att han skulle bli fotograf men han sökte och kom in på fotolinjen i Hemse. Sedan har han gått på Nordens fotoskola och på Konstfack. Han har också delat labb med Anders Petersen, Kenneth Gustavsson och Thomas Wågström.

Georg Thomsson transporterar lamm till Ytterholmen.jpgMargit Sandelin.jpgLiv Ullmann och Siri Werkelin.jpg

Så till bildtexterna i boken. Han berättar att han i motsats till tidningsvärlden där man ofta skriver så långa bildtexter ville koncentrera dem. Och vi enas om att det är viktigt med texter och bildtexter i fotoböcker för att leda in betraktaren i ämnet.

Hur kommer det sig då att Riksarkivet/Landsarkivet i Visby har gett ut boken tillsammans med förlaget eddy.se, också det gotländskt. Aldrig har väl ett arkiv i Sverige satsat så mycket på att göra en riktig fotobok där fotografierna inte bara är illustrationer utan det väsentliga.

Tommy Söderlund berättar att när Gotlands Tidningar sade upp honom 2016 tog landsarkivets chef Jan Östergren genast kontakt och erbjöd honom både en arbetsplats på arkivet och föreslog att de skulle göra en bok.

Landsarkivet i Visby har en lång tradition av att arbeta med fotografi och har omfattande samlingar av såväl tidig som samtida fotografi. Tommy Söderlunds fotografier ingår nu i de samlingarna.

Riksarkivet som i år firar 400 år gör nu en stor satsning på att bevara och förmedla de 30 miljoner fotografier som bevaras i Stockholm och på landsarkiven runt om i landet. Det vore mycket välkommet om andra kulturinstitutioner kunde följa arkivens exempel och bryta det fotografiska kulturarvets styvmoderliga behandling i Sverige. Ja här skulle en samlad statlig översyn kunna lägga grunden för en fotografins renässans genom en nationell strategi och handlingsplan.

Det är viktigt att bevara och få tillgång till samlingarna även digitalt. Men att hålla en fotobok som Tommy Söderlunds Intill/Intimacy i handen är en helt annan upplevelse. Jag ser fram mot fler fotoböcker av den höga klass som Intill/Intimacy är ett utmärkt exempel på. Låt Riksarkivet och landsarkivet i Visby visa vägen!

 

Eva Dahlman, Fotohistoriker, vice ordförande i Centrum för fotografi

 

Open shutter Hammarkullen

Skärmavbild 2018-08-11 kl. 14.21.38.png

Hendrik Zeitler

Intervju: Niclas Östlind

Formgivning: Gösta Flemming

Journal, 2018

ISBN978-91-87939-34-1

Zeitler återvänder i ännu en bok till sina hemtrakter i Hammarkullen, Göteborg. Dessa bilder är oftast tagna nattetid. I en intervju infogad som en bilaga i bokens mitt hävdar han att bilderna kan ses som en motståndshandling. Han anser att bilden av hans stadsdel ofta är stereotyp och negativ. Hammarkullen har pekats ut av polisen som som ett av Sveriges 25 ”utsatta områden”.

I Zeitlers bilder råder ett tryggt lugn.  De som gjort spår i snön på lekplatserna är sedan länge inne och kollar på Bollibompa eller drömmer vackra drömmar. Genom att använda långa exponeringstider avslöjar bilderna minsta skuggiga skrymsle. Jag tänker mig att det är så här de vilda djuren uppfattar skogen om natten.

Skärmavbild 2018-08-11 kl. 14.38.38.png

Det här är inga ögonblicksbilder. Inte ens en man som får sina skor putsade skulle synas här. I en bild får vi se arbetsmetodiken. Två stora monster till storformatskameror står säkert uppriggade på stativ ute i skogen. Hunden ligger bredvid som vakt och sällskap under de långa exponeringarna.

Det enda som rör sig i bilderna är solen, stjärnorna, månen, några oroliga löv på träden och någon bil vars lyktor lämnar ormar av ljus.

Det är en vacker bok med utfallande färgbilder och ett gult genomskinligt skyddsomslag. Förhoppningsvis ger det oss en sannare bild av en förort som är som vilket bostadsområde som helst, också.

 

 

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS. Men jag undrar hur jag skall få in den i bokhyllan; 36,5 cm hög. Sen tänker jag, det är så klart det gamla strömholmska tricket igen. ”Gör boken så hög att den inte går in i bokhyllan så får den ligga framme och blir läst fler gånger”.

Liv utan Liv

omslaLIV

Anders Schönborg

Art and Theory, 2018

ISBN 978-91-88031-63-1

Boken om Angelica och Raymond är en svart bok. 72 åriga byggnadsingenjören Anders Schönborg började, efter att ha gått en kurs på Fotografiska, ta bilder av människorna på bänkarna utanför kyrkan i Högdalen. Han hade tidigare inte utryckt sig i bokform. Han lärde känna de som vistades på platsen och berättade att han ville skildra hur det är att leva det liv som alkoholister och drogberoende gör. Här mötte han Angelica som han skulle komma att fotografera under tre års tid. Han försökte också på olika sätt tillvarata hennes rättigheter. Boken handlar om en kvinna som tidigt hamnar på livets skuggsida. Hon drabbas av cancer i munhålan och samtidigt av de yttersta effekterna av vinster i välfärden. Hennes man Raymond skyddar henne men även han är sjuk. Paret flyttas runt av en motvillig socialtjänst. I de korta texterna får vi veta att Angelica sällan går ut -“folk glor så förbannat” Sjukhusbesöken blir allt tätare. Till slut orkar inte Angelicas kropp mer.

En talande bildsvit är de flyttkartonger, tillhörande de boende som hastigt fick evakueras sedan bristfälligheter konstateras i fastigheten. När Angelica och Raymond vill ha tillbaks sina få tillhörigheter får de av det privata vårdgivarbolaget meddelande om att allt skall brännas. Stockholms stad lyckas dock förhindra detta.

livin4livi1livkarto

 

Redaktören och formgivaren Greger Ulf Nilsson har vässat den här berättelsen till en formlig mardröm, med några få återhämtningspauser i form av Raymonds kärleksförklaringar och den omsorg som de hemlösa visar varandra. Vi tvingas in i trängre och trängre närbilder som i korniga uppförstoringar visar saker vi egentligen inte vill se.

livin2

Den som inte blir upprörd, arg eller ledsen över denna bok har antagligen ett hjärta av stål.

Hemmavid…

I fotografins begynnelse var ett ständigt återkommande tema att upptäcka världen. Tidigare okända platser och folk skulle dokumenteras. Idag kan vi närsomhelst sätta oss vid en skärm och se hela världen, ibland i realtid. Många fotografer återvänder då till sina minnen eller till sina tidigare hemorter.

_DSC0767

Familiar Place. Ovidiu Gordan

Eget förlag, 300 ex. 2018

ISBN 978-973-0-26353-4

2011 skriver Gordan på sin blog: I am exploring the esthetic potential of the Romanian common place through photography, by doing so I try to capture the beautiful poetry and drama of my country as it unfolds in front of me. Democratic and non-judgmental the images tend to be personal in more ways then one and for these qualities I consider them to be special.

I år kom hans bok om hemlandet Rumänien ut. Den är finansierad genom crowdfunding på Indiegogo.

famplac

_DSC0768_DSC0770

Det finns något omedelbart i Gordans bilder. I en intervju förklarar han att han är den typen av fotograf som alltid har kameran med. Vid tillfälliga möten skapar han bilder tagna i flykten. Andra bilder, stilleben, visar vardagliga interiörer och exteriörer. Det finns en respektlöshet och något mystiskt i bilderna. Vad händer?

Boken är tryckt i Rumänien. En svensk tryckare skulle säga att det är ett uselt tryck. Men jag tycker tvärtom att de ganska grådaskiga svartvita bilderna och färgbilderna med en varm mjuk tonskala skapar en stämmning som väl överenstämmer med de slitna miljöerna. En bok som är gjord med mycket kärlek.

spinksomsl

The New Village. John Spinks

Bemojake 2017

ISBN 978-0-9955238-0-7

Stigen som leder vidare genom gräset är täckt av frost. Det här är den typ av område som varken är natur eller kultur, ett slags waste land som man gärna rör sig snabbt genom, helst innan skymningen. Detta är ett område där fordon gjort spår i igenvuxna vägar och där människor byggt sig tillfälliga skydd av plast och tygskynken. Bombhål från andra världskrigets dagar ligger som små tjärnar i vegetationen. Inte en människa syns till.

Snart närmar vi oss den lilla byn där fotografen är uppväxt och dit han återvänt efter ett långt liv med studier och arbete på annan ort.

_DSC0766_DSC0765_DSC0764

 

Allvarliga porträtt, människor som nyfikna och lite frågande betraktar fotografen. Några av de avfotograferade är gamla bekanta från hans barndom. Vi kan läsa av deras antipati mot den som bröt upp och lämnade gemenskapen i byn. För så är det; när man lämnar ett sammanhang, ett jobb eller en hemort kan man aldrig komma tillbaks och bli betraktad som den man var. Man har blivit, på ett sätt, en främling.

Att jag läser in detta i bilderna beror delvis på den fina avslutande texten av David Chandler, Fotografiprofessor i Plymouth. Det är sällan jag finner den här typen av efter eller förord intressanta men denna text tillför något till bilderna. Läs också denna intervju med John Spinks som lever på en helt annan typ av fotografi, mode och porträtt för jeansmärken och glossiga magasin.

Bilderna är tagna med en 8 x10 tums storformat kamera, något vi naturligtvis inte kan se i den tryckta boken. men det ger motiven en stillhet som vi inte skulle sett med en handhållen mindre kamera. Det är också ett dyrt sätt att jobba på. I en intervju säger fotografen: Varje gång jag tar en bild kostar det runt 300:-

Bilderna är tagna i en liten by i engelska Midlands. Fotografen arbetar i en tradition vi känner från andra engelska fotografer som Jem Southam eller Vanessa Winship. Jag kommer också att tänka på Henrik Zeitlers fina skildringar från Hammarkullen i Göteborg.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Ur Gömmorna…

 

davidoms

Välstånd

Björn Dawidson

Boris Press 2018

ISBN 978-91-984244-0-9

omslstefan

Ultrahuset

Stefan Ohlsson

Boecker Books 2017

ISBN 978-91-980548-2-8

Alla fotografer har saker liggande. Projekt som av en eller annan anledning aldrig kom ut i offentligheten.

Det är det som är en av lockelserna av att vara fotograf. Man har hela sitt liv bevarat, oftast i ordentligt ordnade negativpärmar. Och där kan man sitta och drömma sig tillbaks och plötsligt upptäcka att nu är det dag. Det här materialet måste publiceras! Ofta finner man då att bildernas värde har ökat med tiden. Det man en gång underkände som mindre bra, eller ofärdigt har slipats ser till en berättelse man man vill återvända till.

Dawidsson gjorde 1976 en Dummy till en bok. Han vandrade runt bland flera olika förlag, för det var så man gjorde på den tiden. Ingen ville ge ut boken. Nu är läget ett annat. Tekniken är annorlunda och billigare och han har funnit sitt förlag.

Två år senare utkom en annan bok av Björn Dawidsson, VERKLIGEN?!. Den boken och utställningen finns noggrant dokumenterad i Niclas Östlunds VERKLIGEN?! (återuppförd) Där återfinns många av bilderna ur den tidigare dummyn. Men Välstånd är på något sätt originalet, en c.a 160-sidig dikt och fotobok. Dawid som han redan då kallade sig stod för en fotografi som förbryllade många. Det här var den dokumentära fotografins tid. Bilder skulle inte vara tvetydiga eller rent av obegripliga. Tiden har hunnit ifatt Välstånd. I dag kan den ses som en fin samhällskritisk skildring av ett Sverige som verkligen utstrålade välstånd. Den 27 årige Dawids dikter kanske påminner om en samtida Ulf Lundell, och har kanske inte stått sig lika bra. Men bilderna har en air av Gunnar Smoliansky och Tunbjörk och känns helt aktuella även idag.

indavid1indavi2

Ur boken Välstånd

Stefan Ohlsson återvände som vuxen till sin ungdoms skolmiljöer för att fotografera Han fann dem lika trista som han mindes dem. Istället sökte han upp de elever som skolkade och genom dem fick han kontakt med Ultrahuset, en rivningshotad kåk i Stockholmsförorten Handen som drevs av kulturföreningen Ultra. Bilderna är tagna under 1980 talet och punken hade sin storhetstid. Det här är bilder som doftar av ungdomlig entusiasm, svett och… kanelbullar. Ultrahuset var nämligen känt för bra artister och kanelbullar. (Vi får receptet i boken.) Boken har en enkel men elegant utformning. Pappärmar med invik. Något annat hade varit ett hån mot punkens ideal. Och bilderna är såklart förstklassigt återgivna, vi talar här om en av Sveriges kunnigaste tryck och fototekniker.

stefanin2stefaninsid3

Ur boken Ultrahuset

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

RESORT

ott2

Susanne Otterberg

Design: Gösta Flemming

Journal 2018

ISBN 978-91-87939-27-3

Det finns ett lite bistert drag runt munnen på många av de kvinnor vi möter i den här boken. Bilderna är tagna på olika platser runt Medelhavet. Hotellrum. Små knähundar. Ett evigt rökande.ott1

Det här verkar vara människor som fastnat i en slags evig semesterresa utan slut och där resebrochyrernas förföriska blänk ersatts av svettiga lakan och fördragna fönster.

 

Vi får inte veta mycket om dessa kvinnor. Korta självbiografiska? texter.

Otterberg arbetar i denna bok i en tradition som brukar vara förbehållen män. Svartvitt, mörkt, hårt ljus, någon gång blixt. Petersen, Gustavsson, eller mäster själv, Strömholm. Men vad man då glömmer bort är att en hel del kvinnor också håller denna stil vid liv. Jag tänker på Kajsa Gullberg eller Margret M de Lange.

Man kanske kan säga att det är lite ointressant om det är en kvinna eller man bakom kameran. Men vad man hellre kan fundera över är vilka kvinnorna på bilderna är. Hur har dom hamnat där dom befinner sig? Det finns något dolt i bilderna, en tristess, något ouppklarat. Man skulle gärna vilja höra deras historier.

Det är en liten bok. Man blir omedelbart förtjust i dess enkelhet. En enkelhet som inte utesluter omsorg om detaljerna. Schweizisk bindning med klädd rygg.

ott3

Alec Soth, den amerikanske fotografen brukar säga att en bok skall innehålla högst 50 bilder. Om du lägger till fler riskerar du att en del blir bortglömda. Den här boken innehåller 36 bilder. Dom blir inte glömda.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg