The Pier.

Nils Petter Löfstedt. Pierre von Kleist editions. 2011.

ISBN 978-972-99825-6-9

Det går ett rykte över Malmö, en historia om att någon bygger ett vardagsrum med parkettgolv under en pir någonstans i staden. Den låter för otrolig för att vara sann. Och således, på välkänt råttan i pizzan manér får storyn nästintill mytiska proportioner vid varje vän och mun som för berättelsen vidare.

Sann eller inte fascineras jag av tanken att under en kvällspromenad råka beträda dess tak, hitta hålet och krypa in.

Nils Petter Löfstedt och Erik Westman, som även tidigare gjort gatukonst, har här skapat ett inspirerande anarkistiskt projekt. Jag kan inte låta bli att tänka på Malmöförfattaren Kristian Lundbergs nyutkomna bok Yarden, och hamnarbetarnas hårda arbetsförhållanden där arbetsledare med övervakningsfasoner är vardag. Inte långt därifrån sida vid sida med denna tillvaro skapas alltså en helt annan verklighet. I sex månader under dygnets mörkaste timmar jobbar de oavlönade tillsammans och så när den sista färgen torkat, avslöjas hela arbetet med en invigningsfest. Strax därefter lämnas rummet åt sitt öde och tanken är att vem som helst ska kunna öppna dörren, gå in och ta skydd för vinden eller kanske flytta in?

Frågan är då om tjuskraften i projektet förutsätter ett mått av hemlighet eller finns poesin kvar även efter publiceringen av boken och filmen med samma namn? Gäller fortfarande försättsbladets ord?

Everything can be changed.  Everything can be  turned into poetry.

Konstateras kan dock att fotografen Nils Petter Löfstedts lite ruffigt grovkorniga stil passar otroligt fint för den här typen av berättelser. Den tjänar paradoxalt nog till att hålla kvar en del av den mytiska känslan samtidigt som den riskerar att rasera den. De svartvita dokumentära fotografierna varvas med dova färgscenerier som förstärker känslan av tidlöshet i ett ingenmansland.

Som ett stråk i boken återkommer en bild där de båda tittar lite pojkaktigt men beslutsamt rakt in i kameran. Med självutlösare tecknar fotografen inte bara utövarna av ett anarkistiskt projekt utan det handlar också om vänskap, flykt från jobb och flickvänner och inte minst en delad hemlighet.

Avslutningsfesten skildras i boken med snapshot-liknande bilder på unga människor som för tankarna till facebooks tjatiga utvalda ”jag var där” hysteri. Det är synd på en annars så fin och tilltalande bok; kanske kunde man istället ha publicerat texterna från Pirens gästbok så att man själv hade kunnat skapa sig en bild av besökarna?

Ett är dock säkert, detta är ett projekt och en bok som inger hopp i en alltmer individualiserad värld.

Jenny Lindhe, fotograf i Malmö.