Look, I’m wearing all the colours

 

Berättelser om sjukdom är ofta något som är svårt att ta till sig. Men berättelsen om Zara och Rikard är något annat. Det är en kärlekshistoria om ett par som lever med en tredje komponent, sjukdomen fibromyalgi. Vi får en skildring som är full av glädje sorg och smärta. Den är slags hyllning till livet, oavsett hur det ser ut.

Zara har bestämt sig för att inte låta sjukdomen bli något man identifierar henne med. Hon klär sig i uppseendeväckande kläder och hennes frisör har säkert henne som favoritkund, Nya färger och former på frisyren hela tiden.

När hon har sina svårare sjukdomsperioder finns maken/fotografen på plats med både kamera och en tröstande hand. När hon mår bättre firar paret i badkaret med ett glas bubbel.

 

 

Rikard Österlund blandar svartvitt och färg på ett sätt som man kan tänka sig väl beskriver de känslokast som boken handlar om. Färgen hanteras på ett sätt som jag känner igen från andra engelska fotoböcker. Till exempel verk av Simon Roberts eller Andy Sewell.

Bilder på natur eller naturfenomen får en omedelbar symbolisk betydelse utan att kännas påklistrad. Ett uppslag där Zara ligger i en sjukhussäng kombinerad med en bild på iskristaller gör att vi nästan kan uppleva smärtan.

Ingen sjukdom är så svår att man inte kan välja att slåss mot den. Hur ofta kan man säga att man blir glad av en bok som handlar om en svår sjukdom? Man kan inte låta bli att gilla de här människorna och vara tacksam för att man fått ta del av deras liv.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg