Dance me/Dansa mig
Dance me/Dansa mig
Håkan Elofsson
Bokförlaget ETC
Det jag håller i min hand är en stor orange bok med tjocka pärmar och en vacker schweizisk bindning där linnetråden ligger i öppen dager. Titeln är Dance me/Dansa mig.
Jag gillar att dansa. Jag gör det inte ofta men det kan bli bugg, schottis, vals eller kanske en gammaldags discofridans. Jag har också provat att dansa tango och samba, flamenco däremot har jag bara upplevt som åskådare. Dessa tre sista danser är temat i Håkan Elofssons bok Dance me/Dansa mig.
Håkan Elofsson är gammal i gemet. Jag träffade på hans fotografier för första gången på 80-talet i ETC, tidningen där Sveriges dåvarande fotografelit var ständigt återkommande gäster. Elofssons bilder från Latinamerika gjorde ett stort intryck på mig som nybakad fotograf.
Bokens inledande text är skriven av Elofsson och handlar bland annat om när ETC skickade honom till Buenos Aires 1983 för att göra en serie reportage tillsammans med reportern Lars Palmgren. ETC gick samtidigt i konkurs och pengarna frös inne. Det var i samband med detta som Elofsson upptäckte Tangon, som också är den dans som första kapitlet handlar om.
I en serie mjuka svartvita fotografier berättar fotografen om sitt möte med den Argentinska tangon. Bilderna utstrålar ett stort allvar och vemod. Människorna verkar inlåsta i sig själva trots att dansen är en pardans. Förutom dansbilder gestaltas Tangon av stadsmiljöer, porträtt och detaljbilder, allt med ett omisskännligt analogt uttryck.
Bokens andra del handlar om Samban och då kommer färgen in. Plötsligt blir det närmare, svettigare och mer sensuellt. Nu interagerar människorna med varandra. Kroppsspråket och dansens rörelser för människorna samman. I Samban, skriver Elofsson, finns inget igår eller inget imorgon, det finns bara nu.
I tredje kapitlet som är Flamencons del har bilderna återigen blivit svartvita. Dansen verkar användas till att visa upp sig för att förstärka sitt symboliska kapital. Jag har aldrig tänkt på släktskapet mellan Flamencon och tjurfäktningen men i Elofssons bilder blir sambandet uppenbart. Det handlar om att stirra döden i vitögat och om att nedlägga ett byte.
De gånger jag försökt mig på danser med rötterna i den latinska kulturen har min kropp sagt nej. Min stela och hämmade nordiska kropp har sagt åt mig att nu går det för långt. När jag ska ta ut svängarna på detta sätt känns det onaturligt. Däremot känns det helt naturligt när den dansanta Håkan Elofsson för och man har lite avstånd både i tid och rum.
En marginalanteckning. I mitt exemplar har limmet trängt ut på flera av uppslagen och klistrat ihop sidorna inne i vecket med små rivskador som följd.
Anders Alm