Høyland hade kunnat gjort en traditionell dokumentär skildring av de två norska bröderna från Tessanden, en liten by nordväst om Lillehammer. Men istället för att förvandla Harald (75) och Mathias (80) till något slags exotiskt forskningsobjekt så närmar hon sig dem ytterst försiktigt. Och med ytterlig respekt.

Bröderna har levt hela sitt liv på den lilla gården. De är de sista som är kvar sedan föräldrar och fyra äldre syskon dött. De lever ett liv som kanske kan kallas minimalistiskt. Gården skall underhållas, veden skall huggas. Sin fritid ägnar man åt att lyssna på radio och att läsa tidningen. De tog hem en TV på prov en månad, men tyckte att den tog för mycket av deras tid. Istället är de hängivna fågelskådare. Med sina kikare håller de koll på omvärlden och det tjugotal fågelholkar som de sköter om. En gång i veckan går de till byn iklädda lusekoftor och ryggsäckar för att handla. Harald berättar att han tillbringade en natt på ett hotell i Lillehammer, tre timmars resa hemifrån. Han beskriver det som den värsta natten i sitt liv.

Høylands svartvita bilder har en stillsam och harmonisk ton. Bröderna står mest och tittar mot fotografen, bär lite ved eller sätter på kaffepannan. Vantarna är stoppade så många gånger att det knappt finns något kvar av originalet. I badrummet hänger små papperslappar på handdukshängarna; oventil och nedentil. Bara så att man vet.

I en av bokens sista bilder står sängarna tomma. Samma sängar där bröderna på en tidigare bild satt förnöjt och tittade på varandra.

Den siste brodern dog 2007.

Berättelsen blir till en ömsint och poetisk betraktelse över ett sätt att leva lite vid sidan om.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.