Puppy love

Anna Clarén. Journal. 2009

ISBN 9789197762564

Det är en liten bok med rött sidenomslag. Jag tror att den har exakt samma storlek som en sådan där bok där ens vänner skulle skriva en hälsning. Alla högstadietjejer hade en sådan.

Puppy love handlar om den där brytningstiden då man helst vill återgå till flickrummet med dockskåpet och Barbiedockorna. Den handlar om att vilja bli sedd. Om att vara tonåring tjej och att vara lite skraj och samtidigt lockad av dom där alldeles för stora och alldeles för stöddiga tonårskillarna. Och den handlar om att den där tonårskänslan dröjer sig kvar. När man har parmiddagar med levande ljus och exklusiv chokladask och försöker samla vuxenpoäng. Kanske möter man till slut någon man kan vara alldeles trygg hos.

Bokens första bild föreställer den där situationen som vi väl alla har upplevt eller sett. Killen som sitter sovande i en sunkig soffa på någons slags fest. Det hela verkar pågå i en sådan där kvarterslokal som man kan hyra i sitt bostadsområde. Gränsle över honom sitter tjejen som nu äntligen vågar försöka kyssa honom. Men det är alltför sent och han är alltför full för att fatta att han är uppvaktad.

Den bild som starkast stannar kvar i mitt minne är den som föreställer den lilla hamstern som sitter förskräckt på gräsmattan i mörkret och ingen hjälp finns att få.

Där är bara mörker och faror. Det kanske är den känslan vi alltid bär med oss i livet oavsett hur trygga och stabila vi synes vara på ytan.

Anna Clarén har sammanställt fotografier från sin barndom, ungdomstid och vuxenliv. Hon berättar med skräckblandad förtjusning om de känslor som hon upplevt, av längtan tillbaks till kattbroderierna och dockorna. Men också om nyfikenhet och trånad efter alla de där killarna som hon porträtterar med tröjorna dragna upp över huvudet. Och om den där osäkerheten som sitter längst inne i oss alla och gnager. Duger vi? Vill någon verkligen ha oss?

Bokens avslutande bild föreställer en våg, en sådan där taskig reproduktion av en oljemålning, antagligen en väggtapet. Men den är ändå lite hoppingivande. Där finns en våg, en framåtskridande rörelse.

(Tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö