Jan Stenmark: “Nattlampa”

 

Formgivning: Johan Melbi

Förlag: Kaunitz-Olsson, 2019

Stenmark utan text, det blir till en mardröm. I en serie svartvita collagebilder visar det sig att det idylliska svunna Sverige som han så gärna återvänder till innehåller de mest vidriga faror. Armar sträcks ut ur mörka hålor, kroppar försvinner in i andra. Perspektiven är upplösta. Och precis som när vi drömmer kan allt, allt, hända. En riksväg som brer ut sig i ett sommarlandskap tar plötsligt slut och under vägbanan hukar sig ett gäng skolbarn så som man fick lära sig att göra vid en atombombsexplosion på 1950-talet.

 

 

När han nu skapar sina collage utan texter blir vi plötsligt berövade det där befriande flatskrattet. Ändå så finns humorn och berättandet där som en underliggande ton. När mor i stugan skjuter in prinsessan i bakugnen är vi förflyttade till de gamla folksagorna.

 

I en bild ligger en plånbok uppfläkt på en blomsteräng. När man studerar bilden noggrannare ser man de två buspojkarna som ligger på vakt beredda att ”dra plånbok”, det gamla bustricket där en tråd är fästad i plånboken.

 

I en annan bild bär en man på något som ser ut som en stor oformlig rörledning. Plötsligt ser jag vad det är; de där plastpinnarna där alla delarna till de plastbyggsatser vi byggde som barn satt fästade.

Bilderna kommer uppenbarligen ur gamla veckotidningar från första halvan av 1900-talet; Såningsmannen, Lektyr, Folket i bild, Man har varit noga med att bevara de toner som de gamla svartvita bilderna har.

 

Stenmark målar upp en värld där människorna strävar på med sitt trots att fasan och skräcken hela tiden ligger på lur, och världen är egentligen helt obegriplig.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg