Anders Petersen rec. 2

Texter: Urs Stahel och Hasse Persson

Formgivning: Patric Leo

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262691

383 sidor

Vi fotografer dras med ett evigt gestaltnings problem. Skall jag ta en höjdbild eller en breddbild?

Anders Petersen är en höjdbildsfotograf. Det är nämligen det enklaste och naturligaste sättet att avbilda en människa på. Och det är det han har ägnat sitt liv åt. Den här boken är en sammanfattning av Anders Petersens fotografiska liv. Och hans privata och personliga liv får man kanske tillägga. Och till dags dato får man också tillägga. I en intervju nyligen berättade han att han är fullt upptagen med att fotografera i Istanbul och i Östeuropa.

Men låt oss börja från början ( som är i slutet av boken), på Café Lemitz i Hamburg. Där på den slitna krogen fann Petersen en gemenskap och en ärlighet bland människor som ofta hade förlorat allt. Bilderna han gjorde där kom länge att prägla hans konstnärskap. Men det var bilderna från Gröna Lund i Stockholm som kom att bli hans första bok, utgiven på förlaget Aktuell fotolitteratur.

Där hittar man egentligen samma sak, ett sätt att skildra människors längtan efter att bli sedda och att finnas i en gemenskap. Och så fortsätter det med bilderna från äldrevården, fängelset, psykvården och ut i världen, Rom, London, Paris, Venedig. Ett slags nyfikenhet och ett försök att komma så nära människor som möjligt.

Idag har han gjort ett trettiotal böcker. Den senaste kom för några månader sedan. Veins, tillsammans med Jacob Aue Sobol ( Dewi Levis)

Detta är hans stora monografi. Och det är ofta lite problematiskt med böcker som skall greppa en stor del av ett livsverk. Man kanske inte är samma person när man är tjugofem som när man närmar sig sjuttiårs åldern. Men i Petersens fall visar det sig att allt hänger ihop. Som om han visste redan på sextiotalet att han bara skulle fortsätta med det här undersökandet av vad folk har för sig. Och gärna med ett sensuellt inslag. För visst är det ju så att människans viktigaste drivkrafter är, först värme och föda, sen sex.

Det har ofta sagts om Petersen att han fotograferar alltför hänsynslöst och lämnar ut människor för mycket. Att han bara närmar sig människor som är socialt utsatta. När man i ett sådant här verk får ser helheten så märker man ganska snart att det inte är sant. Här finns visst en intimitet som kanske någon kan känna sig obekväm med men jag får en känsla av att bilderna är fotograferade med ett stort mått av värme och ömhet. Så här kommenterar Petersen saken i en intervju med Birna Marianne Klevian ( ur boken Nära avstånd, Journal 2002);

Klevian: Men alla människor har väl ett inre rum som dom värnar om?

Petersen: Ja, och därför skall man vara ödmjuk och varsam men också respektlös och hänsynslös. Framförallt ska man inte vara offer för idén om integritet. Människor gillar ju att bli störda, att känna sig sedda och inte minst bli stärkta i idén om sig själva. Helst vill vi ju gärna vara del av en samhörighet. Själv betraktar jag alla människor som mina släktingar. Dom är inte japaner, strippor i leopardpäls, psykiskt sjuka, farliga kriminella, gamla på ett ålderdomshem eller förvirrade fotografer, utan mina medmänniskor Vi är delar av den stora familjen och jag vill tränga igenom till det som förenar oss.

Det här är en inbjudande bok med stora utfallande bilder och två texter om fotografen. En författad av Urs Stahel, skribent samt tidigare chef för Fotomuseum Winterthur i Zurich, sam en av Hasse Persson fotograf skribent och tidigare b.l.a konstnärlig ledare för Hasselblad Center. Stahel analyserar Petersens konstnärskap och Perssons text är mer av en intervju med fotografen. För de av oss som följt Petersens arbeten sedan 70 talet är kanske de två texterna en aning förutsägbara. Det hade varit intressant med en mer djuplodande text. Men för de som inte är närmare bekant med fotografen kan de säkert vara informativa.

Det är en lite svindlande tanke att en de få svenska fotografer som är välkänd utomlands nu förhoppningsvis kommer att bli mer uppmärksammad i Sverige. Dels genom boken men också genom den stora utställning som just nu visas i Paris och som med all säkerhet kommer att visas på Fotografiska under 2014.

Förlaget Max Ström visar än en gång att man har muskler och intresse för att presentera stora översiktliga verk över de största svenska fotografernas viktigaste arbeten. Det samarbete man har med Fotografiska har gjort att svensk fotografi har gått från att varit en nisch som mest intresserat andra fotografer till att bli en kulturell företeelse som intresserar de breda massorna. Men det är väldigt mycket manlig fotografi som presenteras. Närjag tänker på översiktliga verk med kvinnliga fotografer kan jag bara komma på Denise Grünsteins Figure out ( Arena förlag) och en dubbel volym, vars andra del är på väg, med Tuija Lindström ( Art and Theory publishing).

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg