Johan Bergmark: “Let there be rock”

 

Gre-Ny-Lin, förlag 2018
ISBN 978-91-977449-2-8

Mitt intresse för musik har haft sina up and downs skulle man kunna säga. På sextiotalet kunde jag det mesta; visste vem Richard Starkey, Peter Noone och David Jones var. Jag hade järnkoll på när Clapton spelade med i Yardbirds och när Jeff Beck tog över.

Sedan tappade jag intresset för musik. Tyckte att punkgrupperna hade roliga namn, som Pojkfan trilskas och Grisen skriker men lyssnade egentligen inte på dem.

Så när jag nu bläddrar i Let there be rock upptäcker jag att jag inte har en aning om vilka de flesta personerna är. Ja, Nick Cave och Thåström identifierar jag. Och Lill-Babs, Torsten Flinck och några till. Men Emily Barker, Tiger Stripes och Morphine är helt okända för mig.

Men först, låt oss titta på utanverket. Boken kommer i en låda som liknar en väldigt sliten, och av framkallningsångor tintad, fotopapperskartong från Kodak. Texten ser ut som om den vore gjord med gamla slitna trätyper. Själva boken är av typen öppen rygg. Pärmarna efterliknar en gammal blekt kartong och omslagets bild är naturligtvis låtsaspåklistrad med gaffatejp (äkta) Trådbildningen är gjord med röd tråd. Handskriven text blandas med sådan där typewritertext. Och så får man en singel och en liten bild på Thåström med som extra godis. (Jag pratar nu om Deluxe utgåvan)

Det är mycket attityd alltså. Men det håller sig ändå inom någon slags gräns. Och bilderna är, och får vara huvudsaken.

Bergmark arbetar mycket med att förbrylla oss. Han skriver så här “I min värld är alla musiker helt vanliga människor. Då gäller det att porträttera dem ikoniskt.” Och han kämpar på, med skrynkliga eller rivna fotopapper, grejor i ögonen och konstiga vinklar. Och han gör det så bra. För det finns även här en gräns och frågan är om en sådan som till exempel Annie Leibovits ibland överträder den. Det där underliga som uppstår när den finurliga bilden blir viktigare än den avbildade personen. Bergmark porträtterar utan att det jämt blir jätteskojigt. Han hittar ofta någon inre melankoli.

Men sen är det ett faktum att popmusiker ofta älskar att framstå just som popmusiker. Slitna gympadojor och jeans, rutig skjorta och lite krimskrams om halsen. Kanske en väldigt sliten keps. Det där skulle jag ha älskat om det hade varit mina idoler the Animals som porträtterades 1968, men eftersom jag inte känner till de här musikerna blir jag ibland lite “lost”.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.