Almost There

Aleix Plademunt

MACK 2013

ISBN: 978-1-907946-54-7

I pressreleasen till Aleix Plademunts nya bok Almost There citeras den störige men begåvade  författaren Karl Ove Knausgård. Citatet refererar till hur distansen respektive närheten till objekt eller landskap (i detta fall pyttesmå molekyler eller enorma molnmassor) alltid måste fixeras innan vi tror oss kunna hantera och närma oss dem. Språket är ett exempel på ett sådant fixerande verktyg, liksom kameran.  Någonstans i mellanrummen kanske den reella bilden av verkligheten återfinns, vilken vi ändå aldrig riktigt tycks nå.  För vi känner molekylerna genom fotografiernas hjälp och molnmassorna vi ser på himlen får oss att tänka på måleri. Allt konstnärligt skapande verkar härstamma ur detta evinnerliga sökande – ett sökande vars ofullständiga resultat i sinom tur även  omformulerar realiteten – där de säregna klavertrampen och mest personliga tolkningarna formar konsthistoria.

Aleix Plademunt verkar sedan tidigare vara väldigt inne på karga naturskildringar – och så även här.  Knastriga is(?)flak i dekorativa mönster, tomma förortsvyer,  dunkla vägrenar, en stenbumling som för tankarna till en meteorit, grottor, rymden, benrester, ett slugt ormhuvud – allt i kylslaget svartvitt. Det förgångna och nuet samsas. Någon intimitet uppstår inte, utan blicken stannar kvar och skvalpar på ytan. Några direkta porträtt förekommer inte heller, förutom ett distanserat passfoto som vi informeras föreställa fotografens pappa i unga år samt en bild av en kvinna med ansiktet dolt bakom handen.  Plademunts inspiration och produktivitet sägs i detta fall ha orsakats av ankomsten av ett 101 år gammalt, tidigare felskickat, vykort. Bilden av nämnda vykort inleder också boken. Denna sena hälsning fungerar som en illustration av fotografiets vackra dilemma – att, även i vårt digitala tidevarv, ofta anlända och skådas en aning för sent; en fördröjd hälsning som kan jämföras med romantisk längtan.

Det grafiska anslaget i Plademunts fotografier, liksom de alienerade signalerna de  kliniska miljöerna och objekten ger ifrån sig, hindrar Almost There från att bli en uppvisning i new-age flummeri.  Det är ett starkt stiliserat formspråk vi möter här och en bra skildring av en snabbt globaliserad samtid, som tar en oanad metafysisk vändning.  Känslan av utanförskap skaver mot en sönderslitande, religiös  ”vara-överallt-stämning”. Greppet är givetvis igenkännbart och visst påmminer Plademunts kombinationer av kriminalinspirerade närbilder och ödsliga landskap och interiörer en aning om de vi finner hos Christian Patterson. Men trots igenkänningsfaktorn är Plademunts Almost There inte ett resultat av trendig manierism: här återfinns en sober elegans man inte så lätt blir mätt på. En pockande och lockande kvalitet som väcker nyfikenhetens begär.

Sara Arvidsson, konstskribent och gallerist, Göteborg