Sketch of Paris

J H Engström

Max Ström 2013

ISBN9789171262738

Jag har aldrig förstått romantiken och lockelsen med att hänga på barer. Tycker mest att det är stökigt och och att det är svårt att höra vad folk säger.

För Engström är barlivet ett sätt att leva, ett sätt att kommunicera, ett sätt att umgås med vänner.

Han poängterar detta med stor tydlighet i denna bok. Och han gör det med en sådan övertygelse och en sådan inlevelse att man kan inte låta bli att tycka om det. Det finns en ärlighet i hans fotografi, och för all del en viss självupptagenhet också.

Här finns exteriörer och interiörer som är lite hjärtskärande i sin melankoli och övergivenhetskänsla. Och en viss Parisromantik, men av den äkta sorten. Här finns bilder från gatan som har William Kleins burdusa buffliga direkthet. Ibland fångar han den eviga jakten på kärlek. Hans observationer av stadens slitna tecken är exakt och träffande. Vittrande murar, gamla stolar, vissnande blombuketter och hotellrummens spruckna speglar.

Som titeln antyder så är det skisser av den stora staden. Bilderna är tagna under en tjugoårs period. Engström blandar svartvitt och färg, polaroider och grovkornig småbildsfilm. Han har det precisa fotografiska ögat men slänger sig frejdigt mellan olika tekniker.

Jag förstår iden, ett flöde av bilder där helheten skapar en stämning. En evig vandring mellan sjaskiga hotellrum och det lockande ljuset från Paris krogar. Men ibland inte bryr jag mig egentligen inte om vilka alla gubbarna på bilderna är. Men lite undrar jag, är det där Cristian Caujolle den kände fotoskribenten, som ung? Och är inte det där någon av JHs tjejer? Och wow… vilka polare han har.

Men egentligen så vill jag inte köpa den där mytbildningen omkring JH. Kan inte låta bli att tänka, vilken oerhört stark bok detta hade varit om han hade gallrat lite bland alla minnesbilder, inte minst bland självporträtten. Engström har ett sådant djup och en sådan intuitiv uppriktighet i sin fotografi att han inte alls behöver inte ägna sig åt att bygga upp någon slags saga omkring sig. Jag tycker fortfarande att Engströms bästa bok är CDG / JHE. Boken där han gett sig själv uppdraget att gestalta stämningen på den stora Parisflygplatsen Carles De Gaulle.

Men det är också en fin bok. I ett enkelt utförande, flexiband med kassett, som det heter det på förlagsspråk. Den är tänkt att läsas mycket, tills den långsamt faller sönder. Jag kan se den ligga kvarglömd, hundörad, på något loppigt hotell i Belleville.

Och det perfekta soundtracket till den här boken är naturligtvis Gun Clubs låtar Mother of Earth eller Walking with the beast. Melankoliska sånger som säkert även har spelats på Parisiska barer.

OBS. På galleri Kontrast i Stockholm kan du se utställningen med samma namn fram till den 29.9.

The name from Mars

Trinidad Carrillo

Eget förlag 2013

ISBN9789163726934

122 sidor

 4 utvik

Som i en dröm. Det är kanske en av de mest kommersialiserade och misshandlade meningar vi har i vår vokabulär. Ändå så är det en mening som bäst beskriver Trinidad Carrillos nya bok.

Som i en dröm stiger en ängel ned. I ett fyrabilders utvik får vi följa hur ängeln flyttar in i ett gammalt nerrasat hus. (Eller också läser man på andra hållet, på mangavis, så att ängeln frigör sig från det jordiska.)

Som i en dröm , ett gäng blommor inneslutna i en låda. På motstående sida, dockor bakom galler.. Carillo lyckas skapa drömska scener av så alldagliga motiv som en gammal ovårdad trädgård där två kvinnor har gått ut för att ta sig en rök. Den rosa Mercedersen på en nattlig gata var det inte den jag nyss drömde om? Den lilla flickan i den ovåradade äppelträdgården på hösten och på nästa sida träddjuret som klappas av en barnhand.

Barn är motiven i många av bilderna. Och det är den där barnsliga drömska blicken som är Carrillos styrka. Det är barnen som självklart tar plats och det är de som styr berättelsen. En berättelse utan slut eller början, som vi själva får tolka.

Det här är fotografi som är realistisk men som ändå svävar fritt och vars mening vi själva får klura ut. Bildernas ordningsföljd är en sak som leder os in i olika tankegångar.

Ordet magisk realism kommer upp i mina tankar hela tiden. Kanske beror det till en viss del på att en del av motiven är från Latinamerika. Kanske därför att att en del bilder har den där magiska svenska John Bauerkänslan.

Bilderna är så skenbart enkla, men ändå komplexa. De vänder sig mot vår omedvetna sida. Jag snor ett citat från Wikipedia, från uppslagsordet Omedvetet:

a.ha-upplevelser, en känsla av visshet trots att man saknar en logisk förklaring eller ett plötsligt riktande av vår uppmärksamhet…

Johanna Willenfelt har skrivit en inledande poetisk betraktelse och Natasha Christia skriver en avslutande text om artisten, men, Hallå, jag vill inte ha någon text här.

Jag vill bara titta och drömma sig bort.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

To belong

Anders Petersen

Studio Blanco 2013

Den 20 maj 2012 inträffade en jordbävning i en liten by utanför Modena i Norra Italien. Den skulle följas av flera efterskalv som varade under två månader. Ingen i trakten kunde kännas sig säker. Ett trettiotal personer omkom. I svenska tidningar blev det få artiklar.

Hur kan vi hjälpa, vad kan vi bistå med, frågade man sig på en reklambyrå i Reggio Emilia. Man beslöt sig för att låta fotografen Anders Petersen göra en poetisk berättelse om människorna i det jordbävningsdrabbade området. Boken börjar med ett citat från fotografen:

I never been here

I`ve never net this people

I´ve never been driving into a milk bottle

like we vere when it was fog.

Kanske hans bildspråk med ålderns rätt blivit mer avskalat, förenklat. På samma sätt som när man läste Ivar Lo Johanssons senare romaner. Han hade ett enkelt alldagligt språk, men ett som ändå var oerhört rikt på undertoner och känslor.

Blad de fyrtiotre bilderna finns inte många som visar katastrofens verkningar. Det är de nära ögonblicken, kontakten med människorna som intresserar Petersen. Det som slår mig när jag betraktar bilderna är vilket konsekvent bildspråk han använder. Någon bild påminner om en bild ur Ingen har sett allt, en påminner om en ur Sete, en där är som tagen ur Venedigboken och där är ju hunden från Romaboken. Eller, dom är inte lika men dom fångar samma stämning.

Inte så att det på något sätt blir ointressant, det är på något sätt fullt ös in i dansens virvlar. Och den mannen har en nyfikenhet som bara blir större och större, och en dag skall någon skriva en akademisk uppsats om Anders Petersens intresse för plaströr.

Kommer boken att få människor i jordbävningsområdet att må bättre?  Ja, kanske. För blir man sedd , och blir ens katastrofer uppmärksammade så växer man nog som människa. Och boken förmedlar både en känsla av stor sorg men också en livsglädje som tränger fram trots att husen raserats och många omkommit.

Men det är bara att erkänna, vi som uppskattar Petersens bildvärld är nog de som mest kommer att gilla den här boken. Och nu väntar vi på den stora feta, annonserad för utgivning den första oktober på Max Ström. Och där emellan är vi naturligtvis nyfikna på vad som kommer på Dewi Lewis och italienska Punctum.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Sommarläsning

 Finns det en speciell typ av fotoböcker som vi förstrött vill ligga i hängmattan och bläddra i?  Kanske dom här:

Walderstens instagram

Jesper Waldersten

Max Ström 2013

ISBN9789171262806

Jesper Waldersten, illustratören, satirmakaren, konstnären har gjort en bok till. Den kanske är hans, typ, hans tionde. Förlaget hävdar att det är den första svenska boken som bygger på Instagram. Vad nu det spelar för roll. Rolig är den. Jag tycker att Walderstens humor är en aning mer aburd än Stenmark, kanske lite som Sara Graner, men med ett annat uttryck. Kortare, snabbare till punkt.

Det är i alla fall ungefär 175 små fotografier eller teckningar eller texter skrivna med en sån där uråldrig sak som en skrivmaskin. Vissa tål att tänkas på, länge. Andra gapflabbas åt. En del blir man lite dyster till sinnes av. Boken som är i pocketformat läses bäst i hängmattan, på badstranden eller kanske på toaletten. Rekomenderas!

Tommy Arvidson

Hillevi Nagel

Karneval Förlag 2013

ISBN9789187207013

Ta en bild om dagen, var Hillevi Nagels uppdrag till sig själv. Blicken blev skarpare och omgivningarnas vardagliga självklarheter blev ett helt nytt universum att upptäcka. Vägen mellan hemmet och arbetslokalen blev Nagels motivvärld. De flesta bilderna i denna bok kommer från hennes promenader i sitt närområde.

Fotografer sägs ofta ha hela världen som arbetsfält. Man kan lätt få känslan av att de bästa bilderna finns att ta i alla exotiska miljöer på andra sidan jordklotet. Men många har bevisat att det går lika bra på en egen bakgård. En som verkligen har fotograferat på sin egen bakgård är den tjeckiske fotografen Josef Sudek. Under tioltals år var hans vanligaste motivområde den egna trädgården. På närmare håll har vi Sune Jonsson som gjorde sina främsta arbeten i sin hembygds Västerbotten.

Hillevi Nagels bilder i Gatans Poesi kommer främst från Göteborg. På sin vandring till sin arbetsplats har hon med öppna ögon upptäckt och fotograferat stadens ständigt föränderliga scenbild. Människor korsar staden i en aldrig sinande ström och alla sätter sina personliga spår i gatubilden. Antingen mycket medvetet som ett statement eller bara på grund av slarv, slump eller distraktion.

Någon har kommenterat yttrandefriheten genom att sätta röd tejp över munnen på två bronsskulpturer och en bortglömd tennisracket har växt in i en gräsmatta. Bananskalet är format som ett hjärta och oändligt många är texterna som skriker ut både könsord (finns inte i boken) och politiska åsikter.

På uppslagen i boken har fotografierna parats ihop på ett klassiskt fotoboksvis. Skugga mot skugga, skylt mot skylt, association mot association. Snö, ballonger, fotspår, texter, så lika men ändå så olika.

Småleende bläddrar jag igenom boken gång på gång och hittar alltid något nytt att stanna vid. Jag stannar däremot inte länge, för bilderna är för tydliga och allt för färdiga för att utmana min fantasi. Som sammanfattning tar jag faktiskt till en recensionsklyscha: En sympatisk bagatell.

Anders Alm

A garden

John Webb

Nya vyer 2013

ISBN97891980666203

Gamla övergivna fruktträd. En gång stod dom på stolta rader, väl beskurna för att ge maximal avkastning. Nu är dom ärrade gamla föredettingar där ingen längre ids ta rätt på frukten. Eller hålla undan gräset under träden.

Platsen har förvandlats från en kommersiell fruktodling till en magisk plats där man kan fly undan världen. En plats för meditation, lugn och ro. Trädgården ligger i Rörum i östra Skåne. Här har John Webb fotograferat.

Knotiga stammar som sträcker sig mot ljuset. Ännu en tid. Några har givit upp, förvandlats till grå ved som insekterna raskt flyttar in i.

Bilderna förmedlar en slags absolut fridsamhet. Man kan nästan höra humlesurret och känna solens värme. Just innan man somnar in i hängmattan upptäcker man att trädens stammar bildar tecken som ett slags kalligrafi.

I en inledande text kåserar Tony Lopez över ämnet äpplen. 358 äppelsorter har odlats i Sverige, får vi veta..

Tommy Arvidson

En dag i historien, 22 juli

Andrea Gjestvang

Pax förlag 2012

ISBN9788253034413

102 sidor

Den 22 juli 2011 är verkligen en dag med en historia många av oss vill glömma. Det var då en man med berått mod mördade 69 personer på det socialdemokratiska sommarlägret på ön Utøya i Norge. De som befann sig på ön den dagen kan dock inte glömma. Det är deras tankar och berättelser, och deras försök att komma vidare i livet som Gjestvang haft som utgångspunkt i sitt arbete med denna bok. Under sex månader har hon varit i kontakt med 43 av de som överlevde. Några med hemska fysiska skador, alla med psykiska skador i form av mardrömar och rädslor som kanske aldrig kommer att lämna dem.

I ett förord berättar fotografen om sitt arbete.

Fotografi handlar om att se. Også det som er obehaglig, vondt och håpløst. Jeg tror att vi mennesker har ett grunnleleggende behov för att finne mening i det meningsløse. Og til å forsøke å laere av self den vondeste erfaring. 

Det är ett vanskligt fotografiskt uppdrag Gjestvang gett sig själv. Det gäller att bevara personers integritet och samtidigt föröka berätta en historia som måste berättas. Det är alltför ofta som intresset försvinner när nyhetsmediernas sökarljus slocknar. Men människorna som var där, de kan inte glömma.

En intressant sak som framträder är att ingen av de intervjuade uttrycker något hat mot gärningmannen. Han har i de överlevandes tankar förvandlas till något obegripligt ont som man helst vill sluta tänka på. Och framför allt inte vill drömma mardrömmar om. Förövarens namn nämns inte överhuvudtaget i boken.

De flesta vill bara återvända till livet som det var före den där ödestigra dagen. Det är en heroisk kamp ungdomarna fört. Några har haft stöd av varandra har fått bearbeta händelsen med hjälp av släkt och vänner. En av de som råkade illa ut efter händelsens upplösning var Da Anzor Djoukaev. Han fick efter gripandet av gärningsmannen tillbringa 17 timmar i säkerhetscell på Hønefoss Polisstation, misstänkt för medhjälp till massakern. Han fick inte ens ringa familjen för att berätta att han levde. När polisen upptäckt sitt misstag och släppte honom hade hans olyckskamrater alla rest hem. Därigenom missade han möjligheten att bearbeta händelsen med de enda som helt kunde förstå skräcken

Mange følteat de fikk livet i gave på ny da de møttes på Sundsvollen fredag kveld. De bearbeidet opplevelsen sammen. Jeg fikk ikke vaere med på det. / Da Anzor Djoukaev.

Bilderna är tagna i ungdomarnas hemmiljöer. Enkla porträtt, ofta fotograferade i naturen. Skogen eller fjället har för många blivit en plats där man får ro.

Många har fortsatt sitt engagemang inom politiken. Andra har helt bytt bana

Engasjemanget er som før, men viljen er starkere. Jeg vil bruke erfaringe jag fått, till å bidra til noe som er større enn med selv. / Tarjei Jensen Bech, 20.

Samtidigt som det är en gripande och hemsk läsning, så är boken hoppingivande. Livet går trots allt vidare för de som kom levande från Utöya. Lite trevande och skakigt men trots allt framåt.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent från Göteborg.

She dances on Jackson

Vanessa Winship
24 cm x 27 cm
144 sidor
64 tritone plates
ISBN: 978-1-90794-636-3

För det mesta tycker jag att det är intressant när man vrider och vänder på fotografiets väsen, dekonstruerar, analyserar….

Man klipper och klistrar (att photoshoppa anses lite osexigt ), målar över, gör oskarpa bilder eller bilder med med en tonskala som hade dom legat ute i skogen ett par år. Man samplar från internet, eller ristar på polaroider.

Oftast är det som görs bra, fyndigt, analytiskt. Men ibland blir jag bara så trött på alla dom där maneren. Krångla-gärna-till-det- attityden. Hur trötta kommer vi att vara på bilder från googlemaps street view om några år? Även om dom är skojiga och ordnade i fyndiga sammanställningar.

Om man övermannas av sådana känslor kan den den här boken vara ett slags reningsbad.

Vanessa Winship gör vad fotografer alltid gjort. Hon väljer ut en plats som hon tycker är intressant. I detta fall USA. Hon åker dit med sin kamera,sin stora kamera. Hon fotograferar människor, hus och träd. Hon gör bra bilder.

Tack vare ett stipendium från The Henri Cartier-Bresson Foundation kunde hon resa runt under ett års tid. Bilderna är tagna i 18 av USAs 50 delstater.

När hon porträtterar människor så är det för att hon söker mänsklig kontakt. I bokens kolofon tackar hon alla hon mött på ett väldigt ödmjukt sätt. Så här säger hon; Thank you for sharing those moments of straigthforward human contact. Winship har en förmåga att få människor att stanna upp och reflektera, att på något sätt vara stilla i sig själva. Det visade hon redan i sin förra bok Sweet nothings. Dom bilderna på anatoliska skolflickor har rent August Sanderska kvalitéer. Här går hon ett steg längre. Det finns små budskap i porträtten. En hand som knyts, ett nyp i örat, ett grepp om en tröja.

Landskapsbilderna visar ett land lite grand på dekis, lite stillastående. Emergencytelefonen står långt inne i ett snår. Butiken Glitter & Glamour har inte många kunder. Inte ens på Dearborn Street, mitt i Chicago, händer det något.

Bokens titel She danses on Jackson kommer från en liten berättelse som avslutar boken. Den handlar om ett av de där ögonblicken som alla fotografer varit med om. Winship ser en en bild, en historia, men hon vill inte störa skeendet. Händelsen förblir ofotograferad och finns som en minnesbild. Det handlar om en flicka som dansar en kort stund, till några gatumusikers musik på Jacksons tunnelbanestation i Chicago

Vill man riktigt komma i stämning när man läser denna bok så finns det ett perfekt soundtrack, en skakig film på 40 minuter som skildrar en tunnelbaneresa från Cumberland till Jackson på Blå linjen i Chicago. När filmaren stiger av tåget så kan man höra musiken från ett gäng gatumusikanter.

Det skulle förvåna mig mycket om inte denna bok kommer att förekomma på många listor av typ Best photobook 2013.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Silent landscape.

Jan Töve

Nya vyer

ISBN9789197685276

120 sidor

Vad är ett landskap? I Jan Töves värld kan ett landskap vara tre lyktstolpar som förstrött försöker lysa upp en vägkorsning där nysnön yr. Eller en glipa i energiskogen en regnig höstdag när man helst vill sitta inne och kura. Det kan vara ett hygge i Västergötland där bara två små staplar med ved och en grind för skogsbilvägen antyder att där varit en vacker och vild skog.

För Töve ar det ingen skillnad på det vi brukar kalla vackert landskap och den där plätten under motorvägen där någon ibland klipper gräset så att det i alla fall skall vara någon ordning. Han skapar vackra bilder av en hög makadam lika gärna som av en bohuslänsk granitstrand i lågt solljus.

Något av hans fotograferingsfilosofi framskymtar i en av bokens små korta texter:

Myten om det orörda landskapet lever fortfarande kvar trots att det bara är en liten del av jordens yta som är opåverkad av vår art.

Det är dock ingen vildsint civilisationskritik han levererar, bara ett lugnt konstaterande att där under asfalten och grushögarna fanns förr ett stycke natur. Och det som ersatte naturen kan också ha skönhetsvärden eller i alla fall vara värt att reflektera över.

Landskapet öppnar sig

Och sluter sig.

I rummet och i tiden.

Det omgärdar oss i nuet,

Förtvinar i vår glömska

eller vaskas fram ur

det förflutna.

De flesta bilderna är tagna på olika platser i Sverige, några få i Skottland, Norge och Danmark. Men var dom är tagna är naturligtvis ointressant. Det som är intressant och som jag tror att Töve vill hamra in i våra hjärtan är att vi skall se. Se skönheten i en risig myr i Härjedalen, likaväl som i den tätplanterade björkskogen där någon verkar satt plant med millimeterprecision. Och att de triviala landskapen också har kvalitéer. De är förvisso inte är lika lätta att ta till sig som bilden av utsikten ut över en svindlande vacker havsvik på Orkneyöarna.

Men han har i alla fall fått mig att stanna till inför skönheten i en liten tuva fjolårsgräs som sticker upp i en snötäckt yta med en massa sly.

Jag tror att det har med att göra att han inte är en fotograf som vill skryta med att han gjort en fin bild av ett stiligt motiv. Han har sett något och han vill visa oss det. Det är ett tänkande som räcker långt.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

–

Välfärdssamhället

Sebastian Davidsson

Pi Frisk

Henrik Jansson

Natanael Johansson

Ann Jonasson

Ida Knudsen & Paulina Tarabczynska

Theo Elias Lundgren

Malin Lööf

Oskar Omne

Liselott Rydberg Sörensen

Julio C. Saint´Just

Jessica Segerberg

Anna Svanberg

Mareike Timm

Anna Tärnlund

Vilhelm Stokstad

Nordens fotoskola 2013

Anna Clarén, handledare o ansvarig utgivare

Jonas Berggren, handledare bildbehandling

Dennis Hankvist, grafisk formgivning

Hur passar vi in i det svenska välfärdssamhället? Finns där en plats för oss alla? Hur gör vi för att förverkliga oss själva i det som kallas välfärden. 16 fotografer på Nordens fotoskola har borrat sig in i de frågeställningarna. Dels i bokform men också i form av en utställning på Galleri Kontrast i Stockholm som pågår till den 9 juni. Skynda, skynda! Och jämför hur stor skillnaden blir när bilderna presenteras på vägg och i en trycksak.

Uppgiften i detta examensarbete har varit att utifrån en tidningsartikel göra en bildjournalistisk berättelse. Ibland är artikeln direkt knuten till bildberättelsen. Oftare fungerar den som en slags faktaruta för att vi som läsare skall hitta in bland bilderna.

En del har gjort en inre resa, för andra har utmaningen varit att resa ut i världen. Först får jag svårt att få ihop Mareike Timms berättelse om Arktis med den svenska välfärden. Men ganska snart inser jag att när det gäller miljön så finns inga gränser. Den eventuella oljeutvinning som kommer att ske där och de katastrofer som kan ske, kommer naturligtvis att bli kännbara för oss här också.

Natanael Johansson har följt sin morfar som är missionär i Afrika. Ett bildreportage som sitter som en smäck. Om det inte redan blivit publicerat i tidningen Dagen eller Kyrkans tidning så borde det snarast uppmärksammas där. På blogsidan Välfärdssamhället.se finns också en nära 7 minuter lång film om Johanssons morfar. Ett bra exempel på hur man kan blanda stillbild, film och ljud till en fin berättelse.

Theo Elias Lundgrens suggestiva bilder beskriver ett tillstånd av ensamhet. Han ställer frågan om individualismen skapar ett utanförskap.

En av de bilder man blir mest glad över är ändå den där killen Stefan som sitter i sin fåtölj och håller upp en bild på sin fru med barn som han väntar hem från andra sidan jordklotet. Den enda familj han har för ögonblicket är katten som stryker runt benen. Den bilden ingår i ett reportage om olika sorters familjebildningar.

Det är sexton helt olika utsnitt ur verkligheten och också sexton helt olika sätt att berätta en historia. Sen kan man se att det hos en del av fotograferna finns ledstjärnor som kanske heter Anders, Pieter eller Anna. Men det är ju så det skall var när man går på en utbildning. Man måste testa förebilderna för att kunna gå vidare.

Jag såg händelsevis två fotografiska examensutställningar på samma vecka. Akademin Valand (f.d. Fotohögskolan) och Nordens fotoskola. Utan att göra några andra jämförelser måste jag ändå säga att det verkar vara betydligt roligare att gå på Nordens Fotoskola. Men det är ju jag då.(Som kanske har helt fel)

Tommy Arvidson , fotograf och skribent i Göteborg.