Anders Petersen Stockholm

 

Anders Petersen Stockholm

Text: Göran Odbratt

Formgivning: Patric Leo

Liljevalchs / Max Ström 2019

 

Petersen har porträtterat stockholmarna. Bilderna ställs ut på Liljevalchs och ges ut som katalog. (Och missa inte Stefan Bladhs film om fotografen; “Utan längtan- ingen bild)

Och jag undrar om Stockholms stad kommer att förse sig med ett antal ex för att dela ut som gåva när prominenta gäster besöker huvudstaden.

Det borde dom göra. För boken (som innehåller ungefär häften av utställningens 500 bilder) visar hur de stockholmska medborgarna lever och dör idag. Och den gör det på ett mycket intensivt och närgånget vis. För här har en fotograf varit i farten som insisterar på att ”människor gillar att bli störda”

Här ligger en kvinna på ett operationsbord, fyra sterilklädda och munkåpeförsedda personer gräver i hennes nedre regioner. Hon vänder sig mot fotografen och ler. En ung kvinna tar sig själv på könet sedan hennes partner har somnat med huvudet vilande mot hennes bröst.

Det är intressant att se vilken hantverksskicklighet Petersen besitter. Hur han lyckas fånga de sekundsnabba ögonblicken som vi andra knappt ser. Nobelmiddagsgästen som drömmande dansar genom Blå hallen, kvinnan som på begravningen i sorg vidrör kistan, tungan som hänger ute på spelaren som hoppas på storvinst på Solvalla.

Men allra bäst är han att skildra det som sker eller inte sker i möten mellan människor. Fotbollstränaren/Pappan? Som käkar korv med bröd och samtidigt coachar en ung spelare. De två äldre kvinnorna som samtalar så intensivt, eller dansar de rullstolsdans? Den badbyxklädda mannen som blir intensivt omplåstrad av kamrater.

Bilderna är tagna under de senaste fyra åren, dock finns här några äldre pärlor som det hade varit tjänstefel att utelämna; Det fina porträttet på Harry Holmberg som första gången kunde ses i Pockettidningen R, 1979. Paret som kramas i Gallerian, från en bildessä i tidningen Reportage 1980.

Inom den fotografiska stil som Petersen företräder finns det en intressant företeelse En slags tradering, ungefär som inom bluesmusiken. Visst kan man se likheter mellan Petersens hund och Moryiamas Stray dog. Och visst finns det en viss likhet mellan Petersens älskade par på gärdet och Bruce Davidsons älskade par i baksätet på en bil i Brooklyn. Kanske har jag sett för många bra bilder i mina dar, men här kan vara ett ämne för en foto historiker att reda ut.

Redigeringen av ett sådant här omfattande bildmaterial är naturligtvis svår. Men här överraskas läsaren hela tiden av kontraster. Röjarrock och Nobelfest på ett uppslag och så på nästa, en man som funnit en tillfällig sovplats i ett trapphus.

Det har alltid varit mycket hud i Petersens fotografi, så också här. Men de mer extrema avklädda bilderna finns inte här. Jag minns en journalistkollega som en gång sade att han nog gillade Petersens fotografi ”men den där bilden på gubben som slickade en kvinna i rumpan ändå var lite för mycket.”

Det är någonting med Petersens bilder som gör att man inte glömmer dem. Kanske beror det på kontakten mellan fotografen och motivet, som sen förmedlas vidare till oss. Vi ser en fotograf och en medmänniska.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg