I listornas tid
Det är dags att sammanfatta. Spalterna fylls med listor. Vilka fotoböcker var de allra bästa? Jag blir mer och mer tveksam till dessa listor. Men jag kan naturligtvis inte riktigt motstå dem heller.
I år är de svenska bidragen på de internationella listorna ganska få, Leif Sandberg, Mårten Lange och Anders Petersen dyker upp på en del håll. Stephen Gill och Margot Wallard får väl också räknas in. Den förstnämnda är numera boende i Skåne och den sistnämnda är tidvis boende i Värmland och dessutom utgiven på svenska Max Ström.
Här kan man läsa mer om två av de största listorna:
Fotoboken är en slags konstform som är under ständig utveckling och den trend man kan se är att böckerna blir mer och mer komplexa. Jag finner mig allt oftare stå med en bok i handen, bli intresserad, tycka att bilderna är bra, layouten fantastisk och ämnet engagerande. Och sedan slå igen boken med en suck. Just den här boken har jag inte riktigt ork med just nu.
Visst är det intressant med en total genomgång över företaget Monsantos alla vidrigheter (med dokument och statistik) Och visst är väl tanken på vad sandkorn längs D-dagens stränder innehåller idag 70 år efter invasionen lite fascinerande. ( War sand av Donald Weber ) Men jag blir nog mer lockad av Krass Clements Dublin, fotograferad under en kort vistelse i mars 1991. Känslan av att få se en berättelse som inte innehåller en massa fakta och detaljer som man skall hålla reda på.
( Jag är dock säker på att om jag verkligen tog mig an sandboken från Normandie så skulle jag nog vara fast i den världen ganska länge)
Vi är väl alla överens om att det inte idag duger att göra en fotobok bara med vackra bilder i. (I det fallet kan vi låta oss översköljas på otaliga internetsajter.) Men kanske problemet är att många upphovspersoner gräver sig ner i sitt ämne så noggrant och totalt att vi som läsare ibland har svårt att hänga med.
En annan tendens man kan se är återutgivningar och utgivningar av äldre material. Men så har det kanske alltid varit. Den fotografiska bilden åldras med värdighet och ju äldre en bild är desto mer intresse väcker den.
Sedan finns det de som snöar in på en grej. Som till exempel en kopieringsapparat (vit). Boken Sculpture/Printer_Office Photographs av Matteo Cremonesi. Så här säger förlaget; explores the formal and aesthetic potentialities intrinsic in an object belonging to our daily contemporary habitat. The subject of the last series is analysed in a cycle of forty-three shots focusing on the repetition of formal close-ups and profiles. Following a rhythmical and compositional sequence, the images are the result of a long-time interaction with the element, whose surface is the place where the gaze opens to contemplation.
Jag tror inte att jag skulle uppskatta den, men den kan nog finna sina läsare.
De böcker som många bedömare uppskattar i år är Mathieu Asselins Monsanto, a photograpic Investigation och Sanne de Wildes Island of the Colorblind.
Den svenska strömmen av fotoböcker har varit strid. Förlaget Journal har en högkvalitativ utgivning och ger enbart ut fotoböcker. På Max Ström kan man hitta mer och mer guldkorn bland kok och livstilsböckerna. Votum är inriktad på natur och landsbygdskultur. Arena, Dokument, och Art and Theory producerar en stor mängd fotoböcker med olika inriktning. Och så finns de riktigt små förlagen, Sailor Press, Trema, Johansson och Johansson med flera. Många fotografer gör också sina böcker själva, eller ger ut på internationella förlag.
Mer om svenska böcker om några dagar.
Tommy Arvidson, skribent och fotograf.