I lampans sken
Johan Sundgren
Gösta Flemming (red.)
Johan Jönson (text)
Journal
ISBN9789198040524
Det man först slås av är att allt ser så ordnat ut. Städat men lite livlöst. Så som det ser ut hos äldre människor som inte klarar av vardagen längre. Som inte längre är så intresserade av att sno ihop en potatisgratäng på fredagskvällen. Utan som istället har förvandlat spisen till ett minnesaltare, över alla resorna till soliga länder. Porslinssaker i massor och på ugnsluckan en duk med texten ALGARVE. Ett altare över ett liv som långsamt håller på att förtvina.
En man sitter i sin fåtölj med en vit käpp mellan benen. Han stirrar ut i tomheten. Kommer han någonsin att kunna läsa några av böckerna i den välfylld bokhyllan igen?
Detta är en rapport gjord av den person som ser till att hemmen hänger ihop och inte förfaller. Det är hemvårdaren, som tagit med sig kameran på jobbet och skildrat de människor han möter och vårdar. Det märks att han är en välkommen gäst. Han övervakar bad och toalettbesök hos den vars kropp inte längre lyder. Lagar maten. Han torkar av diskbänken. Dammsuger under soffan. Han kanske är deras sista kontakt med en omvärld som börjar snurra alltför fort för att man skall vilja delta i den. Han låter dem behålla sin värdighet in i det sista tills han, som en bild visar, möts av en livlös kropp på vardagsrumsgolvet.
Sundgrens bilder är intima på ett respektfullt sätt. Han tränger sig inte på, men han väjer samtidigt inte för att visa den ångest och förvirring en del äldre har inför en oviss framtid. Han möter människor vid alla tider på dygnet, han hjälper dem, och han fotograferar dem. Och han låter sina klienter fotografera honom i arbete.
De avfotograferade inköpslistorna är rörande i sin noggrannhet:
6 st fina Clementiner
2 st sockerkakor Goda Biten
500 gr morötter Holland
osv…
De här lågmälda svartvita bilderna blir till ett viktigt debattinlägg om hur bra åldrings och hemsjukvård kan se ut. Att vara hemvårdare är ett viktigt arbete men tyvärr också ett lågstatusjobb. Fler och fler lever kvar i sina lägenheter till slutet. De flesta föredrar nog också hemmet framför institutionsboendet.
Men boken är ju naturligtvis inte bara ett debattinlägg. Den är också en slags instruktionsbok om hur vi bör hantera våra medmänniskor. Väldigt fin!
Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.