Pedro Guimarães. Eget förlag 2010

Vad är skillnaden mellan en fotobok, en utställningskatalog och en tidning? Till den stora utställningen på Library of Congress i Washington med Robert Franks bilder, gjordes (i samarbete med Steidl) en ”utställningskatalog” som är på 505 sidor och väger över 3 kg.

Kan man använda ISBN för att fastställa att det är en bok? Njaej, Malmöförfattaren Kristian Lundberg skrev en dikt som trycktes på en t-tröja, komplett med ISBN-nummer.

Pedro Guimarães kallar sin fotobok för newspaper eller exhibition catalog. Jag bestämmer mig för att kalla den fotobok … eller kanske fotoutställning? De är några centimeter större än en Dagens Nyheter både på bredden och höjden, den är på 24 sidor och papperet är matt, en aning tjockare är dagstidningspapper. Boken är inte häftad, består bara av vikta lösa ark. Man skulle kunna ha den på väggen.

Boken handlar om London, eller drömmen om London. Guimarães lade konturerna av ett portätt av drottning Elizabeth över en Londonkarta. Med hjälp av kartans rutnät (och porträttet) ritade han in 100 punkter på kartan som han besökte och fotograferade. Med slumpens hjälp menar han sig ha funnit det typiskt engelska.

Om ni nu fortfarande orkar läsa denna text, efter min omständliga beskrivning, så kan jag bara berätta att det är en fantastisk Londonskildring. Alla yrkesfotografer vet att gryningen och skymningen är den tid då landskap, urbana eller naturliga, får ett speciellt magiskt skimmer.

På en gata i den ödsliga Crystal Palace Parade har en ensam bil stannat i den blå timmen. En hemlig kärleksstund (location # 84)? På Quacker Lane (location #23) står två urdruckna Coca Cola-burkar utanför ett enkelt take away-ställe. Guiamæares eleganta och känsliga färgbehandling för tankarna till den amerikanske fotografen Eggleston.

Whitechapel Fried Chicken (lokation # 0), en bild tagen från gatan utanför ett matställe, har rent måleriska kvalitéer. Skymningsljuset igen och jag får omedelbart Edvard Hoopers Nigthhawks i tankarna. (Det visar sig sen att bilderna inte alls är det minsta lika men de har samma känsla.)

Det är ett London där människor endast undantagsvis förekommer i bild. De skymtar i ett fönster, någon står och röker vid en telefonkiosk. Det är istället platsernas själ som skildras. Såsom det visar sig i form av en kvarglömd porrtidning i ett buskage, eller i den stolta texten ”We´re beautiful movers” på en flyttbil. Fotografen säger själv om sitt verk: “It’s a dream of London about itself, a celebration of the beauty of its own alienation and loneliness”. Precis!

Boken innehåller endast ett tjugotal av utställningens hundra bilder. Jag vill se alla!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.