Om fotoboken | TRANSIT
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
2205
post-template-default,single,single-post,postid-2205,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

TRANSIT

transit3

Transit

Martin Gillén

Lindelöws bokförlag, 2014

ISBN 9789185379002

Det här med att göra fotoböcker, är det nån vits med det egentligen? Är det nån som bryr sig? Jag kände inte tidigare till Martin Gillén så jag började med att googla hans namn plus bokens namn. Jag fick sex träffar på första sidan. Två från Martin Gillén själv, två från förlaget, en från en återförsäljare och den sista var en väldigt kort anmälan på Svenska Fotografers Förbunds hemsida. Så mycket jobb och engagemang med att göra en bok och så lite uppmärksamhet. Ganska hopplöst egentligen.

Martin Gillén är utbildad vid Högskolan för fotografi i Göteborg. Jag läser mig till att han arbetar uteslutande konstnärligt med sina bilder. Vid sidan av det kör han färdtjänst. I detta yrke är en Ford Transit arbetsredskapet och därav namnet på debutboken.

transit2

Gillén har fotograferat sina passagerare. Han säger att han från sin fastlåsta position ville skildra de korta möten som bildar flödet av människor, ansikten och kroppar.

Bilderna är okonstlade porträtt i svartvitt. Ibland väldigt nära och ibland i halvfigur. Sittande människor på väg någon annanstans eller kanske redan framme. Bilderna är ju knappast tagna under färd. Porträtten är respektfulla utan att vara insmickrande.

I andra halvan av boken har Gillén samlat utdrag ur anteckningar gjorda mellan 2009 och 2014. Varje bild och text har en titel som är den stadsdel i Göteborg där mötet ägde rum.

transit1

Jag känner en stillsam sorgsenhet när jag tittar på bilderna. Sorgsen över passagerarnas ensamhet och brist på sammanhang. Sorgsen över att jag inte kan känna engagemang för Martin Gilléns arbete. Allt detta jobb och jag känner ingenting. Det är inget fel på bilderna. De svartvita porträtten är bra, både tekniskt och formmässigt och han verkar ha god kontakt med sina passagerare. Vad mer kan då man begära?

Egentligen är det viktigaste med ett projekt fotografens personliga känsla för sitt arbete. Det är en bonus om det blir publicerat och får positiva reaktioner. Så för att svara på min egen fråga; Det är alltid en vits att göra fotoböcker.

Anders Alm, fotograf och skribent i Gammelstad