Vicinity

Lennart Durehed

Text : Niclas Östlind

Art and Theory Publishing 2015

ISBN 9789188031181

De folktomma gatorna, husen och stränderna i Lennart Dureheds fotografier för tankarna till färgfält och raster i abstrakta målningar. Skrovlig betong möter skira lager av glas, strukturer man nästan tror sig kunna vidröra med fingertopparna.

Boken Vicinity & Ceilings rymmer två separata fotografiska serier och ett förord av Niclas Östlind. I dennes text jämförs Dureheds effektfulla och stillsamma bilder med den fotografiska skola som myntades i utställningen New Topographics: Photographs of a Man-Altered Landscape 1975. Den råa och urbana sakligheten i exempelvis Lewis Baltz, Stephen Shores och Robert Adams arbeten fördes in i ett sammanhang som kom att bli normbildande för framtida generationers fotografer. Den nya topografiska fotografin utmärks av en önskan att reducera det individuella uttrycket så långt som möjligt, för att fånga massindustrialiseringens gatulandskap, förortskvarter och ickeplatser på ett kärvt och omedelbart sätt.

Liksom de amerikanska topografiska fotografernas produktion är Dureheds bilder, paradoxalt nog, sällsamt vilsamma och sköna på ett föga insmickrande vis. Vicinity späckas av dagboksliknande fotografier av olika stadslandskap, tagna från 90-talet och framåt. Berlin, Stockholm, Los Angeles, London och Oxelösund är exempel på städer och orter som vävs in i hans mapp över besökta platser. Skildringarna är stämningsfulla och poetiskt glänsande. Intresset för varierande ytor, kulörer och geometriska konstruktioner är genomgripande och hans blick får mig att betrakta de anspråkslösa miljöerna med förundran; för även om jag redan var av åsikten att vilken plats som helst kan vara tilldragande med rätt sorts inramning hade jag inte förväntat mig att jag – i en tid av extremt bildöverflöd – kunde beröras så djupt av dessa kontextbefriade fotografier av omärkliga stadsinslag. I Ystad, 2003, med sitt vita solsken och sina speglande vattenytor, finns en mildhet som får mig att tänka på den italienska fotografen Luigi Ghirris sammetslika dokumentationer. I dessa studier finns ett lugn och en detaljskärpa som bidrar till ett både ödmjukt och skarpt intryck.

Bokens andra serie Ceilings är, trots sin konceptuella och minimalistiska framtoning, inte alls lika fokuserad eller engagerande som Dureheds lösryckta fotografier. Bild efter bild visar halvsolkiga vita tak som ser ut att vara konstruerade av brädor. De är estetiskt tilltalande och har en stramare grund att luta sig emot men på något vis har jag svårt att närma mig dem och se något slags betydelse.

Dureheds styrka ligger i att fotografera allmänna platser som har fångats på bild tusentals gånger förut och ändå få dem att framstå som nya. Inga avancerade strategier eller teman behövs, bara det uppmärksamma ögat.

Sara Arvidsson, kritiker, boende i Göteborg.