Home Among Black Hills

En del fotografer är sociala genier. En sån är Jens Olof Lasthein. Han skulle lätt kunna sälja sand i Sahara.

Nu tror jag inte att han är det minsta intresserad av att kränga någonting överhuvudtaget. Det är klart och tydligt att det han är intresserad av och nyfiken på, är människor; varför dom gör som dom gör och vilka dom egentligen är. Eller förresten, intresserad är inte rätt ord. Han är närmast besatt av att få kontakt med människor och av att fånga dom på en bild.

Lite bakgrundsfakta: En svensk fotograf uppväxt i Danmark, tillbringar en tid i Belgien. På en ort känd för sina,numera nerlagda, kolgruvor. De bilder han tar ställs ut på stadens museum, OCH på ett museum i Sydkorea där han tidigare visat sina bilder från Östeuropa.

Ty så är det med bra fotografi. Den kan betraktas och förstås och älskas överallt. Den är gränslös.

Lasthein var inbjuden till staden Charleroi, i Belgien, på ett s.k. artist in recidence. Med sin gamla panoramakamera av märket Widelux vandrar han längs gatorna. Och det här är viktigt, en Wideluxkamera ger en bild som har en bildvinkel på ungefär 140 grader. Och ändå så upplever vi inte någon extrem vidvinkeleffekt i bilden. Det beror på att kameran innehåller ett objektiv som rör sig längs dessa 140 grader under exponeringen, från vänster till höger. Om man använder den på rätt sätt kan man berätta flera historier samtidigt, i en bild. Lastheins bilder fungerar på samma sätt som när man sitter på ett café och tittar ut genom fönstret och samtidigt, i ögonvrån håller lite koll på det där spännande händelseförloppet som pågår längst inne i lokalen.

 

Så, lägg samman tekniken, med en fotograf , som är ett socialt geni, tokintresserad av människor, och dessutom en rackare på att komponera bra bilder så får man en bok som är väldigt svårt att lägga ifrån sig. Som man bara vill läsa om och om igen.

Men allt detta, som jag hittills sagt, vore ju helt förgäves om inte budskapet funnits. Berättelsen om en stad nästan lika stor som Malmö. En stad som för en tid sedan utnämndes till Europas fulaste stad, en stad som genomgått en svår process sedan massor av industrier och gruvor lagts ner.

Och berättelsen om de människor som försöker leva ett bra liv trots arbetslöshet och fattigdom.

Men Lasthein är ingen eländesromantiker. Han går in på de enskilda människoödena . Han gör bilder om kärleken, familjelivet, barnens lekar och om njutningen att i skymningen ändå få sig en öl och lite samvaro på en pub.

Dessutom berättar han i en text om sitt arbete och om några av de människor han mötte. I två texter beskriver två av stadens invånare vad som gör livet värt att leva i Charleroi.

Tja vad finns mer att säga? Så jävla bra!!