Om fotoboken | hoppbacke
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
119
archive,tag,tag-hoppbacke,tag-119,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Norwegian Ski Jumps

Skärmavbild 2017-10-26 kl. 13.47.42

Espen Tveit

Journal 2017

ISBN 978-91-87939-21-1

Jag har aldrig förstått varför man skall utsätta sig för hisnande saker. Som berg och dalbana eller att klättra upp i en träställning högt uppe på ett berg, trä på sig ett par brädlappar på fötterna och sen susa nerför en brant backe som helt plötsligt tar slut. I det läget förväntas man, i fria luften, se elegant ut, (domare finns på plats). Sen skall man landa längre ner i backen med ena brädan något framför den andra, sk. telemarkslandning.

Så här långt i min text antar jag att alla norrmän har slutat läsa, ty det här hoppandet har länge varit en norsk nationalport. Det var också i Norge som sporten uppstod 1860 då Sondre Norheim utan stavar hoppade 30 meter över en stor sten, ett rekord som stod sig i över 30 år. Idag är världsrekordet 253,5 meter.

Som så många sporter, som från att ha utövats av glada amatörer utan någon större kostnad, har backhoppningsporten utvecklats till en penningslukande sport. Dräkterna som hopparen bär idag kostar runt 4000:- och är förbrukad efter några få tävlingar.

 

 

Espen Tveit har rest runt i Norge och sökt efter de 1900 backar som finns på Norska Kulturdepartementets lista över idrottsanläggningar. Han fann att endast c.a 200 fortfarande var kvar. Idag är många av dessa rivna.

Fotografen har närmat sig anläggningarna bakifrån. Själva backarna, nedslagsplatserna ser vi inte. Där står de, de flesta byggda av träplankor, som skeletten av sorgliga urtidsdjur. Bortglömda och halvt övervuxna av sly. Men fortfarande med någon slags resning. När man betraktar bilderna kan man nästan ana adrenalinpåslaget som forna tiders backhoppare måste ha känt när de gick upp för de branta trätrapporna.

Den här dokumentationen är en viktig kulturgärning. Även vi som inte alls är sportintresserade kan känna upphetsningen från en plats i långt ute skogen som har engagerat många människor, och vi kan känna sorgen över ett folknöje som har försvunnit.

Boken är, eftersom den handlar om hoppbackar, hög. Den går knappast in i en bokhylla.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg