Contemporary Swedish Photography

Femtiotvå svenska fotografer

Red: Estelle af Malmborg

Medverkande skribenter:Niclas Östlind, Iréne Berggren, Anna Eriksson, Jenny Gedda, Bo Madestrand,

Det här är en intressant bok. Jag både retar mig på den och blir attraherad av den. Kan inte få den ur huvudet. Iden är god. Att presentera den svenska fotografiska scenen internationellt. Boken är till största delen skriven på engelska. Man presenterar 52 svenska fotografer med en bild och en textsida. Några få har fått ytterligare utrymme. De flesta är verksamma på de konstnärliga arenorna.

Men det är ju så med fotografi att det är en spretig sysselsättning. En fotograf kan ena dagen riva av ett modejobb för att nästa dag försjunka i ett svårmodigt existensiellt bildskapande. En nyhetsbild kan mycket väl hamna på en gallerivägg.
Så jag menar inte att det är något fel i att man tussar ihop dokumentärfotgrafen Jean Hermanson med den konstnärligt utövande Annica Karlsson Rixon.

Kanske är det den något pretentiösa titeln jag retar mig på, Contemporay Swedish photography.
Det görs inte så många genomlysningar av det svenska fotografiska landskapet. Den här boken lär länge få stå emotsagd och de femtiotvå som kom med är de som finns. Dom minst lika många som borde varit med kommer inte att värderas lika högt ute på de flotta glasborden på Europas gallerier och konsthallar. Den kanske borde ha hetat Några svenska fotografer vi gillar. Eller något annat…

I den inledande texten förstår man att problemet har varit under diskussion. Man menar att det är oundvikligt att några namn utlämnas men att man inte har ambitionen att göra en kartläggning. Lite längre fram i texten slår man sig för bröstet och hävdar att boken “ger en bild av det samtida Sverige sett genom ögonen på vår tids främsta fotografer.” Lite prettovarning där.

Kanske man borde ha gjort en app istället där man kunde fylla på och ta bort allt eftersom samtiden rullar på. Det vore verkligen Contemporary!

Texterna är välskrivna, initierade och ibland lite välfriserade. Man kan känna smaken av säljande baksidestext från en fotografmonografi. Men eftersom nu allt är så påläst och lärdomsspäckat så studsar jag högt över de faktafel jag hittar. NEJ, Walter Hirsch fotograferade inte i London med en ”mediumformat camera” 1967. Det som senare skulle bli en separatutställning på Moderna museet. Han fotograferade med en halvformatskamera. Det kan låta som en pettitess men det är faktiskt lika allvarligt som att kalla Lars Lerin för oljemålare eller Camilla Läckberg för poet. Olika kameror ger olika uttryck.

Det är en snygg bok. Ett skickligt tryckeriarbete där de olika fotografernas olikartade yttryck väl tagits tillvara. En del arbetar med pastellfärger i ljusa eller mörka nyanser medan andra drar på med mättade kraftiga färger. Och så studsar jag till igen. Och Jean Hermanson skulle väl vända sig i graven om han såg sin bild av arbetarna vid stämpelklockan. Artikelförfattaren till just den bilden beskriver hur Hermanson ”managed to bring out nearly invisible nuanses” Inte i denna bok iallafall. Man verkar ha hittat någon gammal kopia på kopia, reprofotad.. När jag jämför den med samma bild i boken Jean Hermanson, Fotografier , Malmö Museer, 2005, så framstår magplasket allt mer tydligt.

Niclas Östlind har skrivit en elegant historik över den svenska fotografin från 60-talet till i dag. På tretton sidor lyckas han med konststycket att få med nästa alla de där man saknar i resten av boken. Han beskriver tidsandan, fotokonstens status och även hur tekniken format bilderna under olika perioder. I avslutningen på sin text hävdar han något som jag inte alls håller med om. Men kanske han har rätt?
Efter att ha konstaterat att fotografi numera är något som auktionshusen intresserar sig för, ser han en tendens till att det fortfarande finns en särskillnad mellan fotografi och konst. Där de yngre fotografernas bilder med konstnärliga förtecken värderas högre än äldre klassiska dokumentära fotografier.

Jag blir lite undrande till vad hans inställning till detta faktum är. Förordar han att Jean Hermansons bilder från verkstadsgolvet skulle behöva spikas upp på galleriväggarna med prislappar på? Att ett inlemmande i den starkare struktur som förvisso samtidskonsten har, skulle göra att vi åter uppmärksammade och talade om dessa bilder.

Är det en god sak, eller skall den fotografi som försöker berätta om en social verklighet hålla sig borta från glittret på auktionshusen och gallerierna?

Den här boken kanske ger en bild av var den svenska fotografin befinner sig idag? En vän ringde mig när jag skrev den här artikeln och frågade: Kan du komma på någon ny svensk fotobok som handlar om arbetslivet. Jag blev tyst. Efter lite funderande kom jag på någon. Men inte är dom många.

För er som är nyfikna på vilka fotografer som är presenterade i den här boken, här kommer listan:

Andreas Ackerup

Lotta Antonsson

Bisse Bengtsson

Erik Berglin

Miriam Bäckström

Aida Chehrehgosha

Dawid ( Björn Dawidsson)

Cecilia Edefalk

Anders Edström

JH Engström

Johan Fowelin

Maria Friberg

Hans Gedda

Carl Johan De Geer

Peter Gehrke

Catharina Gotby

Denise Grünstein

Paul Hansen

Annika von Hauswolff

Maria Hedlund

Jean Hermanson

Julia Hetta

Walter Hirsch

Linda Hofvander

Martina Hoogland Ivanow

Pieter ten Hoopen

Mikael Jansson

Jens S Jensen

Gerry Johansson

Annica Karlsson Rixon

Clay Ketter

Eva Klasson

Hyun-Jin Kwak

Jenny Källman

Frederik Lieberath

Åke E:son Lindman

Tuija Lindström

Maria Miesenberger

Tova Mozard

Robert Nettarp

Anneé Olofsson

Mikael Olsson

Petrus Olsson

Julia Pierone

Anders Petersen

Ann-Sofi Sidén

Gunnar Smoliansky

Karl-Johan Stigmark

Christer Strömholm

Lars Tunbjörk

Pernilla Zetterman

Camilla Åkrans

PS

Och ett måhända ganska oväsentligt PS: Det skrivs om Mikael Janssons skildring av tävlingsformen Formula 1 racing. Där kallas förarna av dessa bilar för rallyförare! Det blir som att kalla en orienterare för sprinterlöpare.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg