Carpe fucking diem
Elina Brotherus
Kerher Verlag 2016
156 pages
ISBN 978-3-86828-626-7
Tänk om fler människor hade kunnat göra vad den finska konstnären Elina Brotherus gör med sitt lidande: kanalisera och blottlägga det i desperata och orädda självporträtt. Boken Carpe fucking diem tar avstamp i fotografens egna försök till att få barn, en utdragen procedur som varade i fem år. Hon använder sig av den kristna mytologin och refererar till bebådelsen och jungfru Maria, men ängeln Gabriel visar sig dessvärre aldrig för henne. Hon förblir barnlös.
Brotherus fotografier är inte smidiga eller lättsmälta. Jag kan tänka mig att hennes långsträckta sörjande över ett ofött barn och ett uteblivet moderskap kan provocera. Men dessa fotografier baseras inte på ett uttänkt koncept, de har inte producerats för att presentera en smart tes, och det är just den okorrigerade kvaliteten som gör dem så såriga, individuella och träffande, som om Brotherus inte har haft något annat val än att pressa ur sig sin hutlösa förtvivlan inför allmän beskådan.
I bild efter bild rivs tristessen, ensamheten och ilskan upp. Ibland tappar jag andan – för det är hiskligt vackert. Inga essäer ingår i boken men det behövs inte heller – bildmaterialet är självbärande. Prunkande blommor, som nästan ter sig som ett slags hån i all sin fruktbara skönhet, varvas mellan uppgivna porträtt av Brotherus själv, ofta naken, väntande med en graviditetssticka bredvid sig. Hon är ständigt utlämnad medan hennes partner inte avbildas lika ingående, ibland döljs han bakom olika objekt. Därtill följer flera naturromantiska fotografier som präglas av lustfylld växtlighet – skogar, parker, havslandskap – och ibland uppenbarar sig Brotherus mitt i dem som en isolerad punkt.
Boken är näst intill perfekt: formgivningen är genomtänkt och smakfull, bilderna följer på varandra i en mjuk och vilsam rytm, men Brotherus verkar däremot inte må särskilt bra, och det är just denna kontrastverkan som gör denna bok så oumbärlig. Jag läste i en intervju någonstans att Brotherus likställer smärtan som kommit ur barnlösheten med den man upplever efter att någon man älskar har gått bort. Allt runtomkring forsätter att leva, solen går upp, fåglarna kvittrar, fast det känns ofattbart, som om det egentligen inte borde vara möjligt, eftersom allt istället borde ha vittrat sönder och dragits ned i en djup avgrund. Just denna bitterljuva igenkänning väcks när man bläddrar i Carpe fucking diem, som förövrigt har en mycket passande titel.
Sara Arvidsson