Those were the days when i used to drive around with a horse´s head on

Espen Ramberg Krukhaug

ISBN 9788299788229

Einer-books , Fetsund, Norge, 2014

Det handlar om Rock´n´roll, det handlar om bakom kulisserna. Men kanske inte så som man tänker sig.

Krukhaug har under en period i sitt liv turnerat med ett antal punk och hårdrockrockband i Europa, Kina och USA. Kanske han varit någon form av roadie eller så har han helt enkelt haft som uppgift att dokumentera bandens verksamhet. När musikerna har efterfestat färdigt har fotografen i ett försök att finna en del ro i det hektiska turnerandet vandrat längs gatorna i främmande städer. Dessa bilder, tillsammans med utsikter från anonyma hotellrum,barer och vyer från flygplatser med dessa alltid blanka golv utgör huvuddelen av boken. Det är stämmningsfullt men det ger också en insikt om att rockstjärnelivet inte alltid innehåller glamour. För att kolla på porrfilm i turnebussen och att hänga på den där typen av barer som serverar drickat i plastmuggar, hur kul är det egentligen?

Kanske är det därför alla hårdrockare alltid ser så arga ut på bild?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Memento

Jeanette Land Schou

Space Poetry 2013

ISBN 9788776031381

Dikt: Claus Handberg Christensen

Text: Camilla Kragelund

Jeanette Land Schou skapar gåtfulla och oväntade stilleben av trädgårdsdetaljer och saker från ett hem.. Det är tydligt att hennes tankar kretsar kring tingens och människornas förgänglighet.

Jag skall förklara; för några år sedan hamnade hennes åldrige far på ålderdomshem. Hans livsverk och stora intresse trädgården med tillhörande hus skulle säljas. Då började Schou fotografera stilleben med dels saker från trädgården, dels minnessaker som påminde om livets gång och slut.

De korta bildtexterna hjälper oss att upptäcka vad bilderna faktiskt innehåller; Arbejdsbukser og ærtecypres/ Work trousers and swara cypress. Eller; Ginko, knappenåle och mos/ Ginko, pins and moss.

Bilderna skapar oväntade associationer, i alla fall hos mig.

Jag får en vag känsla av obehag över de stackars nålstuckna ginkobladen, upptäcker att aska och hortensia är snyggt ihop  Jag tror att det här är en bok som gör sig lika bra som utställning, eller kanske till och med bättre. Bilderna i större format vore en upplevelse. Att få se en 1 x 1 meter förstoring och få falla i förundran över hur en krisstrecksrandig kavaj på något sätt hör ihop med en blåklint.

Det är en bok som handlar om minnen och att försöka förstå att saker förändras och att förändring är bra och nödvändig.

Och kanske finns det någon tanke om barndomsminnen i boken. När det gäller omslaget så påminner det i typsnitt och utformning om en barnbok. En fin och överraskande bok!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Livstycken enligt Alm

Sune Jonsson

Text: Val Williams

Formgivning: Patric Leo

Max Ström Bokförlag

När jag 2007 recenserade Sune Jonssons förra bok Och tiden blir ett förunderligt ting var jag orolig att han höll på att falla i glömska. Unga fotografer jag pratat med visste inte vem han var. Att det nu kommer ytterligare en bok är väl ett tecken på att han inte glömts bort men jag tror ändå att det är på sin plats med en liten presentation av honom, även denna gång.

Sune Jonsson, 1930-2009, föddes i Nyåker, Västerbotten. Han utbildade sig i Stockholm och läste bl.a. historia, engelska och etnologi. Under åren i Stockholm väcktes hans fotointresse. Där mötte han många unga fotografer som var för sig skulle göra sig ett namn. Georg Oddner, Christer Strömholm, Hans Hammarsköld m.fl.

Trots att det blev tio år i huvudstaden släppte han aldrig kontakten med sin hembygd. Han jobbade som sommarvikarierande fotograf och skribent på Västerbottens-Kuriren. Efter avslutade studier så flyttade han tillbaka till Västerbotten som skulle bli hans huvudsakliga arbetsfält under resten av karriären.

Resultatet av de första årens arbete blev boken Byn med det blå huset, en skildring av hembyn Nyåker. Den boken anses som en av de viktigaste fotoböcker som producerats i Sverige. Sune Jonsson tog inte bara bilderna utan skrev också texten. Det sätt på vilket text och bild verkade tillsammans, på lika villkor men med olika utgångspunkter, kom att bli ett kännetecken för Sune Jonssons konstnärskap. Bilden var dokumentärt saklig och formmässigt fulländad. Texten var friare och litterärt gestaltande. Byn med det blå huset blev avstampet för Sune Jonssons långa gärning på Västerbottens Museum där han fick titeln fotograf och fältetnolog. Under sin levnad publicerade han 24 böcker, i huvudsak fotografiska verk men även ett par romaner.

Den monografi som Max Ström nu publicerat, i samband med Kulturhuvudstadsåret i Umeå och öppnandet av Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi, får väl anses som den slutgiltiga, eller…?

Det är en högtidlig känsla att hålla detta praktverk i handen. Bokomslaget är som ett konstverk i linne med en av Sune Jonssons mest kända bilder på första sidan. Det är en beskuren version av småbrukarparet Albert och Tea Johansson från Nyåker. Finklädda står dom i en åker och den ljumma kvällssolen smeker de gamla kropparna och den mark de brukat i hela sitt liv i sitt anletes svett.

Inledningstexten, Utan nostalgi, som är skriven av Val Williams, kommer inte överens med mig. Mitt norrbottniska ego gör en tvärnit. Jag läser värdeladdade ord som ogästvänliga och avlägsna och funderar ur vilket perspektiv reflektionerna är gjorda. Redan på första sidan används ordet norrländska på ett slarvigt sätt när det skulle vara mer korrekt att använda ordet västerbottniska. Jag upplever ett utifrånperspektiv. Val Williams sätter in Sune Jonssons konstnärskap i ett fotohistoriskt och samhälleligt sammanhang, och det är värdefullt. Men texten hoppar fram och tillbaka mellan olika projekt, perspektiv och årtal på ett sätt som gör den onödigt ostrukturerad. Utifrånkunskapet som skulle kunna vara en tillgång lägger en sordin på hela inledningen.

Sedan börjar en kronologisk vandring genom Sune Jonssons fotografiska bokvärld som börjar 1959 med Byn med det blå huset och avslutas 1981 med Dagar vid havet. I mitt tycke är det helt rätt att man har koncentrerat sig till Sune Jonssons västerbottniska och svenska berättelser. De böcker han gjorde med internationella ambitioner kom aldrig upp i samma kvalitet.

Med hans egna tankar i minnet så är det inte konstig heller. Enligt Sune Jonsson själv bygger dokumentärfotografin på en stark inlevelse och på att kunskap måste vara basen för allt dokumentärt arbete. I ett brev till förlagsredaktören på LT:s förlag, Bengt Ulander, skriver han om boken Bilder från Bornholm. Eftersom han alltid hävdat “innifrånkunskapet som metod” är han förvånad över att resultatet blev så hyggligt. Han var ju trots allt bara gäst och främling.

Debutboken, Byn med det blå huset, var något så ovanlig som en litterär fotobok. Sune Jonsson gjorde ett återbesök i sin barndoms Nyåker. Den skönlitterära texten och de dokumentära bilderna kompletterade varandra och skapade ett magiskt verk som blev en milstolpe i svensk fotoboksutgivning.

Vi fortsätter till Timotejvägen, Bilder av Nådens barn och stannar för en stund vid Bilder från den stora flyttningen. Strukturrationaliseringar hotade tömma hela byar och en livsstil var på väg att bli utrotad. Nu var det bråttom. Sune Jonsson började i bild och text berätta om framförallt de kolonat- och kronotorparmiljöer som var på väg att försvinna. Med otrolig möda hade nyodlare brutit ny mark av vattensjuka myrar. Nu hade vattenregleringen och skogsbrukets mekanisering slagit undan fötterna på småbrukarna. Sune Jonsson beskriver människornas svikna förhoppningar och tar emot och förvaltar deras förtroenden och livsberättelser. Den s.k. utvecklingen ställs mot den lilla mänskan. Sune Jonsson stör inte, han möter människorna med respekt, han möter dom i ögonhöjd. Det är inga konstiga vinklar eller spektakulära beskärningar. Det är lugnt och stilla. Han vill bara stoppa tiden för ett ögonblick .

Vidare mot Sammankomst i elden, Bilder från Bondens år som var ett beställningsverk inför Sveriges Lantbruksförbunds 50-års jubileum, och Minnesbok över den svenske bonden. I Jordabok övergav Sune Jonsson människorna till förmån för de odlingslandskap som mänsklig möda åstadkommit. Visst känner jag igen fotografens signum även här. Det stilla och välkomponerade med utsökta gråskalor fastnar på ett sällsamt sätt i själen. I Dagar vid havet tonas också den mänskliga närvaron ner och vattnet och stenarna dominerar.

När man läser denna bok är det tydligt att tiden förändrar upplevelsen av fotografier. Det som en gång var vardag och självklarheter blir med tidens gång något annat. Bilderna kan få ett romantiskt skimmer runt sig, de kan bli pittoreska upphöjt till två eller ge en aha-upplevelse som säger att det var nog inte bättre förr.

Det är storslaget, bilderna är fantastiska och trycket är vackert, om än lite sotigt i skuggpartierna här och där. Det är en gåva att få ta del av ett så fantastiskt livsverk gjort i en sann humanistisk anda. Men ändå, något saknas. Att Sune Jonsson var en enastående fotograf ser vi ju med all önskvärd tydlighet men att han var en minst lika bra skribent märker vi inte. De korta inledningstexterna till bokens olika avsnitt är inte nog. Redan bildavsnitten är reducerade men texterna är nästintill utplånade. Den oändligt vackra prosa som kom från Sune Jonssons penna är värd all uppmärksamhet den kan få.

Så jag har en from förhoppning att detta inte är den slutgiltiga Sune Jonsson monografin.

Anders Alm

Livstycken enligt Arvidson

Sune Jonsson

Max Ström 2014

ISBN: 9789171262431

Sune Jonsson (1930-2009), han var ibland så modern. Eller kanske man skall säga före sin tid. Jag tänker då på hans första bok Byn med det blå huset. Han gjorde en litterär gestaltning av människorna i den by han skildrat fotografiskt. Hittade på alltså, gav människorna andra namn och andra livsöden än deras verkliga.

Precis så arbetar ju många fotografer idag. Hasselbladpristagaren Fontubeca är en av dem eller Christina del Middel, hon som skapade historien om det afrikanska rymdfararna. Jonsson är naturligtvis inte lika utflippad som dom. Han är djupt förankrad i Västerbottens inland och noga med att inte skoja med människors livsöden hur som helst.

Han var själv en aning tveksam till det där arbetssättet. Det erkänner han i andra upplagans förord. Resultatet blev som att hugga halvt vid sidan om vedträet, säger han. Men boken blev bra. Så bra att om det någon gång skall göras en bästa lista över svensk fotolitteratur så skulle den ligga mycket nära en topplacering.

Hans motiv till arbetssättet var att han drevs av en önskan att skildra sin barndoms landskap, ett landskap som till vissa delar redan var försvunnet. I Byn med det blå huset fick några bilder från en helt annan by slinka med , för berättelsens skull.

I sin senare produktion höll han sig mer till det strikt dokumentära. Man kan kanske säga att han blev en slags ledstjärna för de yngre fotografer som ville berätta om vardagen. Fotografer som Anders Alm, Micke Berg, Håkan Pienovski, och Neil Goldstein. Många av de yngre gav sig ut i världen, men Jonsson höll sig ihärdigt kvar vid den svenska landsbygden. Några korta utflykter till Afrika , Tjeckoslovakien och New York resulterade i böcker och tidskriftsartiklar men de är utelämnade i Livstycken. Vilket är ett bra beslut.

När man bläddrar boken Livstycken så tänker man omedelbart; ÄNTLIGEN. Äntligen har den kommit, den riktigt fina monografin över en av Sveriges förnämsta fotografer. Försök har gjorts tidigare, men de har aldrig blivit så där jättelyckade. Album från 2000 dras med en underlig layout men med ett rikligt innehåll. Och tiden blir ett förunderligt ting är fin men lite väl enkel i sin utformning med sina tunna pärmar. Dock lite mer utrymme för hans utrikes utflykter här.

Men Livstycken är den där boken som skall finns i alla svenska bibliotek så att vi kan få en insikt i den bakgrund så många av oss har, landsbygden. Den landsbygd som redan på 50-talet började avfolkas och som idag består av industrijordbruk och ett slags sommarstugeland.

Livstycken koncentrerar sig på huvudfåran, Jonssons hembygd, den svenska landsbygden. Den innehåller en djuplodande essä av en engelsk curator och skribent, Val Williams. Ett något förvånande val av skrivare som dock visar sig vara helt rätt. Williams ger nya infallsvinklar i ämnet Sune Jonsson.

Trycket är fantastisk, påminner lite grand om sådant där djuptryck som var en tryckteknik som användes på 50-talet. Layouten är stramt återhållsam och låter varje bild komma till sin rätt.

Det allra bästa med boken är nog att man framhållit det som var Jonssons styrka, det där envetna gnetandet och envisa fasthållandet vid samma ämne, människors liv i glesbygden.

Men lite sur kan jag fortfarande vara på Jonsson för att han lät sig vara anställd på Västerbottens museum som fältetnolog, inte som fotograf. Men det var säkert något trick från museiledningen för att kunna ge honom bättre lön. Och, kommer jag på nu, även där var han före sin tid. I dessa dagar är vi ju allt möjligt: konstnärer, kreatörer eller photoshopartister. Men i grund och botten fortfarande fotografer.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Små fotoböcker!!

Det är något speciellt med fotoböcker som är mindre till formatet. Dom är på något sätt välkomnande. Dom vill bli ens kompis, krypa ner i jackfickan och hänga med på en promenad i parken eller på en bussresa. Dom kostar inte heller ett tungt banklån att göra. 10-15 tusen skulle jag gissa att de här har kostat. Med undantag av den första som är lite mer påkostad.

Här är några jag haft i fickan nyligen:

A Cirkusz

Sebastian Sardi

Idras Publishing 2012

13 x 14 cm

190 sidor

ISBN9789197930000

Att en bok är liten innebär inte nödvändigtvis att innehållet är smalt eller begränsat. Sardi har under fyra års tid besökt alla turnerande cirkusar i Sverige. Ett stort arbete således. Han presenterar det i form av svartvita fotografier.

Att verktyget, kameran påverkar vilka bilder man tar är en gammal sanning. Hasselbladbilderna består ofta av porträtt i helfigur på både människor och djur. Här finns ett slags stillsamhet. kanske kommer det av att det är mycket att ratta på en stor kamera.

I de andra bilderna finns en väldig intimitet och en formsäker slarvighet som passar bra till ämnet. Sardi går gärna tätt inpå sina motiv och fångar vardagslivet utanför manegen såväl som koncentrationen före och under en föreställning. En cirkusdokumentation som utan att skämmas kan ställas bredvid de andra svenska cirkusskildrarna Petersen och Gedda i bokhyllan.

&

Här och var

En bok som handlar om en småstad

Bilder: Tobias Hultén

Texter: Pär Jonassson

16 x 20 cm

34 sidor

Harochvar.se 2012

ISBN9789198063004

Varit i Blekinge nyligen? Nej kunde tänka mig det. Det är en landsända som är konstigt bortglömd. Skulle kunna vara lika tokpopulärt som Österlen som ligger ganska nära. Och odlingszonen är densamma.

Hulten och Jonasson har gjort en fin liten bok om Ronneby (och närbelägna Kallinge)

Man läser den lätt på sjuans spårvagn mellan till exempel Valand och Bellevue ( i Göteborg)

Man blir så glad redan av att läsa inledningstexten som är ett rungande försvar för tristessen i småorter. Ty tristess föder handling.

Men texterna handlar också om kärleken till hembygden ” Det är trots allt här jag är någons unge”

Det är bilder av graffiti som är mer gullig än provocerande, lite landskap och lite stadsmiljö. Man kunde ha önskat mer närhet kanske. Och lite fler bilder.

Men boken blir ändå ett fint och hjärtevärmande dokument över livet på en svensk småort.

Man önskar att läsningen skulle räcka ända till ändhållplatsen, Bergsjön.

&

Laoying

-west of the mountains

Sten Lundberg

21 x 15 cm

38 sidor

Eget förlag 2013

ISBN9789163725913

Sten Lundberg har åkt till en avfolkningsbygd i Kina. Ställt upp en vit fond och fotograferat några av den lilla byns invånare. Det här direkta sättet att fotografera är egentligen oslagbart. Vi har ju sett det så många gånger förr. Penn och Gedda är bara några exempel. Men som när det gäller all porträttfotografi så är det svårt och kräver en stor koncentration av fotografen. Och en medmänsklighet parad med en stor dos nyfikenhet.

Så där står dom och tittar på oss, några bybor i Laoying. Vi får betrakta dom och i lugn och ro reflektera över deras levnadsbetingelser. Något lite lär vi oss om bystan i Kina. Boken innehåller också några översiktsbilder över byn. Men framförallt är budskapet att vi alla är ganska lika. Vi rättar till mössan när det skall tas ett fotografi och vi kramar gärna vår käresta lite grann. För finns det på bild så är det sant!

&

Paris, November 2013

Harvey Benge

16 x 22 cm

FAQEDITIONS 2013

harveybenge.com

Benge är en sån där fotograf som bara går omkring och ser saker, och fotograferar dem. Ständigt, verkar det som. Han har gjort närmare ett fyrtital böcker, stora och små om vartannat. Jag har blivit lite beroende av hans små stadsskildringar. Dom är skenbart enkla, 20 sidor, 28 bilder i stående format.

Den här parisboken består precis som de tidigare Paris, Rom, New Yorkskildringarna av små iakttagelser, sådan som vi alla gör när vi går på gatan. Ibland omedvetet.

Benge stannar till och gör en formmässigt elegant avbildning av en ballong i en papperskorg, alltför många sladdar på samma ställe, eller någon annan trivialitet som vi andra bara går förbi.

Det finns ett slags poetiskt flöde i de här böckerna som som gör att man vill bläddra i dom om och om igen. Och fundera över stadslivets och vardagens absurditeter

PS Benge har nyligen gjort en lite större bok, på Dewi Lewis. Jag undrar just om hans sätt att fotografera håller för ett större sidantal. Tycker att 28 sidor verkar vara ett idealiskt format.

Tommy Arvidson fotograf och skribent i Göteborg

Etan and me

Viviane Sassen

72 sidor, 43 fotografier

20.5 x 28.2 cm
ISBN 978-0-9570389-4-3

Oodee publishing 2013

En utklippt svart silhuett pryder omslaget till Viviane Sassens ”Etan & Me”, som släpptes sent i fjol. Den hemlighetsfulla bilden väcker nyfikenhet. Och relativt snart – efter ett par vända blad – börjar man misstänka att Sassens moderelaterade fotografi har tagit ett tydligt steg in på ett mer konceptuellt spår, fast hennes signifikativt prunkande stil ändå känns igen och driver på. De fashionabla poserna och textilierna har lämnat plats för ett vasst fokus, som trots sin något kyliga yta uppmuntrar till problematiserande analys.

I bild efter bild får vi följa Etan, som Sassen har funnit i en by i sydamerikanska Surinam. Etans hud är mörk och han porträtteras mot fonder i blått och grönt. Däremellan sprängs abstrakta självporträtt av Sassen in, bilder där hon drunknar i en metallisk spegelreflektion. Effekten framkallas med hjälp av något som ser ut som aluminiumfolie, en illusion av vatten. Hon är diffus och upplöst, vid sidan om den klart upplyste mannen. Gemensamt för samtliga porträtt av såväl Etan som Sassen tycks dock vara en distanserande barriär, för även de fullt upplysta fotografierna av Etan präglas av kontaktbrist. Han är onåbar – mer skulptur än individ.

Jag börjar tänka på Ulrich Seidls Paradies: Liebe, från 2012, fast denna liknelse till det yttre kan te sig något långsökt. Filmen skildrar europeiska kvinnor i medelåldern, på jakt efter artificiell kärlek. De åker till Kenya (ett land där även holländska Sassen bodde som barn) och frossar i rasistiska fördomar, köpt sex och självförnekelse. I sitt narcissistiska sökande förlorar de kontakten med sig själva, på samma gång som deras mest cyniska och patetiska sidor träder fram. De transformeras till trånande ögon med feta bankkonton och mindre relevanta kroppar, medan de afrikanska männen hanteras likt saftiga köttbitar på ett grillparty. En vidrig men nödvändig film, som kanske chockerar mer eftersom sexturisterna är just kvinnor och dessa handlingar vanligen brukar tillskrivas män. En annan referens är förstås Paul Gaugin och otaliga andra konstnärer och fotografer som har setts söka”exotisk” inspiration på fjärran platser samt blackface-porträtteringar av mörkhyade i allmänhet.

Sassen förhåller sig kritisk till det belastade temat utan att bli för entydig och övertydlig och i boken möter vi inget av det sorgligt groteska eller skabbigt sexuella som scenerna och karaktärerna i Seidls film bjuder på, istället genomsyras den av sober elegans. Fast likväl framkallas ett snarlikt intryck av att inte nå fram, att inte lyckas tränga igenom, av isolerade människor med skygglappar. Ensamhet och blindhet. En blindhet som generellt även kan följa förälskelsen åt, eftersom vi tenderar att spegla oss i andra och då endast projicera det vi vill se. Kameran som glider över Etans kropp fångar inte hans inre, inte heller fångar den Sassens. Den står istället i vägen och blockerar sikten. Den desorienterade förnimmelsen understryks också i Maria Barnas smygande dikt, som inleder boken.

”Etan and Me” befäster Viviane Sassens roll som ett av de viktigaste namnen på den samtida fotografiscenen, och ger dessutom lite mer. Den laddar Sassens tidigare produktion med bråddjup och komplex substans, något vi inte trodde oss sakna men nu varmt välkomnar.

Sara Arvidsson, skribent i Göteborg                                                                                                                                           

Fotografi i Sverige 1970 till idag!

Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1970-2000 / Det synliga, samtida svensk fotografi + tio delar till

Bild: Annica von Hauswolff och Maria Miesenberger

Kan man skriva en recension när man bara läst halvfärdigt. Tja varför inte? Man har hört talas om värre!

Den här boken eller katalogen eller rapportserien kommer att ligga i min läshörna länge. Tillsammans med sina elva kompisar, varav några inte kommit ut ännu. Hela verket, eller boxen, kommer att finnas klar till Bok & Biblioteksmässan i september, som ju då blir ett högrankat besöksmål för den fotointresserade

De delar som är aktuella just nu heter Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1970-2000 samt fortsättningen Det synliga. Samtida svensk fotografi.

De här verken innehåller bidrag från ett drygt sjuttiotal författare. Hur många bilder och hur många fotografer som medverkar orkar jag inte ens tänka på. Ett stort antal fotografer presenteras i både text och bild.

Och i myllret av författare, fotografer, medverkande och samarbetspartners så framträder namnet Niclas Östlind i nära nog eldskrift. Det är nämligen han som är motorn och den som initierat hela detta jätteprojekt.

Det är också han som skrivit det maffiga inledningskapitlet till Mellan verkligheter.

Den röda tråden för hela projektet är utställd fotografi men minst lika stort fokus ligger på publicerad fotografi eftersom det ofta har varit det viktigaste sättet att sprida den dokumenterande och konstnärliga fotografin.

Det här är en bok som man gärna angriper på samma sätt som man ofta läser en fotobok. Ni vet det där; man bläddrar någonstans i mitten, en del föredrar slutet, tittar lite här och där. Jag brukar börja med att läsa kolofonen. Sedan efter ett tag när man fått lite grepp om det hela så börjar man att läsa från början ( eller också fastnar man totalt någonstans mitt i, förstummad).

De olika kapitlen eller uppsatserna är till sin karaktär väldigt olika. Jag retar mig på en text där författaren klämt in 78 ord i en mening men jublar  lika mycket över Jan Erik Lundströms text. Han toppar på 103 ord/mening men förvandlar sitt stycke, Jean Hermansons fotografiska gärning, till ren poesi. Man skulle vilja se honom läsa texten på en Poetry slam.

Här finns överaskande texter; Annika von Hauswolff skriver om Anders Petersen. Bara det.

Kritiska texter : Annika Olsson som skriver om svartvita dokumentärfotografin ( med dom skitiga arbetarna) och om den var av ondo eller?

Kåserande texter: Nils Claesson om tidningen ETC och om mannen som tog med sig sina stora hundar till redakionen när han skulle sälja in sina bilder.

Den andra aktuella delen Det synliga inriktar sig på nutiden och den fotografi som brukar kallas konstnärlig fotografi. En värld där den publicerade bilden har fått träda tillbaka lite och istället utställningar är det som dominerar. Här dominerar även kvinnorna. En man och tjugo kvinnor presenteras i ett rikt bildmaterial. Bokens text består av ett samtal mellan Anders Olofsson, Jessica Höglund, Niclas Östlind samt fotograferna Maria Hedlund, Julia Pierone och Pernilla Zetterman.

Den tillhör det jag ännu inte läst och skall be att få återkomma till.

MEN, som om allt detta inte vore nog så öppnar också nu i helgen två stycken utställningar med material ur de nämnda böckerna. Dels på Hasselblad Center/ Göteborgs konstmuseum i Göteborg samt på konsthallen Arkipelag i Stockholm. Be there!

Och om man nu vill ha tag på alla dessa delar vart skall man då vända sig? Ja, på denna sajt finns ju en lista på de medvetna fotobokshandlare där man borde kunna hitta det mesta. Och till min häpnad så hittar jag dom också på Adlibris. Men eftersom jag just är uppfylld av och läst om det radikala sjuttiotalet så uppmanar jag alla: Gynna de oberoende kunniga oberoende fotobokhandlarna och göd inte jätten Adlibris!

Den här serien böcker är något som bör finnas i varje fotointresserad persons bokhylla och det bibliotek som inte omedelbart skaffar hem hela boxen i september skall jag starta en bojkott mot!

Tommy Arvidson, i Göteborg

Cirkus

Mattias Edvall

Arena

ISBN 9789178434077

Broby Johansen den berömde konstpedagogen berömde en gång de sovjetiska affichmakarna under oktoberrevolutionen för deras konsekventa och grafiskt effektiva användande av svart färg. En av dem svarade: Vi har bara svart färg!

Ungefär så var det för Mattias Edvall när han för sjutton år sedan fick ett uppdrag att fotografera nycirkusgruppen Cirkus Cirkör. Det fanns ingen dekor, och knappt scenkläder, föreställningen som skulle sättas upp var bara en idé.

Edvall löste det hela genom att använda sig av artisternas ansikten, han gick nära och tog porträtt. Resultatet blev så lyckat att han fortsatte med det konceptet.

Detta är en bok med artister i sina cirkusroller. Förvånade, skrikande, buttra och skrattande ansikten. Kroppar som vrider och böjer sig på de mest omöjliga sätt.

Med tiden har också Cirkus Cirkör skaffat sig utstuderade och märkliga kostymer. Vi får också se en del prov på cirkusnummer, men mest är det fokus på personerna. Bilderna är ofta tagna för att marknadsföra Cirkör. Det finns en djävlaranammma och en fart i de här bilderna. Det är teaterfotografi av högsta klass. Men ändå tycker nog allra bäst om de där bilderna som inte är spektakulära utan lite mer mystiska och diffusa.

Just när man börjar tröttna på alla studiobilder så lägger Edvall in en ny växel och skildrar turnélivet. Men även där håller han sig runt scenen och skapar bilder som förstärker känslan av att cirkuslivet mest bara handlar om att kasta sig, hänga i taket, skratta och böja kroppen i konstiga ställningar.

Man blir som läsare en aning utmattad. Men så skall det väl vara när man har varit på Cirkus?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Ingen reklam längre, tack.

Susanne Otterberg

9789198125313

Journal

När jag tänker på döden kan jag ibland bekymra mig över hur det skall gå till. Ett PANG mitt i steget vore väl att föredra. Demens verkar inte så lockande. Men kanske ändå, i första fasen. Det där att man bara blir omhändertagen och slipper allt ansvar. Inte behöva bry sig om att laga mat och att deklarera. Jag har hört anställda på demensboende berätta om att det är mycket skratt och glädje i korridorerna på en sådan institution. Mellan de där ångesutbrotten när man inte hittar hem eller letar efter någon som dog för tjugo år sedan. Eller när man drabbas av den plötsliga insikten att man gör något fel, men vet inte ens riktigt vad.

För de anhöriga är demensen smärtsam. Att se en människa försvinna in i en egen värld dit ingen annan har tillträde. Att långsamt förlora kontakten med den man haft nära.

Otterberg har försökt skildra bägge perspektiven. Med sin kamera försöker hon förstå var Mormor är i sina tankar. Barn på nytt eller fast i en envis malande tankegång? I närgångna porträtt, som en frisk mormor skulle anse kränkande, försöker hon förstå.

Hon skildrar också hur man som anhörig får kämpa för att få en bra vård för den sjuke. Och oron över hur man skall göra med ett helt hem som innehavaren kanske helt glömt bort. Alla tallrikar som gamla tanter alltid vill hänga upp på väggen. Alla välfyllda köksskåp som plötsligt bara får ett värde som loppisvaror.

Det här är nog egentligen dokumentärfotografi när den är som mest humanistisk. När den inte ett ögonblick bygger på fotografens ego. Och när det där snacket att den avfotograferade blir ett offer liksom faller på hälleberget. Otterberg vill bara berätta en historia som hon nog har på känn att hon delar med många andra.

Det här är dokumentärfotografi som varken är nyskapande, ”spännande” eller utmanande. Den är istället medkännande och intimt beskrivande. Och sånt behöver vi mycket av.

Bilderna är svartvita och bokens formgivning ( av Gösta Flemming) har något väldigt hemtrevligt och tantigt över sig, som korresponderar fint med innehållet.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Corazonada

Nicolas Wormull

T & G Publishing 2013

ISBN: 9780987305022

Many strong pictures in this one, sade en bokförsäljare på den stora bokmässan Offprint i Paris när jag stod och bläddrade i den här boken sent i höstas. Jag nickade förstrött och bläddrade vidare.

Wormull har efter att ha bott en längre tid i Sverige flyttat tillbaks till det land där han är född, Chile. Det här är en slags bokslut eller en form av dagbok över en tid som nu är över.Något nytt har tagit sin början. En titt på hans blog visar upp en familjeidyll med många barn.

Bokens innehåll är mer dystert. Eller kanske som han skriver i en kort inledningstext; … and find some tranquility after a long period of inner turmoil and anguish. (inre oro och ångest) Bilderna, i nedtonade färger eller svartvitt, består ofta av porträtt. Ett dubbelt (själv?)porträtt i oskärpa och med en grov kornighet är gripande. Här finns också av symboliska bilder som den med en skugga av ett flygplan i ett öde landskap. Eller bilduppslaget med en urna och en tom säng. Ofta anknyter fotografen till teman som kärlek och död.

Bilder ställs emot varandra på ett provokativt sätt. En bild på en mor med ett nyfött barn kombineras med en bild på ett (aborterat?) foster. En spruta och en sked de verktyg vi förknippar med drogmissbruk kombineras med en bild på en man som står och röker. Det är svårt att tyda vad som hänt eller hur det hänger ihop.

En man står och pinkar på gatan. Han betraktar fotografen med en slö blick och menar uppenbarligen att det är hans fulla rätt att bete sig ungefär som en hund. En kvinna har blivit överraskad av fotografen är hon sitter på toaletten. Hon är uppenbarligen besvärad eller snarare bestört. Återigen blir jag förvånad och undrar vad som händer.

I en inledande text avger Wormull någon slags programförklaring:

-I do not shoot in a conscious way.

I just open up to the things that come to me.

I try to be present, get close and stay honest.

I follow my hunch.

Det här är en bok med många omtumlande bilder men när jag slår ihop den dröjer sig många frågetecken kvar. Vad är det jag sett?

Tommy Arvidson är en fotograf och skribent boende i Göteborg