Color Lehmitz

Anders Petersen

Cabeza de Chorlito 2017

ISBN 978-84-939682-7-4

Dessa bilder blir för mig en slag ond sagoberättelse. Hur många gånger har jag hört Anders berätta om dom alla? Ärret, Marlene, Zigeuner-Uschi, Lothar och dom andra på det slitna ölhaket i Hamburgs Reeperbahn. Den där Lothar var den man var mest rädd för.

Dessa bilder visade Petersen när han var lärare på den Strömholmska Fotoskolan på Klippgatan i Stockholm. Vi elever häpnade. Att våga sig in i en sådan miljö och att dessutom komma tillbaks med nära intima bilder.

Hans bilder hade en intensitet och ett engagemang som självaste rektorn, Strömmis själv, inte hade. Strömholms bilder var mer tillbakalutade, lite ömsint betraktande från sidan.

Till slut kunde jag många av historierna utantill. Som den om killen från Lehmitz (minns ej vem) som fick en vackert kopierad barytpapperskopia med en bild på sig själv, av Anders. Han betraktade den nöjt, vek noga ihop den och stoppade den i plånboken.

Bilderna visades på Galleri Karlsson 1970 tillsammans med inspelat ljud från Café Lehmitz. Konstnären Lena Svedberg ritade av en av bilderna. En bild på två kvinnor. Hon gjorde om den till sin egen bild. Hon kallade den Västerländsk självbespisning. Den ena fick föreställa Frihetsgudinnan och den andra var Moders Svea som käkade på sin egen tumme.

 

Det här är en mycket råare bok än de tidigare utgåvorna. Jag saknar såklart Roger Andersons inledningstext, den var viktig. I Color Lehmitz är det mycket mer av allt, kvinnor och män som förnedrar sig hit och dit, fylla och våld. Men det viktiga; kärleken och kamratskapen finns kvar. Och den där längtan efter något bättre som lyser i ögonen på de som inte redan har gett upp.

 

Här får vi också en liten inblick i fotografens vånda. Hur väljer man att presentera sitt material? En del bilder har tre -fyra eller fler markeringar i olika färger.

Och kanske bör jag förklara att det vi ser är delar av kontaktkartor, det arbetsverktyg som fotografen har för att nå fram till sin slutliga version av det han upplevt. Samma sak som ett digitalt bildgalleri i Lightroom men mera fysiskt. Våndorna och tveksamheten sitter för evigt i spritpennornas färger.

Men samtidigt så blir dessa människor som en gång levde en stor del av sina liv nere på den skitiga krogen lite undanträngda. Det blir en show. Jag gillar nog ETC upplagan av Café Lehmitz mer. Tyvärr så är den dyr, man kan hitta exemplar på bokbörsen för 700:- till ett par tusen

Men det måste också sägas:Det här är en katalog till en utställning som visades vid en festival i Spanien. Hur man upplevde dessa stora förstoringar vet jag inte.

Det ryktas om att det förlag som gav ut den allra första upplagan av Cafe Lehmitz kommer att publicera en bok med alla kontaktkartor ur Petersens Lehmitz bilder. Behöver vi verkligen se dom?

Den mest nördiga boken hittills är antagligen den om Robert Franks The Americans. Där får vi förutom alla kontakter se layouten till alla versioner av boken. ( och dom är några stycken)

Kolla istället på Less americans av Mihska Henner. Den boken är ett lustmord på en ikon, med det mesta av bilderna urklippta.

Det finns någon slags övertro på att man skall få ut något mera bara för att man får komma bakom kulisserna. Men för oss riktiga nördar är det nog kul. Och kanske vi lär oss något litet om sättet att närma sig en människa. Men dom som har Bob Dylans eller Rolling Stones Boothleg boxar, med 5 inspelningar av samma låt, får dom verkligen någon större musikalisk upplevelse?

Tommy Arvidson, skribent och nörd i Göteborg